Författare: Uddmor

av

Avbrott i rutinerna

Både i går och i dag har rutinen avvikit från det normala. I går hade jag ett uppdrag i en närliggande by. Strax före klockan två knackade jag på som avtalat och blev hjärtligt välkomnad av den trevliga damen som behövde hjälp med datorn.

På en och halv timme hade vi betat av hennes lista med önskemål, sen satte vi oss ute på den inglasade terrassen. Hennes man tyckte att vi skulle ha kaffe. Till kaffet vankades hemlagad blåbärspaj och glass.

Eftersom mannen hade en tid att passa, lämnade han oss efter kaffet, men i och med att frun och jag hade gemensamma intressen fortsatte vi samtalet. Jag satt ännu kvar när han kom hem igen och fick nästan en chock när jag äntligen var på väg hem. Klockan närmade sig halv sex!

Nöjet överskred således arbetstiden med råge. Att frun i huset sa sig vara lycklig över att ha fått pro­blemen lösta bidrog förstås till min nöjdhetskänsla. Ett trevligt uppdrag och en angenäm eftermiddag!

I morse vaknade jag av pipet från UPSen (Uninterruptible Power Supply) eftersom det aviserade elavbrottet hade börjat. Caruna hade meddelat om elavbrott från 8.30 till 11.30, så för ovanlighetens skull kokades kaffevattnet på vedspisen.

Det innebar också att frukosten inte kunde intas framför datorn som brukligt. Mia hade redan hoppat upp på skrivbordet som hon brukar för att få sig en smakbit, men fick finna sig i att hålla till på sin vanliga plats i korg­stolen.

Elavbrottet betydde också att jag fick vänta med morgontoaletten eftersom vatten­pumpen går på el. Så vad fördrev jag tiden med? Jo, först löste jag korsord en stund tills jag kom på att jag kunde hämta morgon­tid­nin­gen. I samma veva tog jag en promenad till stranden där Husse brände vass innan eld­nings­för­budet infördes.

När vi höll till där nere upptäckte jag nämligen tre pyttesmå gröna knoppar som tittade upp ur jorden, men kunde inte avgöra vad det skulle bli av dom. Nu ville jag kolla hur långt dom hade hunnit.

Tack vare sol och värme hade knopparna utvecklats till blad. Om det blir påskliljor eller (vita) narcisser återstår att se. 😊

Därefter gick jag in med tidningen och fick veta att elen var tillbaka tidigare än beräknat. Fint, då kunde jag starta datorn och genom­föra den dagliga rutinen om än senare än vanligt.

Ytterligare ett avsteg från rutinerna gjordes på eftermiddagen – jag hade tid hos frissan. Det var verkligen på tiden. Det som var en frisyr för sju veckor sen hade redan i ett par veckor förvandlats till oigenkännlighet. Såå skönt att slippa tofsarna runt öronen och oregerliga testar. 😊

Frukostbesök

I morse hade vi tidig väckning, solen hade nyligen gått upp. När jag tittade ut från köksfönstret fick jag syn på en rådjurshind som låg och idisslade sin frukost. En stund senare dök bocken upp nedanför fönstret. Ingendera gjorde sig nån brådska. På Udden är det för det mesta lugnt och fridfullt. 😊

av

”Teflonminne”

Ett finare ord för glömsk är disträ. Jag har brukat hävda att glömska kommer sig av att man inte är koncentrerad eller fokuserad. Men det är inte hela förklaringen tror jag.

När vi kom ut från butiken i går öppnade jag bakdörren till bilen som stod utanför ingången för att ställa in paketen jag hade hämtat. Då hörde jag Husse ropa ”Tänkte du ta den bilen?”. Jag hade redan hunnit notera att bilklädseln inte stämde, men totalt missat att bilen hade annan färg. Skrämmande.

I dag hände nåt liknande. I samband med morgontoaletten kom jag inte ihåg om jag hade tvättat ansiktet. När jag rekonstruerade mina förehavanden kom jag fram till att jag inte hade det.

Men det finns bot. I dag läste jag en artikel i Illustrerad vetenskap: ”… Forskarna kunde bland annat se att ett högre intag av magnesium var förknippat med minskad hjärnatrofi och framför allt med ett ökat skydd av de delar av hjärnan som styr minne, inlärning och motorik.”

Så hur mycket magnesium behöver vi? Citat ur samma artikel: ”… Helt konkret observerade forskarna att hjärnans biologiska ålder var ett år lägre än kroppens biologiska ålder hos personer som intog mer än 550 milligram magnesium om dagen, jämfört med dem som bara fick i sig cirka 350 milligram om dagen.”

Läst på nätet: Magnesium finns i många livsmedel, men speciellt i kornprodukter och grönsaker. Gröna blad­grön­saker, nötter, bananer, baljväxter, mörk choklad, kaffe och mejeriprodukter, potatis, kött, skaldjur och fisk är också viktiga källor.

På min magnesiumburk står det 375 mg/tablett. Till­sam­mans med kosten kanske jag kan komma upp i 400-450 mg. Så där har vi förklaringen! Min hjärna har drabbats av atrofi, dvs börjat skrumpna, något som tillhör åldrandet har jag läst mig till. Suck.

Att man inte rekommenderar högre intag då det gäller kosttillskott beror på att det kan förorsaka diarré. Det gäller alltså att få i sig mer av livsmedel som innehåller magnesium. Tyvärr är jag dålig på blad­grönsaker, mörk choklad och skaldjur, men övriga födoämnen ingår normalt i kosten.

Å andra sidan spelar ett år hit eller dit ingen större roll då det gäller hjärnans ålder. Förr eller senare är teflonminnet konstant. 😀

av

Vårkontroll

Sol och tvåsiffriga plusgrader i dag igen fick mig att företa en vårkontroll på tomten. Jag kände på mig att de första blåsipporna hade slagit ut. Och det hade dom ju. 😊Scillan väntar på sin tur, fast dom som växer på varmaste och soligaste platsen hade redan slagit ut delvis. Dagliljan sticker upp blekgröna skott och aklejan håller på att veckla ut sina första blad.

Dom första ljusgröna gullvivsbladen syntes också på den före detta gullvivsslänten, men har minskat för varje år. Jag kan tänka mig att dom inte gillar hallonsnåren som inkräktar på deras växtplats.

Lyckligtvis har dom spridit sig till närheten av trappan, så jag kan få en bukett utan att gå mer än några steg. Bakom komposten brukar också finnas en växtplats.

I stranden hittade jag till min stora överraskning en nykomling. En lila krokus har tydligen hittat en bra plats där.

Husse googlade på förökning och kunde meddela att om man låter krokusen blomma ut och vissna, kan den sprida sig med frön. Det ante mig, någon annan förklaring finns inte. På Udden får dom alltid vissna i lugn och ro.

Den gula krokusen verkar däremot inte alls lika villig att fröa av sig. Enda stället den blommar är där jag stoppade ner lökarna för flera år sen. Den föredrar av allt att döma att utöka sig via lökarna, för plantorna har blivit större i omfång.

Isen har släppt i stränderna och bryggan flyter fritt, men resten av sjön är fortfarande istäckt som jag skrev nyligen. Om ett par, tre veckor ger den sig om vädret håller i sig.

Så nu går vi raskt mot våren. Visst är det ett härligt ord och en ljuvlig årstid! Utom för dom som drabbas av vårdepression och pollenallergi förstås. Därvidlag är jag lyckligt lottad. 🙂

Sol och värme

Äntligen har vi blivit belönade med sol och värme! Snöfläckarna krymper i rasande takt, men än så länge ligger isen kvar. Det brukar den för all del göra fram till slutet av april.

Men humlorna surrar och enstaka fjärilar fladdrar över de vårblommor som slagit ut. Den bästa årstiden gör sitt intåg. 😊

God fortsättning på påskhelgen!

av

Mia kollar läget

Mia ogillar snö. När marken var bar före det senaste snöfallet, sågs hon makligt (hon fyller snart 13 år) förflytta sig en bit utanför trappan då och då. I dag var hon ute med matte i flera minuter. 🙂

Oj, vad mycket vitt!
Tror jag går häråt …
Äh, struntar i det förresten.
Här händer ju inget. Bäst att gå in igen.
Fast där är det visst nåt som rör sig?
av

Jubilar

I dag hade hembygdsföreningens ordförande och sekreterare ett trevligt uppdrag. En av föreningens hedersmedlemmar fyllde 90 år.

För fem år sen uppvaktade jag henne ensam. Då bodde hon i ett hus i vår by med sin man. I dag besökte vi henne på ett serviceboende där hon bott sen hennes man, Harry, avled för fyra år sen.

Bortsett från nedsatt hörsel och svårigheter att gå, upplevde jag henne som väldigt pigg för sin ålder. Hon läser, handarbetar och löser korsord som tidsfördriv. Glasögon behöver hon inte.

Och när personalen säger till om middagsvila nekar hon: ”Jag vill inte sova dagtid”. Nattsömnen är god och tillräcklig tycker hon.

Tidvis sviker minnet. ”Snart kommer väl Harry” säger hon plötsligt. Men så tittar hon forskande på oss och frågar ”men han kanske inte finns längre?”. Vi bekräftar att så är fallet, men efter ett tag har hon glömt vårt svar.

Men gamla tider berättar hon gärna om. Hon jobbade i stort sett hela sitt liv på Söderlångvik gård och träffade därmed Amos Anderson under hans livstid.

Hon berättade om ett tillfälle då Amos frågade köksan Elna om hon kunde tala om för honom varför han hade sån tur med kvinnor. Han tyckte att hon alltid var rakt på sak, så han förväntade sig ett ärligt svar. ”Det är pengarna” svarade köksan prompt. Hur Amos uppfattade svaret framgick inte av historien.

Flera av hans kvinnor som vistades på gården, speciellt sommartid, mindes hon också. Bland andra den svenska skådespelaren Mona Mårtensson. ”En anspråkslös och vänlig människa som glatt hälsade på alla arbetare”.

Alla tre kom vi ihåg Sylvelin Långholm, operasångerskan, som bodde i ett eget litet, rödmålat hus en bit från gårdsbyggnaden.

Då den gamla ladugården byggdes om till kafé fick det namn efter vår hedersmedlem, men har bytt flera gånger sen dess. Tråkigt tycker jag. Det kunde gott ha fått behålla namnet efter en av gårdens trotjänare.

Mer om vår hedersmedlem och Amos kan du läsa här: https://www.pressreader.com/finland/hufvudstadsbladet/20141205/281552289185167.

Förhoppningsvis får vi uppvakta henne igen om fem år!

av

Fredagsnöjen

Klockan var 13:41 när jag gick nerför backen på Udden utrustad med ryggsäck och kamera. Solen lyste och fåglarna kvittrade hörde jag trots öronlapparna.

När jag nådde G:vägen konstaterade jag att jag hade motvind, men tröstade mig med att jag skulle ha medvind på hemvägen. Precis som jag trodde har videkissarna dykt upp, ett av favoritmotiven. Eftersom jag hade motljus sparade jag dom till återvägen.

14:01 stegade jag uppför den sista backen. Jag hade lovat verksamhetsgranskaren att dyka upp vid två-tiden, så det stämde bra.

Jag öppnade ytterdörren, tog av mig stövlarna i farstun och blev ombedd att stiga in. Husvärden höll artigt fram en galge och hängde upp mina ytterkläder i köket.

Det första jag gjorde var att fråga om verksamhetsgranskaren hade upptäckt mina fel i bokföringen. Jodå, det hade han så klart.

Värdinnan ville veta om jag såg att köksinredningen var ny. Jag svarade ärligt nej och förklarade att sånt ser inte jag. För att ta udden av min ouppmärksamhet tillade jag att den var snygg, också det ärligt. Skåp­dör­rar i ljust trä och bröstpanel i samma ljusa träslag. Bröstpanel har jag alltid gillat.

Jag blev ombedd att sätta mig vid köksbordet som vanligt. Där försiggår alltid verk­sam­hets­gransk­ningen. Först genomläsning av protokollen och därefter en snabbtitt på kontoutdrag och verifikat.

Jag frågade hur han ville hantera bokslutet. Vi kom fram till att ett nytt, justerat bokslut var bästa alternativet och så ville han ha den korrigerade bokföringen.

När vi var klara frågade värdinnan om jag ville ha kaffe. Jag svarade som jag brukar – enligt gällande finländsk kutym – ”bara om ni också ska dricka”. Det skulle dom. I vår by dricker man eftermiddagskaffe klockan tre.

Över kaffet ventilerade vi bland annat händelser i byn och det varierande vädret. Utanför fönstret såg vi en domherre med fru i full färd med att fylla på energiförråden.

Efter kaffe och dopp var det dags att tacka och bege sig hemåt. Solen värmde i ryggen och lyckligtvis hade vinden inte vänt.

Hemvägen krävde längre tid. Jag hittade flera bildmotiv än videkissarna. 22 återstod efter gallringen. En angenäm fredag. 😊