Författare: Uddmor

av

Avbrott och jaktbyte

Natten mellan tisdag och onsdag signalerade UPSen att vi hade elavbrott, så jag gick upp, stängde av den och somnade om. När Husse steg upp på morgonen hade vi ännu ingen el, men den återkom ganska snart.

När jag steg upp ett par timmar senare och startade vattenkokaren hördes inte det vanliga bruset som brukar höras nästan genast. Men kannan blev varm så jag antog den bara var långsam eller eventuellt fått nåt fel.

Mer än så blev det inte. Jag beslöt värma kaffevattnet på elspisen i stället. Samma fenomen – vattnet blev varmt men kokade inte.

I samma veva ringde herr grannen och undrade om vi hade ström. Jag svarade som det var och kon­troll­tände belysningen i vardagsrummet. Lamporna bara glödde svagt. Ett bekant fenomen då alla faser inte är i skick har Husse förklarat.

Innan jag hann tända upp i vedspisen var elen tillbaka och det bekanta bruset från vattenkokaren hördes igen. Så bra.

I dag drabbades vi av nätavbrott. Då jag steg upp rapporterade Husse att han inte kom ut på internet, varken på telefon eller padda.

Jag kunde bara bekräfta när jag hade startat datorn: ”Ingen nätverksåtkomst” meddelade nät­verks­symbolen. ☹

Vi ringde därför operatören och felanmälde. Killen som svarade påstod först att allt var OK på vår adress, men lovade skicka felanmälan vidare. Inom en kvart funkade nätet igen. Skönt.

Vi är inte bara elberoende utan också nätberoende numera. Utan tillgång till el eller nätverk är det inte mycket man kan uträtta som bekant. Vad störningarna berodde på har inte framgått.

Jaktbyte
I eftermiddags inträffade nåt som är ovanligt numera. Mia upptäckte en inkräktare i vardags­rummet. En ung mindre skogsmus hade hittat in och gömde sig bakom prylarna på golvet under skänken.

Matte hjälpte till att avslöja gömstället och Mia var genast med på noterna. Hon nappade tag i den, bar in den i köket och la den i den ena av Husses vintercrocs.

Därifrån petade hon ut den, bara för att släppa den i den andra dojan. Till slut hade hon dragit ut fodret så långt att musen hade ett perfekt ställe att kura ihop sig på längst in.

Matte trädde i tjänst igen, rätade ut fodret och pillade ut musen. Då hade Mia fått nog. På nolltid smaskade hon i sig ”mellanmålet”. Duktig flicka. 😊

av

Slitsamt & slitage

I år har hembygdsföreningens verk­sam­hets­gran­skare haft det slitsamt. Det beror förstås på den slarviga kassören (undertecknad).

Felen i bokföringen var ovanligt många, så det är kanske skäl att den nya styrelsen väljer en ny.

Mitt tangentbord har också haft det slitsamt. Vid det här laget är tio tangentbeteckningar utslitna. Minns inte när jag senast köpte ett nytt av samma fabrikat, men det lär ju vara ett antal år sen.

Varför färgen lossnar hajar jag inte riktigt? Jag kanske har saltsyra på fingertopparna? 😉 Att märka ut tangenterna med vit spritpenna fungerar bara en kort tid, liksom klisteretiketterna jag har försökt med.

Anledningen till att jag envisas med att köpa och använda just Logitech diNovo Edge är för att det är slimmat, trådlöst, uppladdningsbart och TYST. Jag avskyr slamrande tangenter!

Men numera har produkten utgått ser jag. Alternativet är K580 som dock inte är uppladdningsbart. En del kunder har också haft klagomål på enstaka tangenter och ”plastigheten”.

Om det går att göra tysta tangenter till bärbara datorer kan det väl inte vara så svårt att göra det till fristående tangentbord? Nåväl, än så länge fungerar mitt gamla diNovo även om det förutsätter att man är hemma på 10-fingersättning eftersom tangentbeteckningarna inte längre syns.

Och så finns ju skärmtangentbordet i Windows. Helt ljudlöst, men inte lika lättarbetat som att använda ett fysiskt. 😀

av

Tofsmössor och rattmuffar

I går såg jag två flickor i tofsmössa. Det fick mig att fundera på om jag nånsin klätt mig i en sån? Så långt tillbaka jag kan minnas är svaret nej.

Mina huvudbonader har varierat från pälsmössor av olika slag till diverse stickade mössor, men ingen av dom med tofs. Jag är liksom inte typen för tofsmössa kom jag fram till. 😀

Det kan eventuellt bero på att jag tycker att tofsen inte fyller nån praktisk funktion. Den är bara en prydnad och saknar därmed existensberättigande.

Möjligen kan jag sträcka mig till att den underlättar avklädandet. Tofsen kan användas som handtag.

Nuförtiden använder jag nästan uteslutande öronlappar. En lättare variant på hösten och en överklädd med fuskpäls vintertid. Det lärde jag mig sen jag förfrös öronen en vinter för många år sen.

Nästan lika länge som bilen är gammal – 22 år vid det här laget – har jag använt rattmuff så snart ratten börjar kännas kall att hålla i. Till min stora sorg har den gamla rattmuffen i fårskinn nu uppnått pensions­åldern.

Den har tappat elasticiteten och hänger slö och slapp runt ratten. Lyckligtvis finns det nya att köpa. I går googlade jag och lärde mig att utbudet är både stort och brett.

Prisgaffeln är också bred. Priset varierar från dryga 6 € till över 40 € beroende på material och utförande. Modellerna med glitter(!) är dyrast.

Den fluffiga modellen på bilden var väldigt frestande, men passar inte riktigt ihop med Silverpilens klädsel tyckte jag. Ser nu att det också finns en klarröd som passar bättre, men priset är lite i överkant: 21,99 € + frakt. Å andra sidan ingår värmare till växel­knopp och handbroms.

Än så länge har jag inte beställt nån, bara sparat länkarna till dom jag kan tänka mig.

av

Gnälligt

De senaste två veckorna har varit späckade. Föreningsärenden och -aktiviteter varvade med namnsdags- och födelsedagsfirande, Skrivlördag, utbildningsuppdrag, bokslut, etc. Men i går var det ledig dag och den här veckan verkar bli lugn tack och lov.

Det är för all del snart dags att kalla till föreningens årsmöte och göra i ordning handlingarna till mötet, så helt sysslolös är jag inte. Före årsmötet har vi också ett föredrag som ska marknadsföras.

Om jag fick planera min tid helt fritt, vore idealet max tre aktiviteter per vecka med en dags vilopaus emellan. Men ideal existerar sällan som bekant.

Det känns ofattbart att jag en gång i tiden har arbetat heltid. Visserligen är jag 18 år äldre sen min sista anställning, men att energin och arbetslusten skulle avta i den omfattning den har gjort känns nästan lite kusligt.
Hur ska det då bli framöver?

När jag flyttade hem hade jag en enda ambition: Att bara göra det jag hade lust till. Den ambitionen höll i sig en tid, sen dök det ena måstet efter det andra upp.

Fast jag har bara mig själv att skylla. Om man inte kan säga nej får man finna sig i att sitta med skägget i brevlådan.

Det är inget som känns lustfyllt nuförtiden. Jag kan inte komma på en enda sysselsättning som skulle framkalla entusiasm eller inge lustkänsla. Vinter­depressionen är antagligen inte förbi.

Som tur är, närmar sig våren. Det är i alla fall nåt att se fram emot! 😊

av

Ny bekantskap

I går var det nästan julafton – jag hämtade ut paketet med den nya kameran. Fast inte den som jag ursprungligen beställde. Den var restnoterad i två månader, så till slut gav jag upp och beställde en annan.

Att den var en hel del dyrare var ju lite surt, men eftersom min gamla FZ200 från 2015 har sagt upp bekantskapen för gott svalde jag prisskillnaden. En bra kamera bara måste jag ha!

Den som undrar varför jag inte använder mobilkamera, är svaret att jag inte befattar mig med smart­mobiler. Det räcker gott med två datorer och min Nokia 3310. 😊

Den nya kameran är också en Panasonic, en ”storebror” till den förra, dvs modell FZ300. Anledningen till att jag höll mig till samma modellserie var att jag utgick i från att tillbehören från den gamla kameran kunde användas i den nya.

Det stämde bra. Den gamla batteriladdaren gick också att använda, men den nya är lite mindre så jag föredrog den. Den gamla får fungera som reserv.

Storebror har förstås en hel del funktioner och inställningar som är nya för mig. Jag har bläddrat igenom samtliga menyer och valt det jag tycker är relevant.

Resten får jag studera i handboken. Den omfattar 363 sidor(!), så jag har mycket att läsa om. Av allt att döma är den inte översatt till svenska, men det ska väl lösa sig. Den förra var på ”bara” 219 sidor och fanns på svenska.

Dom första testbilderna är redan raderade. Men ett smakprov på Mia i gungstolen ska ni få. Utomhus finns det inte mycket värt att fotografera just nu. Snön har nästan töat bort i regnet, det är grått och trist.

av

Utflykt trots hinder

I går bestämde sig Uddmor för att åka och handla. Husse hade röjt snön runt bilarna, så det var bara att ta av kapellet och sopa bilen. Trodde jag.

Det visade sig att kapellet hade frusit fast och det rejält. Handkraften räckte inte till, så Husse föreslog att jag skulle koppla på motor‑ och kupévärmaren en stund. Medan den gick fick jag den ljusa idén att också starta motorn.

Att öppna dörren på förarsidan var omöjligt, den satt som berg. Skam den som ger sig. Jag kunde öppna dörren på passagerarsidan och då borde det gå att öppna den envisa dörren inifrån genom att knuffa på den. Det gjorde det nu inte.

I stället frikopplade jag växeln och startade motorn. Arbetet med att lossa kapellet fortsatte och så småningom lyckades jag. Nästan klart för avfärd. Fast först måste jag torka av vindrutan. Tydligen är det fortfarande så mycket fukt i bilen att det bildas rimfrost på insidan som nu hade tinat.

I med ettans växel och lätt gas. Inget hände. Med mera gas hördes ett knastrande. Däcken hade frusit fast i marken, men jag kom loss och kunde svänga ner på byvägen.

Nästa problem uppstod vid korsningen till stora vägen som har förkörsrätt. Eftersom jag var tvungen att sakta in för att kolla att kusten var klar tog jag mig inte fram i den lösa snön. För att lyckas fick jag backa och ta fart ett par gånger och hoppas på att inga bilar var i vägen. Nu äntligen fick jag hårt underlag under däcken.

Vägen till Dalsbruk var visserligen plogad, men krävde njurbälte. Vägen var så knölig att jag trodde däcken skulle lossna. Nutida snöröjningsverktyg verkar inte lämpade för uppgiften.

Vi har lyckligtvis en väg på var sida om sjön, så när jag hade handlat tog jag den vägen hem även om den är något längre. Den var i perfekt skick jämfört med den första.

Mellan kyrkbyn och infarten till byn återkom knölarna, men som tur är den sträckan rätt kort. Och med god fart kom jag över snövallen vid tomtgränsen och tog mig in på parkeringsplatsen. Slutet gott, allting gott. 😊

av

Vardag igen

Storhelgerna är överstökade för den här gången. Nyårsfirandet var en trevlig tillställning, om än onödigt lång för min del. Jag kan inte annat än beundra den 85-åriga värdinnan. Önskar jag vore lika fräsch och pigg i hennes ålder.

Nyårsaftons traktering
Efter en inledande glögg serverades en god täckt laxpaj med grönsallad till. Som dessert fick vi en apelsinmousse med kaffesmak och efter den kaffe och en fylld rulle som jag fick för mig heter Bagdadrulle, men det var fel, nåt sånt hittar inte Google. God var den i vilket fall.

Om vi hade varit kvar efter tolv-slaget hade vi också fått avnjuta en ostbricka fick vi veta, men då var vi (äntligen) på hemväg och proppmätta. Åtminstone jag.

Årsskifte
Årsskiften är dryga administrationsmässigt. Alla mappar ska förnyas i datorn, liksom bokföringen för de organisationer jag handhar. Än så länge är jag bara klar med hembygdsföreningens mappar och bokföringen för 2022. Resultatet blev positivt har jag konstaterat.

Mia gillar yoghurt
Till Mias favoriter hör yoghurt. Husse har nu övergått till större burkar så att hon kommer åt att slicka i sig resterna också från botten. Fast då blir hon så ivrig att hon missar kanterna och får yoghurt i hela ansiktet. 😀

World Introvert Day
I dag är det de introvertas dag: “World Introvert Day is a time to bring awareness to introversion — and to show the world that being a ”quiet one” is something awesome, not shameful.”

Dom av oss som tillhör kategorin introverta uppskattar att dagen uppmärksammas. Vi är inte alls ”konstiga”, bara annorlunda jämfört med extroverta.

Vi behöver egen tid för att samla energi, medan extroverta får energi av att vara bland folk.

av

Snart nytt år

Julpärsen är förbi. Julgubben tyckte tydligen att jag har varit rysligt snäll i år. Det började med en handstickad sjal i en av mina favoritfärger. Den fick jag av Husses rara moster redan före jul. Varma plagg är alltid välkomna. 😊

På ett stort tungt julpaket i Tallmo stod mitt namn. Ett kort ögonblick var jag orolig för att det skulle innehålla en hushållsmaskin av nåt slag, men blev lugnad när jag slet av pappret.

”Jag vet att det är nåt du vill ha” sa Husse redan tidigare, men jag kunde inte komma på vad det var. Under julpappret dolde sig en ”potatore” (benämning på italienska), det vill säga en batteridriven motorlie enligt instruktions­boken. En minimotorsåg föredrar jag att kalla den.

I höstas använde en av föreningens styrelsemedlemmar en sån när vi kapade syrenbuskar på Dragegården. Hon hade fått den i födelsedagspresent talade hon om. När jag såg hur smidigt den fungerade blev jag blixt­för­älskad. Det hade Husse alltså tagit fasta på.

Jag hade faktiskt googlat på en, men inte beställt. Det kunde vänta till en lämpligare årstid tyckte jag. Nu kan jag ta den i bruk när andan faller på och inspirationen infinner sig. Tack igen Husse! Fast nu har jag ångest för att värdet på den vida översteg maxgränsen för vad en julklapp får kosta enligt min upp­fatt­ning. Så snäll har jag inte varit.

Nästa pärs närmar sig med stormsteg. Nyårsafton ska firas hos bekanta med början kl 18.00. Då får man inte gå hem efter tre timmar – min smärtgräns. Det lär bli drygt den dubbla tiden. Att Mia är tvungen att vara ensam så länge stör mig också, men nu är det ju bestämt. Suck.

Jag kan bara hoppas att hon inte blir skrämd av fyrverkerierna. Lyckligtvis brukar de höras ganska avlägset i vanliga fall. Hoppas det gäller i år också.

Några nyårslöften avger jag aldrig. Jag har ändå inte den självdisciplin som krävs för att hålla dom. 😀 Att bli en bättre medmänniska vore ju önskvärt, men jag saknar förutsättningarna har jag insett. I min ålder får man duga som man är tycker jag.

Med det önskar jag er alla ett Nytt och Bättre år!