Månad: februari 2022

av

Damning, skräckmiddag, brev och sista intervjun

Damning
Den som har gott minne kommer ihåg att jag skippade dammtorkningen i samband med städ­ningen den 6.2. Men i går tog jag mig äntligen i kragen. Punktvis åtminstone – alla ytor och föremål i sovrummet fick sig en välbehövlig överhalning.

Faktiskt höll inspirationen i sig så länge att alla småprylar på hyllan under vitrinskåpet också blev befriade från dammlager. Innan jag fick nog torkade jag också av skänken under skåpet.

På skänken står bland annat en fruktskål, så Husse undrade om jag hade dammat av frukten också. Tänk så lustig man kan vara. 😀

I dag var det knipholkens tur att bli städad. Fast när vi hade tagit ner den såg bomaterialet torrt och fint ut, så det fick vara kvar i förhoppning om att en knipdam vill ruva sina ägg i det. I fjol verkade det inte bebott vad vi kunde upptäcka.

Skräckmiddag
Stackars Husse … I dag fick han halvstekt grisbog med överkryddad sås till middag. Han åt visserligen med god aptit – när han väl fått en tillräckligt vass kniv – och tyckte såsen var smaklig, men i mina ögon var det en skräckmiddag.

Den överkryddade såsen tog bort alla andra smakförnimmelser, det var knappt att jag kände smaken av ättiksgurkan. Suck. Akta dig för att bli bjuden på middag på Udden! ☹

Brev
I dagens post låg ett brev från ÅUCS (Åbo Universitets Centralsjukhus). Det var väntat. Ett år har gått sen den senaste kollen av mitt opererade bröst så snart är det dags igen.

Det känns tryggt med den årliga kontrollen, jag uppskattar uppföljningen. Före besöket ska det tas en del prover, men det kan jag göra på vår hälsocentral. I Åbo görs en ny mammografi. Förhoppningsvis är allt som det ska.

Sista intervjun
I morgon gör jag sista intervjun med dom byggföretag jag valt ut för Annonsbladets bilaga, Bygga & Bo. Alla byggföretagare har välvilligt tagit emot mig och delat med sig av sin information. Och oj, vad mycket nytt jag har lärt mig!

Förmodligen kommer jag aldrig att behöva mina nyvunna kunskaper, men kunskap är inte tung att bära som bekant. Jag gillar att lära mig nya saker, oavsett om jag har nytta av dom eller inte. 😊

av

Grupptryck

Tjugo av mina vänner på FB har ändrat motivet på sin profilbild så att man också ser Ukrainas flagga. Nästan lika många har valt en fredsduva. Jag förstår idén, men kan inte se att det ändrar på sakernas tillstånd.

Att visa sin solidaritet med ett krigsdrabbat land är visserligen fullt förståeligt och försvarbart, men jag upplever att jag kan göra det utan symboler. Beror motivvalen möjligen på att kriget är nära oss den här gången? Jag har då inte sett några andra krigsdrabbade länders flaggor i profilbilderna tidigare, trots att det finns ett otal att välja mellan.

Så jag böjer mig inte för grupptrycket, men anser givetvis att invasionen och kriget ska fördömas. Vad jag tycker om personen som kränker ett lands suveränitet lämpar sig inte för tryck. ☹

av

Helgflit

Den gångna helgen har bestått av fler aktiviteter än vanligt.

Intervju
På fredagen hade jag avtalat tid för en intervju med ett byggföretag kl 13.30. Vi skulle träffas på Strandhotellet i Dalsbruk, så jag knallade in där några minuter före utsatt tid.

När jag tog av mig ytter­kläderna kom jag på att jag inte hade en aning om hur mitt inter­vju­ob­jekt såg ut! Eftersom personalen var samlad runt ett bord, frågade jag om nån visste hur NN såg ut. ”Ja, han sitter där borta” fick jag till svar.

Jag gick fram till bordet där han satt och hejade på honom. ”Jag har jobbat åt dig” utbrast han omgående. Då visste jag vem han var trots att jag inte kände igen honom till utseendet.

I augusti 2000 satte hans byggföretag nytt tak på Udden. Tillfället finns på bild, därför vet jag när det var. Men hur i all världen kunde han minnas mig?! På den tiden hade jag en helt annan hårfärg –  och färre rynkor.

Av allt att döma hade jag hur som helst gjort ett bestående intryck. Jag tordes inte fråga hur det kom sig att han mindes mig. Jag kanske hade varit en ovanligt besvärlig kund? Eller var det möjligen tvärtom? 😀

Skrivlördag
Äntligen kunde Skrivlördagsgruppen träffas IRL (In Real Life)! Senast sågs vi i december i fjol. Det blev förstås ett glatt återseende i Antikvariat Kojan (skymtar längst till höger bakom busskuren om du klickar på bilden). Skrivövningar varvades som vanligt med diskussioner och vår ”fröken” tipsade om läsvärda författare.

Söndagspyssel
På söndag eftermiddag satt Husse och jag och knappade på var sin dator. För min del bestod knappandet en god stund av att lösa problem med min backup som hade slutat fungera. Sen renskriva inter­vjun och mejla den till mannen med det goda minnet.

Därefter proto­kollet från väglagsstyrelsens möte i torsdags och förberedelser inför morgon­dagens års­möte i hem­bygds­föreningen. Innan det var dags att börja med middagen, hann jag också lämna in två bidragsansökningar.

Så förflöt den ”vilodagen”. Veckan har börjat i liknande tecken och innehåller intervjuer och aktiviteter till och med lördag. Så på söndag har jag tänkt mig en riktig vilodag! 😊

Vändagen / Alla hjärtans dag

I Finland firas vändagen i dag. Och just i dag meddelade en av mina äldsta och käraste vänner att hon kommer på besök i sommar. Bästa nyheten på länge!

I år har vi varit vänner i 25 år, men eftersom vi numera bor i var sitt land har vi inte setts sen 2009 då hon senast var på besök, så vi har en hel del att ta igen! 🙂

av

Premiärer, blixthalka och sårläkning

Premiärer
I går hade jag memmapremiär. Jag vet att det är ett bra tag till påsk, men memma tillhör mina smak­favoriter, så jag brukar köpa den så snart den dyker upp i butiksdisken.

I dag tog jag en första tur på isen. Solen gjorde mig sällskap, men förmådde inte värma upp snål­blåsten. Av spåren att döma var jag inte den första. Både skridsko‑ och skidspår syntes förutom en del tassav­tryck.

Jag stannade till vid vasskanten och beundrade vassvipporna som böjde sig i vinden innan jag förevigade dom på bild.  Sen fick jag en idé. Några stjälkar skulle passa bra i vasen med resterna av nyårsbuketten, så jag slet av en liten bukett.

Innan jag gick in igen tog jag en tur längs skogsstigen till soptunnan som vi delar med herr och fru grannen. Också det premiär för i år. Husse sköter den detaljen annars, men nu beslöt jag vikariera.

Blixthalka
I skogen var det som vanligt mindre halt än annanstans. På tomtens alla stigar råder blixthalka, så om man ska besöka Udden ska man ha olycksfallsförsäkringen i skick. Gärna också livförsäkringen. ☹

Runt gamla fotspår glittrade ”isfransar”, ni vet såna där som bildas på kanten av spåren då solen har tinat snön och nattkylan har fått dom att frysa till igen. Förnämliga små konstverk, men nu hade jag inte kameran med mig så klart.

Sårläkning
I går kväll dök han upp igen, min fyrbenta ”antagonist” rapporterade Husse när han var ut en sväng på kvällen. Mia hängde på, men stannade på tröskeln och fräste innan hon bytte till ”passa dig för mig”-låten.

Ljudet fick matte att skynda sig ut, mota in Mia och stänga luckan till hennes ingång. Några kattslagsmål vill jag inte vara med om!

Mina rivsår har läkt fint och sårskorporna börja successivt lossna. Bandaget åkte av redan efter ett par dar för att såren skulle få luft. Jag inbillar mig att dom läker fortare då. Största avståndet mellan rivsåren är hela 4 cm, vilket säger en del om tasstorleken.

Ha en skön helg! 😊

av

Dramatiskt möte

Så här ser mitt vänstra ben ut efter dagens besök på hälsostationen (vårdcentralen). Dom tyckte att mitt bandage inte var så proffsigt.

Anledningen till besöket var dock en stelkrampsvaccination och strumpan är bara till för att hålla bandaget på plats. Det ser värre ut än det är, men i går kväll kändes det minsann och blödde rejält.

När jag satt vid datorn i går kväll hörde jag en duns utifrån. Jag förutsatte att det var en snöskyffel som föll ute på trappan, men bestämde efter en stund att ta en titt.

Jag upptäckte då att blomvasen på bordet i verandan hade stjälpt. Konstigt, så tung som den är kunde den inte ha tippat av sig själv kom jag fram till. Den innehöll inget vatten, så jag ställde upp den igen.

Ett försynt pip fick mig att vända mig mot Mias ingång. Där såg jag huvudet av en katt, så jag gick ut på trappan. Först trodde jag det var en jag kände, men sen blev jag osäker.

Den vände sig om och tänkte gå sin väg, men när jag började prata med den vände den om och upphävde ljud som närmast kan beskrivas som vrål. Så där som arga katter låter.

Jag fortsatte prata med den, men vrålen bara tilltog. Kattvän som jag är, trodde jag att jag kunde lugna den och sträckte ut handen. Det uppfattade den tydligen som rena provokationen. Den attackerade mitt vänstra ben med alla sina klor utspärrade. Tur att jag hade långbyxor på mig, annars hade skadorna blivit ändå värre.

Det är första gången – och förhoppningsvis sista – jag har blivit anfallen av en ursinnig katt. Varför han var så arg fattar jag inte riktigt, men han hade säkert en orsak.

Enda anledningen till anfallet tror jag är att katten uppfattade mig som en ställföreträdande konkurrent. Han kände ju doften av Mia, men visste väl inte vilket kön hon var, så han garderade sig.

Det visade sig att katten var bekant trots allt. Vi kollade med ägaren som bekräftade. Men tydligen kände katten inte igen mig i sitt upprörda tillstånd och på Udden har han inte varit tidigare vad jag vet.

Dessutom är det länge sen vi sågs, så jag har redan förlåtit honom. Jag borde ha respekterat hans varningar. 😊

av

Städning, skrivande och möten

Med tanke på att jag senast städade i fjol, var det inte så konstigt att dammtussarna hade antagit formen av små korvar som förflyttade sig med hjälp av sulorna på Husses tofflor. 😀

Ambitionen var att också dammtorka, men den åtgärden har torkat in tills vidare. När solen visar sig vid sällsynta tillfällen avslöjas dammlagren obarmhärtigt.

Hushållsarbete är liksom inte min grej trots att jag gillar att ha det rent och snyggt. Nästan vilken sysselsättning som helst är att föredra.

En av anledningarna till min motvilja är givetvis att huset är litet och fullproppat med grejer överallt. Att dammsuga är därför en gymnastisk pärs som jag hjärtligt avskyr.

Lyckligtvis har jag åtagit mig en del skrivuppdrag för tidningen som jag kan skylla på och mycket hellre ägnar mig åt. Under januari lämnade jag in fem bidrag, varav tre väntar på publicering.

Under veckan som kommer ska jag boka tid för några intervjuer för inlägg till tidningsbilagan som kommer i slutet av mars.

Och så är det möten som ska förberedas. Väglagets styrelse har snart sitt första möte för i år och en vecka senare går hembygdsföreningens årsmöte av stapeln. Alla som förberett ett årsmöte vet vad det innebär i fråga om administration.

I dag fick jag sista underskriften på bokslutet och överlämnade allt material till verksamhetsgranskaren. Förhoppningsvis hittar hon inga brister i vår förvaltning.

När jag flyttade hem tillbaka 2007 ansåg jag mig vara färdig med allt vad föreningsarbete heter, så jag förstår inte riktigt hur det kunde bli så här? Antagligen beror det på min oförmåga att säga nej. Jag låter mig övertygas om (eller tror) att ingen annan i hela världen kan sköta uppdraget lika bra som jag. 😀

På föreningens styrelsemöte härom dagen fick jag klart för mig att en ommöblering i styrelsen inte är så lyckad. En av ledamöterna påpekade mycket bestämt att om det kommer några nya människor avgår hon. ”Vi är ett så kiva (trevligt) gäng” tycker hon.

Det har hon för all del helt rätt i. Vår femmannastyrelse kommer väl överens och har alltid roligt när vi träffas. Så då är det bara att ställa upp för omval igen en gång.