Månad: november 2021

av

Lilla jul och första advent på Udden

I går var det lilla jul i Finland. På Udden inskränkte sig firandet till rökt skinka och kålrotslåda som förrätt, följt av lutfisk och bechamelsås (låter finare än vit sås). Däremot varken julgran eller julklappar. Ett synnerligen enkelt firande med andra ord, helt i min smak.

Mia ”firade” lilla julafton på ett av sina favoritgömställen, i kökets ena överskåp, men föredrog efter ett tag att göra oss sällskap framför teven. Varför hon gillar att ligga där vet jag inte, men hon kanske anser att hon får vara ostörd där.

Kvällen avslutades med ett gammalt avsnitt av Beck och innan vi släckte sänglampan låg vi och läste en stund. Efter att ha läst ut Unbroken har jag övergått till Sture Bergwalls självbiografi: Bara jag vet vem jag är.

Så här uttalar sig Aftonbladet om boken: ”En upprörande skildring av hur psykologers, polisers och advokaters till synes blinda tro på idéer om förträngda trauman ledde till att de verkliga mördarna slapp undan.”

Första advent
I dag var det dags att tända första adventsljuset. Den traditionen följer jag gärna. I övrigt var dagen som många andra söndagar, dvs tvättdag. Att jag tvättade på en söndag tyckte mamma illa om. Ännu värre är förstås första advent, men det hindrar mig inte. 😀

Före middagen grävde jag fram en flaska glögg. Den innehöll precis så mycket att vi kunde fylla var sin glöggmugg som aperitif. Glögg tillhör en av mina favoriter. Kall eller varm går ner lika bra. I dag blev det dock en varm.

Sen var det så småningom dags för middag. Bara uppvärmda rester, bortsett från tratt­kanta­rell­såsen. Festligare än så blev det inte.

I morgon är det arbetsdag igen. För min del individuell datorhandledning på eftermiddagen. Husse har inget inbokat, men han kommer säkert på nåt han behöver göra. 😊

av

Ätbar kaka

Jag kan andas ut. Gästerna behöver inte uppsöka tandläkare. 😊

Faktiskt hade ”hatmumset” (se föregående inlägg) god åtgång, antagligen beroende på att kaffegästerna var så artiga och väl­upp­fostrade. Vi var överens om att smaken var helt OK även om konsistensen lämnade en hel del att önska. Det verkar ändå säkrast att jag i fortsättningen håller mig till sånt jag behärskar.

av

Uddmor bakar

Ibland lyckas jag förvåna Husse. Som i går till exempel då jag sa att jag skulle baka mockarutor till morgondagens kaffegäster. ”Va?! Ska DU baka?” sa han med förvåningens finger i häpnadens mun.

Det händer verkligen inte så ofta. Senast för ett par, tre år sen då jag fick för mig att jag kunde baka en drömtårta. Den blev inte som jag hade tänkt mig, om ni förstår vad jag menar.

Men mockarutor är ju enkelt. Jag hittade ett recept på ”kärleksmums” hos kokaihop.se och beslöt att följa det. Fast 30 portioner var att ta i, så jag minskade raskt till 12.

I min ugnsplåt med kanter blev det bara en liten klick av smeten, men jag bredde ut den på bak­plåts­pappret efter bästa förmåga och hoppades att den skulle föröka sig i ugnen. Det gjorde den inte.

När jag tog ut plåten efter föreskrivna 20 minuter var ”bakverket” bränt i kanterna och väldigt tunt. Om jag i stället för långpannan hade använt min ugnsform hade det kanske gått vägen. Så det noterade jag i receptet jag hade kopierat. Nån gång ska det väl lyckas.

Jag skar bort de brända kanterna i förhoppning om att resten skulle vara mjukare. Men ack vad jag bedrog mig. På plåten låg nu något som närmast motsvarade knäckebröd med chokladsmak.

När jag kollade receptet igen upptäckte jag till min fasa att jag hade glömt mjölken! Kunde den verkligen ha så stor inverkan? I vilket fall som helst var det nu för sent att komma på det.

Så hur skulle jag få den mjuk? Om jag penslade den med vatten skulle den kanske mjukna? Alltså gjorde jag det, men märkte ingen skillnad. Det enda som hände var att ytan blev kladdig. Grrr.

Då kom jag på att jag kunde dela eländet på hälft och lägga vispgrädde emellan. Ingen (utom Husse) visste ju vad det var tänkt att bli. Det var bara det att jag redan hade förberett glasyren.

En lösning var förstås att låta glasyren ligga mellan halvorna som fyllning, hur skulle det funka? Fast utan kokosflingor i så fall. Det beslöt jag mig för.

På grund av den kladdiga ytan var det svårt att breda ut glasyren jämnt och snyggt, men jag gjorde mitt bästa. Sen svepte jag in eländet i bakplåtspappret och la paketet i en plastpåse till i morgon.

Tanken är nu att komplettera med ett lager vispgrädde ovanpå, så tror gästerna kanske att det är en tårta. Ända tills dom tar sin första tugga vill säga.

Frågan är om jag ska förse dom med gaffel och kniv eller hoppas på att en sked tar sig genom de minst sagt krispiga lagren? Oavsett vilket, kommer glasyren antagligen att välla ut på sidorna om den inte stelnar i kylan.

”Hatmumset” har förpassats till verandan där det är utomhustemperatur, så jag hoppas på det bästa. Och nu ska jag inte baka på lääänge igen! ☹

av

Tomma lådor och kvällslektyr

Efter ett par skrämskott med minusgrader som varslat om att vintern närmar sig, fattade jag ett av­görande beslut i dag. Det var hög tid att dra fram klädlådorna med vinterkläder.

Den som följt min blogg en längre tid, vet att jag på grund av utrymmesbrist förvarar en del av kläderna i lockförsedda plastlådor som får plats under sängen. Det innebär att de töms och fylls på när det är dags för säsongsbyte. Vår‑ och hösttröjor får ligga kvar i skåpet, resten ska bytas ut.

När jag hade stuvat in alla varma tröjor i skåpet, blev jag paff. En låda var tom! Det mystiska fenomenet kan delvis förklaras av att vinterplagg tar större plats, men också av det faktum att jag fyllde två sop­på­sar med sommarplagg som ska gå till klädinsamlingen.

Att jag hade glömt kläderna som rullade runt i torktumlaren var förstås en miss. Men jag hade tur, inga plagg hörde till ”sommarkollektionen” såg jag när jag tömde den.

I förrgår lyckades jag tömma en annan låda. Genom att ”komprimera” innehållet i sock‑ och strump­byx­lådan i den av mor ärvda lilla byrån frigjordes en låda. Så nu har jag ett delikat problem – vad ska jag fylla den med?

Höjden och djupet på lådan är klart begränsade, så den kan bara fyllas med småsaker. Hm, jag får ta en funderare på det. Förr eller senare kommer jag på nåt. 😊

Kvällslektyr
Innan jag började läsa nuvarande bok, formligen slukade jag Agent Sonya av Ben Macintyre. En fasci­ne­rande och högintressant biografi över en av Sovjetunionens mest fram­gångsrika spioner. Det var en bok med hög wow-faktor!

Det samma kan man tyvärr inte säga om Vildhavre: Sista brevet till pappa av Otto Gabrielsson, som är resultatet av ett av Jörn Donners snedsteg. Jag tillhör inte Jörn Donners fanklubb, men var nyfiken på vad den här sonen hade att säga om sin far.

Huvudintrycket är självömkan, men jag är ju inte rätt person att döma, jag som har haft en biologisk far, en fosterfar och två styvfäder. Möjligen hade jag utan alla dessa fäder känt det på samma sätt som Otto?

Hur som helst är det här ingen bok jag sträckläser eller ens finner värst intressant. Tur att den bara är till låns.

av

Utmaning och mysterium

Den 22.10 fick jag ett nytt uppdrag av chefredaktören på tidningen jag frilansar för. Jag skulle skriva ett reportage om ett lokalt företag som hade utsetts till årets företag i vår kommun.

Det kändes som en utmaning. Nåt reportage har jag aldrig skrivit tidigare. Jag googlade mig till att ett reportage innebär att läsaren ska känna det som om han var närvarande, vara mer djuplodande än en artikel och innehålla sinnesintryck. Jisses!

En vecka senare fick jag tid för en intervju med VDn. Tack och lov för webb­platser! På företagets sidor hittade jag en hel del matnyttigt, främst företagshistorik och produktfakta. Och eftersom fiskförädlingsbranschen var helt obekant hade jag för en gångs skull förberett en lista med frågor.

När jag inte hade fler frågor sa han att vi hade lite tid kvar om det var nåt mer jag ville veta, men jag sa att jag var nöjd så. Allt jag fått reda på skulle mer än väl räcka för ett reportage bedömde jag.

Besöket avslutades med att produktionschefen beordrades ta mig på en rundtur i fabriken där fiskmjöl och ‑olja produceras. Enheten för förädling av färsk fisk var stängd för underhåll den här dagen, så den processen fick jag tyvärr inte se.

Reportaget publicerades den 4.11 och upptog sju spalter, dvs nästan ett helt uppslag inklusive den finska översättningen, så chefen torde vara nöjd. I går fick jag förresten beröm av en som hade läst inslaget, så det kanske kan bli fler reportage framöver?

Mysterium
Efter att Mia hade lagt sig till ro på Husses säng (han var i stan på ärenden) och jag hade släckt lampan härom kvällen kände jag efter en kort stund nåt som kröp i nacken. Jag krafsade bort vad-det-nu-var och var redo att somna.

Nån minut senare kände jag nåt som kröp i håret. När jag fick tag i orsaken kände jag samma lukt som bärfisen avger då den är hotad och slängde raskt ”objektet” på golvet. Sen blev jag nyfiken. Jag tände lampan och lutade mig över sängkanten.

På mattan kröp en Riddarbagge … Det förklarade lukten. Riddarbaggarna tillhör skinnbaggarna liksom bärfisen bland många andra.

Nog för att vi har gott om mångfotade husdjur på Udden, men en Riddarbagge har jag inte stött på tidigare! Vilken väg den hade hittat in är ett mysterium.

Hur som helst hade den krupit upp i sängen, hittat min nacke och hamnade i håret när jag försökte vifta bort den. Jag frågade vad den hade för sig inne i huset, men fick inget svar. Den föredrog att snabbt kila i väg längs matt­kanten, så jag antar den är kvar inne nånstans. Möjligen har vi fått ett nytt husdjur? 😀

av

Avancemang

Udden har i dag fått ny teveantenn. Det visade sig att den gamla ändå hade tappat ett par ”tänder” i fallet nyligen (se inlägget Oväntat besök) och att ett par kanaler var instabila så snart det kom en vindpust.

Jag ringde därför i fredags till samma leverantör som var här för att fixa till den och skulle få hjälp ”nästa vecka”. Och den kom alltså redan i dag, helt fantastiskt!

Eftersom Husse är i stan på ärenden, blev det jag som ”förhandlade” med teknikern. Vi diskuterade en kort stund huruvida en ytterligare justering skulle komma till rätta med problemen innan jag sa att det kanske var lika bra att byta till en ny och frågade vad den skulle kosta. (Dock inte den du ser på bilden.)

Ungefär 70 € tippade killen på, så jag beslöt att tro att den är effektivare. Den förra påstods vara från 80-talet så det har väl hänt en del sen dess. Som av en händelse hade teknikern med sig en ny antenn, så det var fort gjort att byta. Återstår att se hur den klarar höst- och vinterstormarna.

Att överhuvudtaget ha en teveantenn på taket kommer sig av att a) vi här i byn inte har tillgång till bredbandsteve via fiber och b) jag inte gillar att titta på teve via datorn. Teve vill jag titta på i min sköna fåtölj i vardagsrummet, datorskärmen tittar jag ändå på fullt tillräckligt i andra sammanhang.

Bronsnivå III
Ett annat avancemang var däremot oväntat. När jag gick in på GuruShots i går blev jag gratulerad till bronsnivå III. GS har en ny typ av tävling där man utgående från sina bildtävlingspoäng deltar i ”Leagues” numera.

Jag blev inte värst glad för det, det kändes snarare som en degradering. Bronsnivå I hade väl snarare varit ett avancemang att gratulera till? Men när jag kollade reglerna visade det sig att nivå III var högst i den kategorin. Antar det är manlig logik. 😉 Nästa nivå är alltså silver.

Numera väljer och vrakar jag mina ”fajter”. Jag hade ju redan för ett tag sen beslutat att inte medverka längre, men det är trots allt både roligt och lärorikt att jämföra sig med andra.

Storkund
Till dagens sysselsättning hörde arkivering. Senaste halvårets fakturautskrifter skulle sorteras och läggas in i årets pärm. Jisses vad mycket papper det blir!

När jag hade sorterat fakturorna i datum- och leverantörsordning upptäckte jag att jag säkerligen har avancerat till företaget Musti & Mirris favoritkunder. Den fakturahögen var tjockast – efter bankhögen vill säga.

Anledningen till att jag är storkund här är förstås Mia. Många av deras produkter hittar jag inte i mat­butiken. Eftersom hon har haft problem med urinvägarna behövs ett specialfoder och dessutom är hon steriliserad, gammal och överviktig. Alla dom faktorerna är tillgodosedda i sorti­men­tet, så fakturahögen blir säkert lika tjock framöver.