Silverpilen

av

14.9 – Mer och mindre dramatiskt

Silverpilen är omplåstrad, jag har deltagit i fiskutplantering, träffat ”min lyckas smed” och utfört ett kirurgiskt ingrepp.

OmplåstradSilverpilen omplåstrad
I fredags backade jag i god fart på ett militärfordon. Inga hinder syntes i backspegeln, men jag glömde kolla sido­spegeln fast jag mycket väl visste att Kerstins fältköksvagn stod parkerad på ena sidan.

Kerstin hörde förstås smällen och blev alldeles förskräckt då hon såg resultatet. För att mildra om­ständig­heterna sa hon att soppvagnen stod i vägen. ”Nej, verkligen inte!” svarade jag, ”felet var helt och hållet mitt som inte såg mig för”. Hon tröstade mig med att hon visste hur det kändes, hon hade gjort en liknande tavla vid ett tidigare tillfälle.

På fältköket syntes inga skador, men Silverpilen fick förutom repor en buckla bakom höger bakfönster och en bit av bromsljusglaset gick sönder. Shit pommes frites. 😦 Min första skada sen jag köpte bilen 2001. När jag kom hem plockade jag fram silvertejp och plåstrade om den sårade. Tur att det inte var värre även om det kändes himla onödigt.

Fiskutplantering
Jag hade precis tagit ut (stora) gräsklipparen då telefonen ringde. Daphnias ordförande var i nöd… Inom en timme skulle gösynglen levereras och den som var kontaktperson befann sig på annan ort. Ur styrelsen hade hon bara lyckats engagera en person och hennes kamera var oladdad. Hade jag möjlighet att ställa upp som chaufför och att fotografera tillfället?

Motvilligt sa jag ja. Jag är en dålig ”ställuppare”, särskilt med så kort varsel, men gräsklippningen kunde ju faktiskt vänta så jag lovade infinna mig.

GösutplanteringKillen som levererade fiskynglen, tillika VDn för Kidus Oy, hade de snällaste ljusblå ögon jag har sett på länge så jag kunde inte längre vara arg på honom för den korta för­varningen. I all synnerhet inte då jag fick höra om det nyliga sabotaget mot hans yngelbassäng som or­sa­ka­de den här delleveransen.

Till vår hjälp hade kontaktpersonen hunnit engagera två personer från f d Dalsbruks sportfiskeklubb så utplanteringen gjordes med vana händer. Dom nästan 10 cm långa fiskbarnen släpptes ut i sakta mak i en strand i Släts (mittemot Ekboms för den som vet var det huset ligger) och redan nästa vecka kommer den slutliga leveransen. Om 3-5 år blir det matfisk av dom små pigga krabaterna under förutsättning att dom överlever.

Min lyckas smed
Igår vid lunchtid gav jag mig av till September Open i Dalsbruk. Efter­som evenemanget hade öppnat redan klockan tio kantades vägrenarna av bilar och par­ke­rings­platserna var i det närmaste fullbelagda så jag snodde helt fräckt en besöksplats på vårdcentralens parkering.

Skördemarknaden kantade vägen till skolan där företagsmässan hölls så jag spanade in lämpliga besöksobjekt innan jag gick in till mässan. Gymnastiksalen var väl utnyttjad av öns lokala företag, både kända och mindre kända.

Jag hade bland annat läst om SFPs enkät och stannade till vid deras disk för att se vad dom ville veta. Efter lite diskussion angående formuleringen på frågorna fyllde jag i enkäten. Mina kommentarer hade tydligen väckt nyfikenhet/debattlust hos den unga damen som tog över i och med att hennes äldre kollega inte riktigt var med på noterna. Jag var rätt skarp i kommentarerna ska erkännas.

Den unga damen presenterade sig som Ida Schauman och talade om att hon ställer upp i kom­man­de riksdagsval. Det fick mig (förstås) att fortsätta diskussionen och lockade mig att känna henne på pulsen. 😀 Hon klarade sig rätt bra i vår diskussion tyckte jag så jag önskade henne lycka till och fortsatte min vandring.

BildobjektInnan jag lämnade området med mina påsar från skör­de­mark­na­den tog jag en kaffepaus hos Holmbergs Fisk tillsammans med Firma Zwerver som deltog med alginfo i de De Grönas lilla stånd. Därefter flyttade jag Silverpilen närmare medeltidsmarknaden som pågick vid de gamla kolugnarna och hittade genast ett villigt bildobjekt i tidsenlig klädsel.

Miljön, marknaden och alla deltagande arrangörer fick mig verkligen att känna mig förflyttad tillbaka till medeltiden. Ett storartat och välordnat evenemang. Dessutom alldeles gratis! Fast det betydde ju inte att plånboken stannade i väskan. 😉

En av järnsmederna gjorde särskilt intryck på mig så jag stannade och tittade på hans produkter. Jag såg inget jag behövde när jag blev tillfrågad men talade om att jag skulle kunna tänka mig en krok för att öppna kakelugnsgallret med men såg inget som passade.

”Men då kan jag göra en sån till dig” sa den unge mannen genast, ”hur ska den se ut?” Jag förklarade och ritade en skiss åt honom. Medan jag gick till bankomaten satte han i gång med att smida. Mina futtiga 40 € i kontanter var redan förbrukade.

Då jag kom tillbaka var kroken så gott som klar. Jag bad honom dock förstora öppningen på kroken, vilket han gjorde tills jag var nöjd. Han hade också gjort en ögla i andra änden så jag kunde hänga upp kroken i ett snöre. Finfint!

KroksmedenTill slut doppade han kroken i tjära, lät den bränna in i värmen från glöden, torkade av kroken och överräckte den i en papperspåse. Jag hade inte bett om nåt pris så jag frågade vad jag var skyldig? Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men 15 € lät synnerligen förmånligt så det betalade jag gärna.

När jag kom hem testade jag kroken. Helt perfekt är den och hänger nu på ka­kel­ugns­luckan tills den ska användas. Den trevlige unge Juha (Kahiluoto) var verkligen min lyckas smed.

Plånboken åkte givetvis fram flera gånger innan jag äntligen vände kosan hemåt, men det var det värt. 🙂

Kirurgiskt ingrepp
För ett bra tag sen upptäckte jag en ojämnhet på huden under mitt högra bröst. Jag tog för givet att det var ett s k födelsmärke och tänkte inte mer på det förrän igår kväll. Plötsligt började det klia våld­samt så jag tog en titt i badrumsspegeln.

Ojämnheten såg ut som en gråblek larv tyckte jag när jag pillade på den. Lite småäcklig faktiskt. Den skulle bort bestämde jag, nöp tag om ”larven” med fingrarna och slet loss den. En blödande liten grop blev resultatet så jag rengjorde med desinficeringsmedel och satte på ett plåster. ”Larven” måste vara en vårta kom jag fram till.

Det kändes som en stor lättnad att bli av med eländet, vilket fick sin logiska för­klaring i Lise Borbeaus bok ”Kroppen talar till dig”. Boken kon­sul­terar jag för alla mina åkommor eftersom jag precis som Lise är övertygad om att det finns en mental eller själslig orsak till alla sjukdomstillstånd.

av

8.8 – Oväntat

Silverpilen är nystädad, Udden har drabbats lindrigt och jag har upplevt ovanliga väckningar.

Mia kontrollerarSilverpilen nystädad
Igår förmiddags kände jag mig för ovanlighetens skull inspirerad att städa Silverpilen, hettan till trots. Det behövdes verkligen – i fjol blev den aldrig städad. Mia kontrollerade i vanlig ordning att jag hade hade gjort jobbet ordentligt.

Utanpå är den lika smutsig som tidigare, men det ska också avhjälpas så småningom. Värsta dammet blev i alla fall avsköljt tack vare väderkontoret.

Lindrigt drabbad
På eftermiddagen igår hördes avlägset åskmuller och mörka moln började torna upp sig så jag övergav tanken på siesta i hammocken och förberedde mig på åskväder.

Vid halv fem dånade det både i väster och öster. Åskan i väster bestämde sig för att snika förbi Udden på sin väg norrut. Jag hann bara räkna till två mellan blixt och dunder när den var som närmast och himlen öppnade sig. 18 mm regn på en timme händer ju inte så ofta. Temperaturen sjönk givetvis också. Från dryga 28 till 18,6, men det kändes bara skönt.

SkyfallNär det regnade som värst drog sig Mia längre in på trappan, tittade på mig och sa nåt om ”vilket jäkla busväder” i gäll ton. Jag kunde bara hålla med. Regnet rann i floder ner mot trappan så den blev delvis översvämmad och båda vattentunnorna fylldes på nolltid.

Vi klarade oss ändå lindrigt vad jag har förstått av kommentarerna och bilderna på FB. Inga kullfallna träd och inget åsknedslag. Det tackar vi varmt för.

Ovanliga väckningar
Mia har dom senaste dagarna försökt få mig att släppa ut henne redan strax efter fyra på morgnarna. Troligen beror det på att hon på grund av hettan är passiv på dagarna och därför känner sig utvilad redan efter några timmar. Det vill nu inte matte så efter en del kontroverser brukar hon slutligen finna sig i att sova en timme till.

I natt var hon i farten vid två-tiden. Musen hon hade med sig i går kväll hade gömt sig bakom frysen, men nu hade den vågat sig fram och givetvis fått finna sig i att bli jagad igen. Jag hörde att Mia lockade på mig, men jag vände andra örat till och somnade.

Då gjorde hon slag i saken. Jag skulle absolut vara med på ett hörn jag också tyckte hon tydligen. Hon hoppade upp i sängen så jag makade på mig i tron att hon tänkte lägga sig, men kände plötsligt nåt som rörde sig nere vid vaderna.

SkogsmusJag försökte kasta av mig täcket och hann uppfatta att jag nu delade säng med musen. Mia satt lugnt vid sidan om och tittade intresserat på. I min iver att slippa sängkamraten snodde jag bara in den i täcket så jag rusade upp och skakade täcket för att bli av med den. Den landade lyckligtvis på golvet, vilket gav henne chansen att fortsätta jakten.

Så småningom blev det lugnt och tyst och jag somnade i förhoppning om att Mia kanske skulle ta sovmorgon efter nattens jakt. Icke då, hon var på alerten vid fyra-tiden igen, men blev tvingad att sova en timme till, sen släppte jag ut henne och ställde innerdörren på glänt så jag slapp gå upp när hon ville in.

Vid sex-tiden hörde jag hennes hejande läte och pipet av ett nytt jaktbyte. Jag förutsatte att jakten skulle försiggå i köket som vanligt, men Mia hade en annan idé. Med musen i munnen försökte hon hoppa upp på sängen, men den här gången var jag på hugget och avvärjde försöken.

Det gick förstås inte att somna om eftersom jakten nu fortsatte i sovrummet. Musen tog sin tillflykt bakom en byrå så jag beslöt assistera genom att pilla fram den med tumstocken. Ett utmärkt verktyg i såna här situationer.

Tilltaget lyckades och snart nog hade Mia fångat den och kalasat på halva. Då somnade jag om och tydligen Mia också eftersom hon låg bredvid mig när jag vaknade vid halv tio. Så började den här dagen på Udden. 🙂

av

11.7 – Mer och mindre matnyttigt

Silverpilen har varit på utflykt, jag har fått ett läckert erbjudande, sett svanfamiljen och har en gäst i vattentunnan.

På utfärdSilverpilen på utflykt
Med tanke på hur Silverpilens parkering ser ut, kan man av rubriken få för sig att jag glömt att lägga i växeln och att bilen rullat nerför backen… Så illa är det inte. Åtminstone inte den här gången, bäst att tillägga.

Faktiskt satt jag vid ratten både vid avfärd och hemkomst igår. Utflykten gick till norra ändan av ön där f d klasskompisen och hans sambo håller till sommar­tid. Nästan lika fin utsikt som på Udden har dom och lika nära till stranden. Fast med den skillnaden att dom ser ut över havet i stället för sjön.

Det kändes högtidligt att bli välkomnad med champagne. I och med att Silverpilen ville hem till kvällen inskränkte sig intaget till ett smakprov, men den festliga stämningen var ju inte beroende av mängden. Kaffe och blåbärspaj med glass satt också fint.

Så gick den eftermiddagen i som vanligt trevligt sällskap och med många samtalsämnen.

Läckert erbjudande
 Vik Husse hedrade oss med en tevisit idag. Med sig hade han två pinfärska munkar som vi åt som förrätt innan vi kastade oss över jordgubbar med glass. Varken magert eller särskilt nyttigt men o så gott.Vädret medgav dukning i bersån så vi fick för all del också i oss D-vitamin och frisk luft.

Innan besöket avslutades kom han med ett särdeles utmärkt erbjudande. Uppslag till idén hade han fått i butiken när han fick syn på flundrafiléer. Vad skulle jag säga om stekt fiskfilé med bearnaise? Tillredningen skulle ske på Udden under tiden potatisen kokade.

SvanmatJag har aldrig ätit stekt fisk med bearnaise tidigare, så det erbjudandet tackade jag givetvis ja till utan att tveka det minsta. Konstigare saker har man ju ätit och en egen kock är minsann inte fy skam. 🙂

Svanfamiljens matställe Både igår och idag råkade jag titta ner mot sjön när svanfamiljen hade mattid. Gäddnaten en bit utanför min brygga gör inte bara nytta som vattenrenare och syresättare, den fungerar också bra som svanföda har jag konstaterat. I synnerhet ungarna tycktes gilla den.

Allting har sin plats och sitt ändamål i naturen även om vi inte vill eller kan förstå det alla gånger.

Gäst i vattentunnan Härom dagen upptäckte jag att jag har en ”inneboende” i vattentunnan.  En väldigt blyg och försynt liten krabat som dök på direkten när min hand närmade sig. Står jag kvar tillräckligt länge kommer den upp och hämtar syre, sen försvinner den blixtsnabbt ner i djupet igen.

Jag gissar att det är en dykare av nåt slag. Säker kan jag förstås inte vara eftersom den vägrar visa sig annat än när den behöver andas. Jag kunde förstås fånga in den, men troligen skulle jag inte bli så mycket klokare av att titta närmare på den så jag låter bli. Den får bo där så länge den vill för min del. 🙂

av

14.1 – Mest förgrymmad

Jag har slitit på byvägen, fått god ersättning och är förgrymmad igen.

SilverpilenSlitit på byvägen
Idag var det femte dagen i rad jag slet på byvägen. Ytterst ovanligt. Men i morgon får både jag och Silverpilen vila. Den lät förresten som om den fräste när jag startade den idag. Men en bil kan väl inte vara arg? 😀

God ersättning
Gårdagens uppdrag bestod i att köpa och installera ett program som läser minneskortet i kameran. På grund av ett missgrepp hade kameraägaren nämligen raderat alla bilder. Efter ett par timmar var 292 bilder återställda och jag kunde med gott samvete avnjuta kaffet som stod framdukat.

Med mig hem fick jag egenhändigt kryddad vassbuk som jag genast provsmakade. Den smakade ut­märkt, men kommer att bli ändå bättre om ett par dar när den har fått ligga till sig i kryddlagen. Det kallar jag fullgod ersättning för utfört arbete.

Förgrymmad igen
Idag steg adrenalinhalten igen och hornen växte ut. Administratören på bäddavdelningen frågade i förrgår om jag visste vilken avgift mamma betalade i Helsingfors? Det visste jag så klart inte, men igår kom fakturan för december så jag tog med en kopia idag.

När hon såg kopian undrade hon om inte mamma hade nått kostnadstaket än? Jag mindes att den rara socialarbetaren på Storkärrs sjukhus hade pratat om att den var nådd, men eftersom jag inte hade nån koll på avgiften hade jag inte reagerat på fakturan.

Under 2013 låg kostnadstaket på 636 €, när det var nått betalade man 15,10/dygn i stället för 32,60. På fakturakopian stod det klart och tydligt 32,60. Grrr. Administratören bad mig kolla med Helsingfors och återkomma snarast möjligt eftersom hon höll på med faktureringen.

Direkt när jag kom hem plockade jag fram alla fakturor på mammas sjukvårdskostnader under hösten och gjorde en sammanställning i Excel. Det visade sig att mamma hade nått kostnadstaket redan i slutet av oktober. Sen ringde jag numret som stod på fakturan.

Efter ett antal minuters köande kom jag fram till en hurtig ung dam (hon lät ung på rösten) som faktiskt pratade svenska! Jag ramlade nästan av stolen. Jag förklarade mitt ärende och hon var mycket förstående. Vi kom överens om att jag skulle skicka underlaget via mejl så skulle dom rätta till beloppen och kreditera. Jag var bara en av nåt hundratal(!) som väntade på korrigering talade hon om, så det kunde ta lite tid.

Min ilska beror på att det är den sjuke eller dom anhöriga som ska bevaka beloppsgränsen och agera för att få sänkt avgift. Dom som sköter debiteringen gör det inte. MEN VARFÖR DÅ?

Arg GustafEnda anledningen jag kan tänka mig är att man får in extra pengar av dom som inte känner till eller inte bryr sig om att bevaka kostnadstaket. En mycket besynnerlig affärsidé. 😦 Dessutom blir det en massa extrajobb för fak­tu­re­rings­av­del­ningen som dels ska kolla när kost­nads­taket nåddes och dels skicka kreditfakturor.

Jag frågade den unga damen var man hittar information om vad som gäller? Svaret blev givetvis ”på nätet”. Det hade jag redan försökt med men inte hittat. Sen kom hon på att förutsättningen för att hitta information är att man vet om att den finns. Det var ju just det ja. 😦

Som vanligt är det vi konsumenter och medborgare som ska bevaka och kräva våra rättigheter. Dom som vi avlönar bevakar bara att vi fullgör våra skyldigheter. Grrr igen.

Hon nämnde också att socialarbetarna på sjukhusen brukar informera patienterna. Det är förstås bra, men om man är i sånt skick att man inte orkar ta till sig informationen eller rentav är dement är det ju meningslöst?

Jag noterade att mammas sjukvårdsfakturor kom från två olika ställen så troligen har man ingen sam­körning och vet alltså därför inte när kostnadstaket är nått. Jag blev också upplyst om att ambu­lans­transporter har ett eget kostnadstak som man ska söka särskilt. Men vad i herrans namn har man då datorer till?

Om mammas kundnummer dök upp oavsett om hon åker ambulans, besöker en poliklinik eller är in­lagd på sjukhus skulle avgiften automatiskt registreras på henne. I det gemensamma faktu­re­rings­systemet kunde man lägga in en flagga som talade om att ifall beloppet är ≥636, ska avgiften sänkas till 15,10.

Lätt som en plätt tycker jag, men vet också sedan långt tillbaka att sjukvårdsadministration är nåt av det krångligaste man kan tänka sig i programvaruväg så jag hyser inga förhoppningar om för­bätt­ring. Men då kunde man väl åtminstone kosta på sig en liten folder där all väsentlig information framgår och se till att närmaste anhörig också får ett ex? Det kan väl inte vara så svårt?

Tror bestämt jag ska skriva till hälsovårdsministern om det. :-/

av

10.12 – På vådliga irrfärder

Aldrig mer Google Maps! Men nu vet jag var ”Rokki-Mäkkäri” ligger.

Etapp I
Igår var jag nödd och tvungen att besöka huvudstaden igen. Efter att ha varskott och engagerat Vikarierande Husse (VH) kändes det lugnt att lämna Mia. Jag visste att det skulle bli en lång dag.

Silverpilen 4Halv elva rullade Silverpilen nerför backen. Med mig bakom ratten, bäst att tillägga. Väder och väglag var ypperligt – soligt, torrt och kallt (ca -6) och på sin höjd en smal snösträng i mitten av vägen.

Allt gick bra ända tills jag kom in till stan och skulle besluta mig för Centrum till vänster eller Gräsviken till höger. Jag valde Gräsviken.

Målet var en adress i Hertonäs som jag aldrig har besökt tidigare, däremot har jag varit i Hertonäs ett par gånger för några år sen så jag visste att jag skulle åka över bron till Brändö. Det gällde bara att komma till den.

Valet av Gräsviken gjorde att jag fick se alla(?) båtar i alla hamnar och så småningom komma fram till Saluhallen. Det verkade inte riktigt rätt… Jag höll höger och passerade Uspenski-katedralen för att gatan såg be­kant ut. Nånstans åt det hållet borde bron ligga. Skatudden låg visserligen närmare vattnet till höger men det kändes fel (även om min farmor bodde där fram till 1960-talet).

Så småningom hade jag snirklat mig fram till Brändö bro och kunde andas ut. Nu skulle jag hålla mig till Österleden och Hertonäs-skyltarna. Att adressen låg i Västra Hertonäs visste jag däremot inte, vilket innebar att jag var på väg till Degerö ett tag innan jag insåg att jag måste vända. Det var första U-svängen.

Med hjälp av den utskrivna kartan från Google Maps listade jag ut var jag befann mig när jag kom till korsningen Borgbyggargatan-Båtsviksgatan. Där låg en mack. Dom visste säkert vart jag skulle. Men först gick jag på toaletten.

Efter konsultation av deras kartblad fick jag en anvisning och beslöt att gå. Jag frågade om jag fick lämna bilen på macken. I en timme gick bra, förutsatt att jag hade P-skiva. Faktiskt äger jag en sån, men innan jag hann plocka fram den ringde lägenhetsinnehavaren och undrade var jag befann mig.

Skönt att kunna säga exakt var. Jag kände mig omåttligt stolt och sa inget om U-svängen. Efter an­visningen jag fick per telefon, fattade jag att jag skulle till Västra Hertonäs. Bara en liten bit längs Borgbyggargatan uppför en liten backe och så till höger. Finfint, det skulle jag nog klara.

Lyckligtvis var husnummer och -bokstäver tydligt angivna när jag svängt in så det gällde bara att hitta hus G. Ytterligare uppför en backe och brant högersväng in mellan husen. Där fanns hus D. Jag beslöt parkera Silverpilen framför D så jag mindes var jag hade den.

Eftersom arkitekten inte var nykter när det begav sig, stod husen inte i nån logisk ordning men efter en liten prome­nad hittade jag rätt. Äntligen framme!

Etapp IIEtapp II
När jag var klar med lägenhetsbesöket var nästa mål Storkärrs sjukhus. Där har jag också varit tidi­gare men aldrig åkt från Västra Hertonäs. Fram med nästa utskrift från Google Maps.

Jaha ja, det var ju inte så svårt: Ta Österleden – väg 170, Backasgatan, Tusbyleden – väg 45 och Baggbölevägen mot Storkärrskanten. Alltså riktning Centrum att börja med. Sen sket det sig fullkomligt.

En skylt med väg 170 såg jag en gång men inte ett endaste av gatunamnen som fanns i vägbeskriv­ningen. Gatuskyltar ligger tydligen på stadens inbesparingslista. Inte väg 45 heller följaktligen efter­som jag borde ha svängt både höger och vänster flera gånger innan. Jag testade ett par alternativ och gjorde U-sväng två. Sen gav jag upp och åkte in till centrum.

Jag passerade Uspenskikatedralen och Salutorget för andra gången och följde Norra Esplanaden upp mot Manner­heimvägen. Den finns ju i alla fall kvar efter drygt 30 år och har inte ändrat sträck­ning. Om jag höll höger kunde jag kanske hitta nån vägskylt med flygplanssymbol? Jag hade nämligen för mig att flygfältet låg i rätt väderstreck.

Silverpilen fick agera buss nästan fram till Mässhallen. Eftermiddagsrusningen hade redan börjat, men i bussfilen var det bra flyt. Jag passerade Lahti-Kotka-skylten utan att bli lurad och kom snart fram till korsningen där det låg en Gulf-mack 1963(!). Där jobbade förresten en jättesnygg kille står det i mina dagboksanteckningar från det året.

Innan jag nådde macken ringde personen jag skulle besöka på sjukhuset och frågade om jag var på väg snart? När jag förklarade att jag befann mig ungefär på Mannerheimvägen 50, utbrast hon i ett antal frustrerade nej och förklarade att jag kunde ha fortsatt Österleden förbi Östra centrum och på så sätt kommit ut på ringväg I.

Suck. Det här med att klara sig själv och försöka först innan man ber om hjälp har onekligen sina avigsidor. J—a Google Maps, allt var deras fel! 😦 Nu var det bäst att parkera och ta en taxi annars skulle jag aldrig komma fram enades vi om.

Att köra in på macken krävde att jag blockerade en körfil och försökte skrämma en bilförare att backa i filen bredvid. Det gjorde han inte. Självklart var det en han. Grrr. Då backade jag i stället för att kunna passera hans billyktor med några millimeter till godo. DÅ backade han. Han måtte ha fått syn på mitt ansiktsuttryck och hornen i pannan.

Nu hette macken Neste och var obemannad. MacDonalds låg där man förr i världen betalade bränslet och handlade tillbehör. Jag parkerade och noterade att det var en timmes parkering som gällde här också. Fram med P-skivan och 020202 för att få numret till taxiväxeln.

Taxi nr 871 hade lika svårt som jag att ta sig in på macken. Fast han var inte fullt lika framfusig. När jag beställde taxin och skulle tala om adressen uppstod en viss förvirring. Damen i växeln undrade om jag menade vid ”Rokki Mäkkäri”? Förlåt…?

Jag talade om för henne att jag inte begrep vad hon menade så hon förtydligade till ”Mäkkäri”. Då ramlade 10-centaren ner. Man ser ju på reklam-TV vetja, så det vet till och med vi lantisar att det är MacDonalds på finska.

Jag berättade för taxichaffisen om den problematiska adressen och han förklarade att namnet kommer sig av att man inrett stället i rock-stil från 50-talet. Det förklarade saken. Både jag och chaffisen (ett år yngre än jag) tillverkades på 50-talet så vi tilltalades förstås av idén och var överens om att 50-talet var ett bra decennium. Vi 50-talister är ännu skapligt folk enades vi om efter viss påtryckning från min sida.

Det var en riktigt trevlig åktur. Det är flera år sen jag åkte taxi senast. Dock tyckte jag att resan blev rätt lång, men det förklarade han med att det här var snabbaste vägen om man inte ville fastna i rusningstrafiken. Det var ju himla dumt av mig att avslöja att jag bodde på Kimitön insåg jag. Han såg väl sin chans att köra in lite mera pengar.

Fast egentligen var skillnaden inte så stor. Då taxi nr 833 plockade upp mig vid sjukhuset strax efter halv sex och lämnade av mig vid det nu bekanta Rokki-Mäkkäri, stod taxametern bara på 3 € mindre trots att han åkte kortaste vägen. Sa han åtminstone.

På så sätt fick jag också se var Yle (Finlands radio o TV) håller till. Vi åkte nämligen genom Böle (Pasila) och han berättade att bland annat valvakorna sänds därifrån även om Yle också har andra sändningsställen i stan.

Större delen av resan behövde jag inte säga mer än ”aha”, ”OK” och ”jag förstår”. Han var som gjord för guidade stadsturer. Delvis beroende på att jag förklarade att jag inte känner till stan så väl trots att jag har bott där för mer än 30 år sen.

Etapp III
Innan vi var framme hade jag förklarat att jag nu skulle fortsätta resan med egen bil i riktning väster­ut. Då tyckte han att snabbaste vägen var att ta motorvägen mot Åbo och åka genom Lojo ut på Hangövägen, dvs väg nr 25.

Trafik 2Jag tackade för tipset, betalade och steg ur men kände mig inte riktigt övertygad. Skulle inte det bli mycket längre väg även om den var snabbare, dvs gå på ett ut? Å andra sidan hade han ju en poäng i att jag kom ut på Åbovägen mycket fortare än att åka genom stan igen och ut till Drumsö för att komma ut på Västerleden.

Under tiden jag väntade på taxin utanför sjukhuset hade jag varskott VH att jag så småningom var på väg hem, men skulle bli senare än det beräknade klockslaget, dvs 19. Det var inga problem sa han så jag kände mig genast mindre stressad. Mia var ute för tillfället men han lovade meddela henne när hon kom in.

När jag låste upp Silverpilen kände jag att jag var skakig i benen. Efter frukosten klockan åtta hade min förtäring inskränkt sig till ett par halstabletter och några klunkar vatten. Jag var nog tvungen att besöka Rokki-Mäkkäri innan jag gav mig av om jag skulle orka köra i två och en halv timme till.

Jag bad att få ta med mig en råg-Mc Feast och slafsade i mig några tuggor medan jag lät motorn gå på uppvärmning. Minusgraderna hade ökat till ca 10 under eftermiddagen. Sen rattade jag ut på Mannerheimvägen, svängde vänster in på Stockholmsgatan och fortsatte mot Munksnäs medan jag bet av nån tugga till. Till Åbo-vägen hittade jag garanterat.

Att åka genom Lojo bekymrade mig en aning, det hade jag aldrig gjort tidigare men litade på att jag skulle lyckas hitta Hangövägen och avfarten mot Ekenäs. Det gjorde jag också. Halv åtta var jag i Ekenäs och konstaterade att jag omöjligt kunde hinna hem på en halv timme.

Nytt samtal till VH. Jag frågade om han nånsin klarat av att köra till ön på en halv timme? Nej, det hade han inte svarade han så jag förklarade än en gång att jag skulle bli sen. Oavsett vad han tyckte och tänkte sa han att det var OK, snäll som han är.

Klockan 20.22 steg jag äntligen in i köket på Udden. Inte alls illa pinkat tycker jag med tanke på mörker­körning, något jag numera ogillar. Mia mötte mig i dörren och VH vid köksbordet. Det blev ett glatt återseende innan VH äntligen fick vända hemåt och värma upp sitt hus.

Säg bara till om du vill följa med mig till Helsingfors nästa gång. Du kommer garanterat att få en oför­glöm­lig (mardröms)upplevelse! 😀

Innan jag la mig läste jag med nöje dagboksanteckningarna som VH hade förmedlat på Skype. Håll med om att han tog sin uppgift på allvar. Såna VH:ar ska man vara rädd om! 🙂

Dagbok

av

23.8 – Vänligt och brutalt

Gårdagen började abrupt, Silverpilen fick motion och jag är en mycket nöjd kund men förundras över priser. Mia har ätit ”yvsvansad” lunch.

Abrupt början på dagen
I förrgår kom jag överens med en styrelsemedlem om att han skulle hämta provabborrarna (se inlägg 20.8) igår morse mellan 9 och 10 för transport till Åbo. Det gick inte riktigt så lätt som han kanske hade föreställt sig.

Jag vaknade visserligen strax efter halv åtta, men hade helt glömt av att jag hade en tid att passa, så jag kliade Mia bakom örat en liten stund och sen somnade vi om båda två. När vi vaknade nästa gång var det av en knackning på sovrumsfönstret. Där stod ”budet” och väntade. Telefonen hade jag som vanligt avstängd över natten så det gick heller inte att väcka mig via den.

Något yrvaken öppnade jag dörren och skyndade mig sen att stoppa ner dom frusna fiskarna i en plastkasse tillsammans med ett par frysklampar. Kylväska hade han i bilen. Så började den dagen.

Silverpilen 3 Motion för Silverpilen
Lite över ett sa jag hej då till Mia och startade Silverpilen. Idag skulle vi ut på långfärd, ända bort till Gammelbyviken, så Silverpilen skulle få sträcka ut ordentligt.

Det gällde att starta i god tid för förra gången jag skulle på visit till samma ställe missade jag tiden och ställde in besöket för att jag prioriterade algerna i vattenproven jag lämnade. Kanske inte så kul att bli förbisedd av vattenorganismer. :-/

Men jag blev lyckligtvis förlåten och vi kom överens om ett nytt försök. Den här gången höll jag tiden men nu hade jag helt plötsligt glömt var värdparet bodde! Jag passerade tre avtag från huvudvägen innan jag insåg att jag inte visste vilket det var. Suck. Ett kort samtal redde ut saken.

Mycket nöjd kund
Förutom VIP-servicen jag fick hos värdparet fick jag det också hos Multasormi. På hemvägen svängde jag in där för att köpa orkidémylla, men hade inte koll på klockan så jag kunde bara konstatera att dom redan hade stängt. Klockan var tio över fem.

Bakom gallret till trädgårdsavdelningen skymtade jag min favoritförsäljare och ropade att jag visste att dom hade stängt men att jag bara undrade om dom har orkidémylla? ”Jo, det tror jag vi ska ha” svarade hon.

Framme vid gallerporten bevekte jag henne med min allra lenaste röst att få köpa en påse trots att det var stängt. Om jag hade jämna pengar i kontanter gick det bra svarade hon, kassan var redan avstämd för dagen. Priset var 6,10 men hon kunde pruta 10 cent om det underlättade?

Medan hon gick och hämtade påsen kollade jag att jag hade tillräckligt med kontanter. När hon kom tillbaka med den bad hon om ursäkt för att det hade dröjt och räckte mig påsen.

Va?! Jag tvingade henne att jobba över och hon bad om ursäkt!! Tänk om alla försäljare var lika kund­vänliga? Jag hade inte exakt belopp så jag gav henne 7,00 i stället som tack för den vänliga över­tids­be­tjä­ningen. Nu förstår du varför hon är min favoritförsäljare. 🙂

Stor prisskillnad
Kan nån förklara för mig varför 600 g Oivariini kostar allt mellan 3,29 och 5,99?? Hur kan priset skilja så mycket mellan olika butiker?

Hos S-Market i Kimito betalar jag 3,29 men hos kollegerna (Sale) i Dalsbruk är det dyrare, liksom hos Siwa. Och allra dyrast i min närmaste K-butik. Betalar butikerna olika inköpspriser beroende på om­sättning eller vad är skälet? Frågan borde förstås ställas till partihandeln/grossisten.

Yvsvansad lunch
Mias första byte för dagen var en sork, men till lunch kom hon stolt bärande på en ekorre. Stackars Kurre, även om ekorrar inte är några gosedjur precis.

Ekorre