besök

av

8.5 – Shorts- och blomväder

Jag har haft försynt besök, handlat mer än planerat och plockat vitsippor. Mia har fångat årets första orm.

BlygFörsynt besök
Vid lunchtid hörde jag nåt som lät som en knackning på ytterdörren men trodde det var nåt annat ljud så jag fortsatte med det jag höll på med. En kort stund senare hördes en ljudligare knackning så jag ropade ”kom in” som jag brukar.

Trots att ytterdörren stod på vid gavel fick jag varken svar eller besök så jag höjde volymen ett par snäpp. Fortfarande ingen som steg in… Jag insåg att det antingen måste vara nån obekant eller nån som var döv så jag gick ut och tittade.

I verandan upprepade jag mitt kom in och fick en fråga som reaktion: ”Are you dressed?” Aha, det förklarade saken. Vår invandrare har också drabbats av min lediga förmiddagsklädsel tidigare, vilket tydligen har haft en avskräckande inverkan. Av allt att döma har han bestämt sig för att undvika en upprep­ning till varje pris.

”Yes, of course” svarade jag. Fast det hade jag säkerligen gjort också om jag var i morgonrock. Det är också klädsel enligt min uppfattning. En liten kulturkrock kanske? I USA anses man nog inte påklädd.

Han såg lättad ut när jag visade mig iförd kortbyxor, tenniströja och filttofflor(!). Så dags visade ter­mo­­metern redan 15,5 grader. Det var förresten han som hade fått syn på tibasten (se Skönhets­tips) och undrade om jag visste vad det var för växt.

GazaniaMer än planerat
På dagens ärendelista stod bland annat två ampelblommor så jag åkte till Tallbo trädgård som jag oftast brukar. Ojojojoj vad många vackra blommor det fanns!

I år ska det vara klarrött på trappan hade jag bestämt. Gissa hur många amplar det fanns med röda blommor? Inte en enda. Det närmaste jag kom var två vinröda violer men då hade jag fått plantera dom själv. Det blev blålila i stället.

Men sen hittade jag många andra blommor i klarrött minsann! Jag fyllde snabbt ett par kassar och jublade högt när jag fick syn på mina absoluta favoriter – Gazaniorna. Det blev en kasse till.

Sen gick jag in i det andra växthuset. Det borde jag aldrig ha gjort… Till slut hade jag fem blom­kassar. Plus dom två amplarna förstås. Och en säck mull.

Ganska typiskt tog jag först hand om blommorna när jag kom hem, sist bar jag in maten. Fast det är väl helt logiskt att man tar hand om levande väsen först.

VitsipporVitsippor
I samma veva som jag inspekterade tibasten gjorde jag en sväng till vitsipporna. Dom blommade för fullt så jag kunde inte låta bli att plocka en liten bukett.

Fast inte av dom som står på min sida av tomtgränsen. Jag har ju varit hygglig nog att ”dela med mig” av scillan till rågrannen så jag tyckte jag kunde ta mig den friheten. 😀

Årets första orm
Under tiden som jag var på uppköp hade Mia roat sig med att fånga en huggorm. En huvudlös kropp låg nedanför verandan upptäckte jag.

Jag kan inte avgöra om hon blev biten den här gången också, men i så fall är reaktionen som väntat lindrig. Jag ser att hon har slickat överdelen av sin vänstra framtass ihärdigt och hon verkar lite avslagen, så det är inte omöjligt.

Dom ormrester jag hittade igår morse var nog inte Mia skyldig till. Bara en liten bit av ormen åter­stod i den lilla hög som nåt annat djur hade kräkts upp. Misstänker att jag vet vilket. Mårdhundarna har ju ”städat” förr, så i morgon är nog dagens ormkropp också borta.

av

16.3 – Avfall och annat ätbart

Jag är beredd på tömning, har haft middagsgäster, besök på slaskhögen och gästat Pelles matte.

Mia inspekterarBeredd på tömning
I förrgår skottade jag en stig fram till avfallstanken. Bäst att vara beredd så jag inte åker på en extra avgift för att tanktömmaren måste pulsa i snön.

Mia inspekterade genast stigen och godkände den utan anmärkning. Hon kollade samtidigt att tank­locket gick lätt att öppna. 🙂

Middagsgäster
Igår – äntligen – fick grannfamiljen middagen som jag har pratat om i ett halvår minst. Men att man skulle komma tomhänt hade dom inte förstått. I påsen som fru grannen överräckte låg både blommor och drickbart.

Det betyder ingalunda att jag inte uppskattar gesten. Tulpanbuketten i ”min färg” inger för­hopp­ning om vår och vinflaskan kommer garanterat att gå åt förr eller senare. Så tack igen!

I samband med inbjudan tyckte fru grannen att jag skulle göra det enkelt för mig. Hon fick som svar att jag är oförmögen till annat. Fru grannen fick nöja sig med stuvade grön­saker (hon är vegetarian) och vi andra fick var sitt ugnsstekt kycklinglår till stuvningen. Enklare än så kan det just inte bli.

Besök på sophögen
I förmiddags plingade Mia intensivt på dörrklockan och kom inrusande med svansen uppburrad som en flask­borste. Jag kunde inte begripa vad som hade skrämt henne så jag tog en titt i sov­rums­fön­stret.

Vid slaskhögen inne bland syrenerna syntes det lurviga ”monstret” som hade satt skräck i henne i full färd med att förse sig av det ätbara som fanns. Aha, det betydde att sommargrannen hade anlänt.

Sommargrannen är för all del inte lurvig och äter sannolikt inte avfall, men väl samojeddamen Bella som jag har presenterat i tidigare inlägg. Det förklarade varför Mia var upprörd.

Jag gick ut för att huta åt henne men då hade hon redan försett sig så hon lommade i väg utan pro­tester. Husse hade tydligen saknat henne. Han ropade och frågade om jag hade en avfallshög, vilket jag bekräfta­de. Det resulterade i att Bella fick en reprimand som hon antagligen struntade fullkomligt blankt i.

Besök hos Pelles matte
På eftermiddagen hade min före detta granne och jag kommit överens om att jag skulle komma på kaffe. Hon hade väntat mig på försenat födelsedagskaffe sa hon när hon ringde tidigare i veckan.

Doften av nybakat bröd mötte mig i dörren och kaffebordet stod dukat med ett lass smörgåsar och annat gott. En fröjd för gom och mage.

PelleDen svans- och hemlösa katten Pelle som flyttade in hos henne för flera år sen syntes inte till men det brukar han inte göra. Han är inte speciellt road av besökare. ”Han är väl bakom soffan” tipsade matte.

Javisst, där låg han mellan soffryggen och elementet. Han bevärdigade mig knappt en blick när jag försökte göra mig till och heja på honom men han hade inget emot att bli fotograferad.

Så småningom kom han fram för att ta sig en titt i matskålen och piggnade till då han fick fatt i snöret till kamerafodralet. Men det räckte gott att i liggande ställning röra på huvudet och ena tassen. Pelle är pensionär vid det här laget och hushållar med krafterna.

Efter att ha minskat på smörgåsar och annat tilltugg avslutade jag ”datorstädningen” jag hade lovat utföra, tackade för mig och åkte hem till Udden igen där Mia väntade på sin middag. Efter dagens traktering lär jag inte behöva någon. 🙂

av

9.3 – På tur med Mia

Igen en härlig dag!

När jag drog upp rullgardinen strax efter åtta visade termometern +7 inne och -19,4 ute. Det var alltså förklaringen till att det kändes kyligt när jag vaknade. Till saken hör att termometern står på fönsterbrädan, nattetid bakom rullgardinen, så riktigt fullt så svalt var det trots allt inte i rummet. Inomhustermo­me­tern avslöjade att temperaturen var tio grader högre.

Mia i snöSkidtur
Jag beslöt ta vara på det ljuvliga vädret – strålande sol fjärde dagen i rad – och klädde mig för skidtur på isen. Mia var genast med på noterna. Men det blev en extremt kort tur.

Mia gjorde sitt bästa för att följa efter mig i det färska spåret, men sjönk ner i den lösa snön och frös säkert om tassarna. Av jamandet att döma var vi på väg åt fel håll.

Efter ca tio meter ställde hon sig på skidorna framför mig. Antingen för att värma tassarna eller för att stoppa mig. För att skona henne vände jag om, tog av mig skidorna och ställde in mig på en pro­me­nad i stället. Mia skuttade lyckligt tillbaka upp till huset.

Fot- och soltur
När jag hade bytt pjäxorna mot favoritstövlarna gick vi ut igen. Jag svängde vänster nerför backen och Mia hängde på. Då vi kom upp till korsningen försökte jag få henne att välja riktning men hon vände och gick hemåt. Vägarna åt det här gillade hon tydligen inte.

Mia på utkikTillbaka uppe på backen stod hon och sneglade mot slänten vid sidan av vägen. Den är redan bar men för att nå den måste man ta sig över snövallen efter snöplogen.

När jag hade gjort spår till henne trippade hon raskt i väg uppför slänten och hoppade elegant upp på den stora stenen som ligger högst upp. Där parkerade hon sig i solen och låg och spanade.

Matte kravlade sig också upp och hittade en liten stubbe att sätta ner ändan på. Där satt vi och njöt en stund. Här nådde blåsten oss inte och solen låg på så det kändes riktigt skönt.

Efter ett tag blev jag less och fortsatte uppåt. Där ligger snön fortfarande djup, men stövelskaften räckte till för att jag skulle kunna ta mig till stigen utan att få snö i stövlarna. Jag fortsatte över på andra sidan, ovanför grannens garage och tog några bilder av Udden – ett av favoritmotiven.

Soptur
När Mia såg att jag flyttade på mig gjorde hon det också. Hon stod på skogsstigen och såg ut som om hon kunde tänka sig att gå en soptur så då gjorde vi det.

Mia på sopturVarje gång hon stannade gjorde jag likadant. Den här gången skulle hon få gå först. Det blev många stopp. Varje doftspår och (hund?)markering skulle undersökas noga. På en del ställen lämnade hon sitt eget doftspår och andra nöjde hon sig med att lukta på.

Mitt på stigen hade en tik tydligen bestämt sig för att markera att döma av urinfläcken. Den doften var extra intressant tyckte Mia.

Hon la ner huvudet och gned kinden mot fläcken, skra­pa­de med klorna på den och slickade på tassen för att smaka på den. Besynnerligt varför just den var så in­tres­sant?

Till slut nådde vi backkrönet och soptunnan. Mia fortsatte längs vägen så jag gick efter. Men i ner­förbacken stannade hon, gick fram till snövallen och sträckte sig upp för att se över kanten. Hon verkade tycka att jag kunde göra spår åt henne igen, men jag förklarade att jag inte ställde upp på det.

Efter en snabbtitt från dom högsta snöhögarna vid vändplatsen för sopbilen föreslog jag att vi skulle gå hem igen. Okej då tyckte hon. I samma veva såg vi en sparkförare skymta mellan träden på by­vägen. Jag kände på mig att det var nån som var på väg till Udden, så vi skyndade oss hem och kom precis lagom tills besöket nådde ytterdörren. Synnerligen vältajmat. 🙂

av

1.11 – Hår, böcker och fisk

Jag är snygg igen, har fått DPD-leverans, ett unikt dokument och haft långväga besök. Mia har hjälpt till med uppackning.

Snygg igen
Förra fredagen tillbringades som bekant (se inlägg 26.10) med att övervaka Mias uppvakning efter vete­ri­när­be­sö­ket, vilket innebar att jag bokade om tiden hos frissan. Idag klockan tolv fick jag tid i stället.

Det var hög tid för klippning, det kändes nästan som om jag kunde börja fläta håret. Till och med frissan höll med om att jag var långhårig, men tillade: ”…för att vara du”.

Allting är relativt, också hårlängd. Men nu är jag snygg igen. För eventuella jämtländska läsare vill jag påpeka att snygg inte betyder onykter eller full i våra trakter, utan proper eller välvårdad.

DPD-leverans
Ungefär en timme efter att jag hade kommit hem från frissan hörde jag motorljud. Det betyder att jag skyndar mig in i sovrummet(!) för att ta en titt genom fönstret. Det är nämligen det enda som vetter mot entrén.

Att ha koll på trafiken är viktigt då det rör sig om en bil per månad unge­fär. Undantags­vis ser jag en bil köra upp och vända (jag bor vid en återvändsgränd), men i regel är det nån bekant. Idag var det då ingen bekant – på sidan av bilen kunde jag läsa DPD med stora bokstäver.

Vad hade jag nu beställt som krävde utkörning? Det dröjde ett bra tag innan det knackade på ytter­dörren så jag tog för givet att bilen hade åkt fel, men när jag öppnade frågade killen om jag var jag och förklarade att han först hade gått till fel hus.

Leveransen var alltså till mig. När jag såg reklamtrycket på lådan ramlade 10-centaren ner, det var studiematerialen jag hade beställt förra veckan. När jag skapade kontot hos Adlibris gjorde jag det till ett företagskonto och då är leveranssättet alltid företagspaket, dvs utkörning.

Att DPD anlitas för tran­sporterna var nytt noterade jag när jag beställde. Det företaget hade jag aldrig hört talas om men det är tydligen en europeisk variant av DHL. Alltid lär man sig nåt nytt när man googlar. 🙂

Unikt dokument
Lådan innehöll också ett alldeles unikt dokument – boken A Day In The World. Den består av 1000 utvalda bilder från den 15 maj 2012 då alla som ville kunde dokumentera sin var­dag oavsett var i världen man befann sig. 91.071 fotografer del­tog av allt att döma, men bilderna är mångfalt fler eftersom man kunde bidra med bilder till flera olika kategorier.

Udden var naturligtvis med på ett hörn (dock inte bland dom 1000 utvalda) och fick i egenskap av med­verkande köpa boken till rabatterat pris. Jag tycker det är fascinerande att få se en ögon­blicks­bild av vardagen i olika delar av världen i tryckt form.

Dom allra fattigaste äger förstås ingen kamera, så även om dokumenteringen är unik speglar den bara den välmående delen av jordens befolkning. Men jag tycker ändå att projektet var en lysande idé och att bilderna trots allt ger en uppfattning om hur vi har det i olika delar av världen.

Långväga besök
I lördags ringde ”tillfälliga grannen” och undrade om det passade med besök den här veckan, så vi kom överens om idag på eftermiddagen. Vid halv tre-snåret dök dom upp som avtalat.

Frun började med att överräcka två fiskpaket, sen följde uttryck för åter­seen­dets glädje och varma omfamningar. Det var länge sen vi sågs.

Faktiskt var det inte enbart för min skull dom kom. I början på hösten ringde frun och undrade om jag kunde tänka mig att flytta över deras vinterdäck och en del andra tillhörigheter från sommar­gran­nens (hyresvärdens) garage och härbärgera det i mitt uthus tills dom kom och hämtade. Det gick förstås utmärkt.

Tråkigt att dom inte fick bo kvar. Det kändes mysigt att se ljus i fönstren på kvällarna och träffas då och då. Det tycker dom också eftersom dom trivdes så bra här. Men ”shit happens” som vi all vet.

Vi fick en trevlig pratstund innan dom lastade och gav sig av. Mia och jag fick en stående inbjudan att hälsa på men förväntas inte göra det. Vi kom överens om att hålla kontakten via mejl och så kommer dom gärna och hälsa på nästa sommar. En bra lösning. 🙂

Mia hjälpte så gärna till att packa upp fiskpaketen. 😀

av

18.8 – Tidiga vanor och god skörd

Igår var jag morgonpigg(!), tog upp potatis och hade besök. Idag väckte jag exet, tog upp potatis och klippte gräset.

Morgonpigg
Det var så klart Mias förtjänst att jag var uppe redan 6.30 igår morse. Ingen annan (nästan) kan få mig att stiga upp vid den okristliga tidpunkten!

Mina frukostar tenderar att ta allt längre tid i anspråk. Först efter tre timmar var jag redo för dagens värv. Mia var redan inne på sin tredje näbbmus vid det laget.

Potatisupptagning I
Nu äntligen skulle potatisen upp ur jorden. Den ambitionen hade jag ju redan för en vecka sen. En bekant på Facebook tipsade om en bra ursäkt – det är för varmt i källaren. Dess värre är det inte sant, min källare är alltid kall på somma­ren och håller plusgrader på vintern.

Efter att ha fyllt ett ämbar med riktigt fina ”pärer” (jämtl) rann svetten. Solen låg på och det var bleke på sjön så jag bestämde att det fick vara nog och ställde in potatisen i källaren innan jag kastade mig i böljan den blå.

Besök
Den fysiska aktiviteten retade aptiten så jag intog sedvanlig lunch, fil(bunke) och smör­gås, sen la jag mig i hammocken med en bok. Och somnade gott förstås.

En halv timme senare väcktes jag av telefonen. Grisen/Tvillingen undrade om det passade att hon kom på besök? Det gjorde det givetvis.

En knapp timme senare dök hon upp och överräckte en stor bukett blommande ljung. Vi kom fram till att det var för varmt i bersån, så det blev kaffe och te på trappan.

Då vi hade pratat bort ett par timmar hördes åskmuller och mörka moln tornade upp sig i öster. Det fick henne att avrunda besöket för att åka hem och dra ur kontakterna.

Lyckligtvis drog åskan ut till havs, vilket både Mia och jag var glada för. Hon reagerade inte ens på mullret märkte jag.

Telefonväckning
I morse lyckades jag väcka exet. Han om nån brukar vara morgontidig, men inte just idag. Förutom att kolla läget hade jag ett språkmässigt ärende. Jag hade glömt vad ”lokskrält” är på svenska.

Jag har investerat i Orlboka, men lustigt nog finns inte ordet med där trots att ett flertal lokala dialekter ingår. Lokskrält är man då man är helt slut eller utmattad för­kla­ra­de exet. Så nu vet vi det.

Potatisupptagning II
Idag sov både Mia och jag en timme längre. Idag skulle resten av potatisen upp eftersom regn utlovas till i morgon.

Det var lika varmt som igår men det fläktade lite mer så på en timme hade jag bärgat resten av skörden. Nästan ett ämbar till. Jämfört med i fjol är det en markant förbättring så jag är fullt nöjd.

Efter det en avkylning i sjön och lunch som vanligt, följt av slumrande i hammocken. Tur att jag inte är anställd, då skulle det minsann inte bli mycket i lönekuvertet.

Gräsklippning
Så var det gräset – igen. Värmen kombinerad med fuktig jord får gräset att växa i ilfart. Då jag hörde att ”alla andra” var i farten med gräsklippare beslöt jag lite motvilligt att också göra en insats. Som belöning (för att jag var när­gången) fick jag en ros (se bilden).

Efter gräsklippningen blev det också ett dopp, sen gjorde jag kväll. I stället för långfilm på TV fick jag en pratstund med sommargrannen psykologen som kom och hälsade på. Ett trevligt avslut på dagen. 🙂

av

3.7 – Grönt är skönt

Jag har fallit för en frestelse, påbörjat en ny punkt på att göra-listan och haft besök.

Oemotståndlig
I samband med andra ärenden åkte jag in till Tallbo trädgård igår. Det var dags att byta ut violerna jag köpte i maj. Dom står sig för all del ett tag till, men såg förvuxna ut i amplarna.

När jag hade bestämt mig för värdiga er­sät­tare kom jag i håg diamantblommorna. Jag köpte ju tre innan dom riktigt hade slagit ut och nu visar det sig att två har samma färg. Då var frågan vilken den tredje färgen var?

Gyllengula lyste dom nu i full blom. Då kunde jag inte motstå frestelsen – en till kunde jag alltid få plats med. Fast nu var ju blombänken redan full och jag ville inte plantera om, så den gula har fått en egen plats vid ”pumphuset”. Namnsdagsblomman (i trä) som har stått där hittills var enklare att plantera om.

Ny punkt
Idag tog jag i tu med punkt fyra på att göra-listan. Väderleken var optimal. Det var sol, lagom vind och lagom varmt. Redan i april köpte jag träolja och pensel. Nu skulle bryggan oljas.

I år bestämde jag mig för att sätta lite färg på bräderna och ville helst stryka på impregnering för att slippa olja om varje år. Händige släktingen tipsade mig om att det finns en extra fukttålig im­preg­ne­ring, men den fanns tyvärr inte i rött… Nä, jag skojar, röd brygga vill jag faktiskt inte ha fast jag gillar rött i övrigt.

Just den impregneringen fanns bara i brunt och det ville jag inte ha, det har ju alla andra. 😉 Grön skulle den förstås vara. Då fick jag hålla till godo med träolja upplyste den unga damen mig. Jag tvekade inte en sekund, jag skulle absolut ha grön brygga i fortsättningen. Även om det innebar att jag måste olja om den varje år.

Rätt så korkat eller hur? Då kunde jag ju lika gärna ha köpt en vanlig impregnering i grönt. Men se den tanken slog mig inte just då.

Sen gällde det att välja rätt grön färg. Den fick absolut inte vara ärtgrön eller mossgrön. TVT 5067  föll mig i smaken med tanke på att bräderna har mörknat under dom här fem åren.

Det var ohyggligt spännande att stryka den första brädan… Innan oljan hade dragit in och torkat lite trodde jag att jag hade gjort en dundertavla. Kulören såg på tok för gulgrön ut, men sen blev nyansen helt perfekt. Faktiskt bättre än på färgkartan. 🙂

Bildkomposition och -motiv var den unge mannens förslag. 😀

Besök
Strax innan jag var klar med första bryggsektionen fick jag en sticka i stortån. Fråga mig inte hur jag lyckades med det? Ont som attan gjorde det efter en stund, så till slut beslöt jag ta paus för att plocka ut den. ”Det är väl nån mening med det också” muttrade jag för mig själv medan jag la på locket på oljeburken.

När jag tittade upp stod ”den unge gentlemannen” halv­vägs ner i backen. ”Jasså, där är du” sa han. ”Jag har ringt fyra gånger men inte fått svar, men jag förstår varför” sa han och fortsatte: ”din telefon ligger inne i köket”. Jag bekräftade att så var fallet för att den låg på laddning.

Efter att ha pillat ut stickan och blodat ner mattan och halva foten (nästan) satte jag på ett plåster och talade om för den unge mannen att det inte blir nån servering förrän jag är klar med resten av bryggsektionen. Det fann han sig i och höll mig sällskap medan jag kröp och knäade för att stryka dom sista bräderna.

Sen blev det lunchpaus för min del – smörgås och fil. Den unge mannen erbjöds rabarbersaft och glass, vilket han tackade ja till.

Efter besöket återgick jag till arbetet. Två sektioner är alltså klara, nu är det bara resten kvar.

av

5.6 – Plan(t)erat och oplan(t)erat

Jag har planterat Elvira, planerat fönstertvätt, haft långvarigt besök och beundrat potatisen. Mia gillar bläckfisk i kryddsås.

Elvira planterad
Igår fick hon så äntligen komma ner i jorden, den lilla Elvira. Enligt anvisningarna jag fick av för­säl­ja­ren, skulle hon ha mjukt omkring sig så jag grävde ett rejält hål och såg till att hon fick uppluckrad mylla på alla håll och kanter.

Översta jordlagret som jag ”skalade av” (uppe till höger i bild) blev utmärkt fyllning i en grop vid avloppstanken. Jag kan bara föreställa mig vad mossan och gräset hade att säga om den rockaden.

Fönstertvätt = ordning i skafferiet
Eftersom det var mulet och kyligt ännu efter frukost bestämde jag mig för att putsa fönstren och byta gardiner i vardagsrummet. Så nu är skafferiet städat.

Jag begriper inte hur jag är funtad ibland… Ingen annan heller misstänker jag. 😀 Jag kom så långt att jag flyttade undan piedestalen och drakarna från fönsterbrädan då jag helt plötsligt bestämde mig för att städa köksskafferiet i stället. Förklara det om du kan?

Halvvägs genom städningen förstod jag varför. En bekant ringde och hade behov av att bli uppiggad.

Långt besök
Jag ville inte avbryta arbetet, så jag föreslog att han kunde kvista över och se på medan jag städade skafferiet. Förslaget vann gehör. En kvart senare dök han upp.

När jag var klar med städningen umgicks vi över kaffe och smörgås, flyttade sen ut i solen som hade behagat förgylla eftermiddagen och avslutade med fläderblomssaft i syrenbersån.

Då drygt fem timmar hade passerat tyckte min bekant att det var dags att bege sig hemåt. Med sig fick han boken Fältet, en av dom mest fascinerande böcker jag nånsin har läst och som jag troligen har nämnt i nåt tidigare inlägg.

Fröjd för ögat
Arbetslusten hade runnit av mig fullständigt vid det laget. Jag gick på bildjakt i stället. Mia gjorde sällskap och ställde villigt upp som bildobjekt mellan varven.

Jag hittade också några hundlokor som försökte gömma sig bland plommonträden och tog en titt på mina ”odlingar”. Potatisen växer så det knakar och verkade nöjd över den himmelska bevattningen den fick i ett par dar.

Mums med bläckfisk
Ett av fynden i skafferiet bestod av bläckfisk i kryddsås (bäst före 31.12.2012) som jag hade glömt att jag hade köpt. Det har jag aldrig testat tidigare så jag öppnade burken till kaffet och smör­gå­sar­na.

Min bekant luktade på innehållet men ville inte smaka. Då var jag modigare. Fast det är inget jag köper flera gånger. Kryddsåsen såg inte särskilt aptitlig ut och hade en besk eftersmak. Men det bekom inte Mia.

Burken stod nämligen kvar på bordet när det var dags för hennes middag och medan jag gjorde i ordning maten passade hon på att prov­sma­ka. Av det drar jag slutsatsen att innehållet var ätbart eftersom katter aldrig äter nåt som är dåligt eller farligt, men resten åkte ändå ner i toaletten.

Synd tyckte Mia antagligen. 🙂

av

1.6 – Nästan full rulle

Igår hade jag besök i vedlidret, uppvaktade en glad pensionär och bevistade ett möte. Idag har jag glatt mig åt regnet, hämtat Elvira och motionerat under huset.

Oväntat besök
Då jag skulle hämta posten igår förmiddag upptäckte jag att det stod en okänd bil framför sommar­grannens garage. Vid bilen stod en dam med kamera runt halsen. Jag antog att det antingen var en husspekulant eller en fastig­hets­mäk­lare och beslöt att pyssla med mina blommor tills hon hade åkt. Det verkade så nyfiket annars.

Strax efteråt såg jag henne öppna dörren till vedlidret. Mitt vedlider! Då reagerade uddmor. ”Kan jag hjälpa till med nåt?” ropade jag. Jag fick inget svar så jag avfyrade nästa fråga: ”Vad söker du?”.

Damen hade nu funnit sig och talade om att hon bara talar finska och att hon letade efter nyckeln till sommar­gran­nens hus. ”Men det där är mitt hus” påpekade jag på finska, ”det är därför det står 76 på väggen”.

Hon bad så mycket om ursäkt och förklarade att hon bara följde anvisningarna hon fått. Då gick jag upp till henne och visade vilket hus det gällde. Hon tackade för hjälpen, talade om varför hon var här och kommenterade vår lantliga idyll medan hon letade. Hon undrade också om jag bodde här året runt, vilket jag bekräftade. Efter en stunds letande hittade hon nyckeln till slut och tackade än en gång för hjälpen. Tänk så fel det kan bli ibland. 🙂

Grattisdags
Igår hade gått ett år sen Grisen/Tvillingens förra födelsedag. Hon fyllde dessutom pensionär, så det fanns all anledning att fira. Av uppdukningen att döma kunde man tro att hon fyllde 100 minst. 😉

Jag hade tur som råkade komma när alla trevliga gäster var där. Inga som jag kände, men ett par av damerna var åtminstone bekanta till utseendet. Efter nån timmes samtal var vi redan ganska väl be­kanta och skrattade gott åt samma saker.

Styrelsemöte
På kvällen hade ordföranden i väglaget kallat till möte. Den här gången hölls det hos den senast invalda styrelseledamoten.

Efter drygt två timmars mer eller mindre sak­liga diskussioner och kaffe med tilltugg kunde jag ta min pärm under armen och knalla hem igen. Under helgen ska jag skriva rent anteckningarna.

Regn!
Klockan 10 i dag kom det första regnet efter elva(!) dagar med idel solsken. Potatisen och alla andra grödor jublade.

Det behövdes verkligen. 11,5 mm tömde jag ur regnmätaren sent i eftermiddags och mer är att förvänta under dom närmaste två dagarna enligt prognosen.

Elvira på plats
I onsdags fick jag ett gulligt mejl: ”Nu har Elviira anlänt till ön och kan hämtas från Kimito Garden Center Kassandra. Vi har satt undan henne och sköter om henne tills du kommer och hämtar henne till sitt nya hem.”

Jag tackade för det glada beskedet och svarade att jag skulle dyka upp idag. Det var mitt första besök hos Kassandra. Jag blev helt överväldigad… Det kändes nästan som om jag hade kommit till tropikerna. Dels tack vare växtsortimentet och dels för att försäljningen sker inne i ett växthus där det var varmt och fuktigt.

Jag fick välja mellan två Elviror och tog den som hade nya skott. Den kändes liksom mer rätt på nåt vis. Man ska alltid följa sin intuition har jag lärt mig den hårda vägen.

Just nu får hon se sig om i sin nya miljö, men i morgon ska hon få sitt eget ”rum” mellan oxeln och jättevallmona. Där hoppas jag hon ska trivas och må gott.

Udda motion
Medan jag var på väg till frissan ringde den unga damen som ville ta hand om Uddens gamla fönster. Hon undrade om jag var hemma idag så jag talade om att jag var på plats en timme senare.

Vid 18-snåret dök hon upp. Jag erbjöd mig att krypa in i förrådet under huset och skicka fram fön­stren så kunde hon lasta dom i bilen. Enda sättet att stå ut under den låga takhöjden var att ligga på knä men det hade en hämmande inverkan på lyftförmågan märkte jag. Varför känns tyngden mer när man står på knä? Lustigt fenomen.

Bilen var redan välfylld med andra gamla fönster som hon hade hämtat, men hon lyckades ändå pula in alla 26 som jag hade. Snyggt jobbat. Då var jag av med dom.

Undrar om det är nån som behöver ett halvdussin taktegel också? Eller ett gäng gamla blomkrukor i lergods kanske?

av

4.4 – I mål

Jag klarade dagens målsättning med ett undantag.

Besöksförberedelser
I morgon eftermiddag kommer mamma för att fira påsk med oss på Udden. Det innebar vissa förberedelser som jag mycket väl kunde ha påbörjat redan igår, men då kände jag mig inte alls på hugget.

Dels behövde jag åka och proviantera, dels städa, diska och hämta gästsängen. På drygt fem timmar var jag klar. I den tiden ingick också två snabbesök.

Snabbesök
Medan jag höll på att hämta gästsängen och madrassen på vinden, kom Råttan/Vädurens barnbarn och hans föräldrar med en hälsning från Råttan. I sällskapet ingick också Råttans systerdotter.

När dom hade gått kom jag på att jag var förskräckligt oartig – jag bjöd dom aldrig stiga in. Mest för att jag befann mig i verandan och mötte dom ute på trappan. Men ändå. Man brukar ju faktiskt be folk stiga på när dom kommer på besök. Pinsamt.

Under tiden som jag dammsög knackade händige släktingen på. Vi hade kommit överens om att han skulle hämta en tunna som han behöver bättre än jag. Det blev heller inget långt besök. Han tackade nej till erbjudande om kaffe, surrade fast tunnan på släpkärran och puttrade i väg igen.

Undantag
Det enda jag inte har hunnit med är att hälsa på en påskfirare. Målet var att svänga in idag i samband med butiksbesöket men jag konstaterade att tiden blev för knapp. Jag lovade för all del inget när vi pratades vid i söndags, utan sa att jag skulle höra av mig om jag hade vägarna förbi, så jag har inte svikit några löften. 🙂

av

18.2 – Te- och kaffebesök

Utöver den dagliga snöskottningen har jag druckit te och kaffe i trevligt sällskap.

Daglig rutin
Att skotta snö tillhör den dagliga rutinen sen några dar tillbaka. Medan tvättmaskinen tog hand om tvätten hann jag skotta upp mina gångar. Strax innan jag hade skottat klart runt Silverpilen dök sommargrannen psykologen upp.

Eftermiddagste
Under tiden som hon förevigade mig på bild(!) hade jag putsat färdigt så jag bad henne stiga på. Av alternativen kaffe, te, sprit eller vatten valde hon te.

Hon frågade om det hade hänt nåt nytt i byn, men jag påpekade att jag inte var rätt person att fråga och att jag nog är mer insatt i läget i Syrien än i vad som händer i byn. 😀 Men vi hittade snabbt andra samtalsämnen, bl a dotterns förestående 30-årsdag och förslaget om höjd pensionsålder.

Eftermiddagskaffe
Jag hade nästan hunnit duka av bordet när min före detta granne knackade på. Det var ett bra tag sen sist. Hon tackade ja till kaffe och hade till skillnad från mig en nyhet att berätta från byn trots att hon inte bor här längre.

Efter kaffet undrade hon om jag hade lust att skanna tre gamla fotografier till henne och det ville jag förstås gärna. En kort stund senare tackade hon och gick för att hinna ut på en promenad innan det blev mörkt.

Så passerade den eftermiddagen.