av

12.4 – Ovanligt livat

Gruff i viken, besök på tomten, värme i kabeln, trädgårdsarbete och ett monster i skogen har präglat dagen.

Gruff i viken
Sen igår vistas svanparet i ”min vik” igen. Ett säkert vårtecken. Ett litet område längst in mot vassen är isfritt och ger tillträde till mat.

Idag dök det upp tre inkräktare. Möjligen svanherrar som hade för avsikt att uppvakta svandamen? Efter en stunds högljutt gruffande och hotande manövrar från revirinnehavaren tyckte dom det var bäst att försvinna och lugnet sänkte sig igen.

Besök på tomten
Två bruna korvar fångade min blick när jag hämtade tidningen i morse. Jag lockade Mia att undersöka dom, men hon drog snabbt undan huvudet efter att ha sniffat på dom. Hennes var det givetvis inte.

Eftersom mina tillfälliga grannar är hundvakt åt husägarna för närvarande, misstänker jag starkt vem som är skyldig. Det har hänt förr. Troligen en markering avsedd att sätta respekt i Mia. Men det finns också en annan misstänkt, se längst ner.

Het kabel
I vanliga fall belastar jag inte skarvsladden i badrummet med mer än tvättmaskin och vatten­pump samtidigt, men idag gjorde jag ett undantag. Samtidigt som jag tvättade en andra omgång hade jag torktumlaren i gång. Mest för att se om säkringen skulle hålla.

Säkringen höll, men ett tag trodde jag att skarvsladden skulle smälta av värmen. Jisses vad het den blev. Den belastningen ska jag nog inte utsätta den för i fortsättningen.

Trädgårdsarbete
Efter lunch beslöt jag trotsa den kalla vinden och drog på mig trädgårdshandskarna. Mina an­språks­lösa blomland och planteringar behövde befrias från löv och nerfallna kvistar. Skillnaden blev markant. Nu syns mullen och dom spirande små liven.

Varje vår är jag lika fascinerad av lupinskotten. Minia­tyr­bla­den ser nästan ut som blommor och varie­rar i färg från djupaste vinrött till ljusaste grönt.

Monster i skogen
Mia anade att det fanns en främmande figur i närheten långt innan jag fick syn på den. Hon spanade ett tag i sovrumsfönstret och ville sen gå ut, men var väldigt avvaktande så jag följde med henne ut på trappan.

Först trodde jag det var ett lodjur som syntes i skogsbrynet. Färg och storlek stämde, men lodjur har inte lång svans och visar sig förmodligen inte så öppet så det måste ha varit en katt. En jättekatt i så fall. Som jag uppfattade storleken var den tre gånger så stor som Mia. Inte att undra på att hon var vaksam.

Eventuellt kan det alltså vara ”monstret” som har lämnat sitt visitkort?

Ju mer jag funderar, desto mer övertygad blir jag om att det ändå var ett lodjur jag såg. Det jag upp­fattade som svans kunde mycket väl ha varit insidan på ett bakben precis som på bilden nedan.

av

11.4 – Äntligen vardag

Påsken är överstökad och jag har fått slaminfo.

Slut på påskhelgen
Påskhelgen avslutades med namns­dags­kaffe. Herr grannen junior firade namnsdag och hedrade oss med en personlig inbjudan som vi självklart hörsammade.

Igår hjälpte Mia till att packa mammas kappsäck. Eller så ville hon kanske bli nerpackad, men det fick hon inte förstås. På efter­middagen skjutsade jag mamma till bussen och vinkade adjö för den här gången.

Slaminfo
Idag krävde ett ärende en tur till Kimito. En sträcka motsvarande Östersund-Krokom t/r konstaterade jag på hemvägen.

Jag passade på att kombinera turen med att delta i informationstillfället gällande dom nya rutinerna för slamtömning som börjar gälla 1.1.2013. Den tiden kunde jag gott ha besparat mig. Det mesta av informationen hade jag redan innan så jag smet innan diskussions- och frågepasset började.

Den enda nya informationen var att det bildas en regional nämnd med säte i Salo som ska administrera slamtömningen i fyra kommuner inklusive vår. Då kan man undra om töm­nings­avgifterna verkligen kommer att bli lägre trots ”stordriftsfördelar”? Ett ord som verkar sakna motsats – jag har då aldrig hört talas om stordriftsnackdelar?

Eftersom fastighetsägarna ska stå för alla kostnader i samband med slamtömningen lär ju en del av kostnaden för de nya tjänste­männens löner också ingå i våra avgifter. Men man kan förstås alltid hoppas att antalet fastighetsägare som nyttjar tjänsten blir större i fortsättningen.

av

8.4 – Det bästa

Idag intogs påskbrunch ”på lokal”. Det bästa med att åka bort är att få komma hem.

Påskbrunch
För ett par dar sen föreslog jag mamma att vi skulle äta påskbrunch i Villa Felix idag. Det var hon med på. Vi frågade om bonuspappan hade lust att göra oss sällskap och det hade han, så igår beställde jag bord för tre och på eftermiddagen ”knödde” vi in oss i Silver­pilen och susade iväg.

Brunchen inleddes med en påskgul drink som ingick i menyn. Maten utgjordes av ett stående bord med diverse kalla förrätter, två varmrätter och två desserter. Klart mer än det brukar vankas på Udden. 😉

Vi försåg oss i maklig takt och lät oss väl smaka. Vår glada servitris kunde dess värre inte mer än några enstaka svenska ord, men hon var så charmig att till och med jag bytte till finska. Det händer inte så ofta.

Jag kan inte påstå att maten bjöd på några kulinariska överraskningar men den var fräsch, god och värd sitt pris tyckte jag. Sortimentet var det heller inget fel på så vi var nöjda med utflykten.

Det bästa
Enda anledningen att lämna Udden är för att få återvända. Det bästa med att gå eller åka bort är alltså att få komma hem igen. 😀 Det nästbästa är att få byta om till ”hemmadressen” och lufsa omkring i tofflorna.

Jag uppfyller nog med råge alla kriterier för stugsittare tror jag. Det tycks dessutom bli värre med åren… Jag börjar gruva mig redan dan innan jag är tvungen att ge mig av, lämnar alltid mitt lilla hem lika ovilligt och försöker skynda mig hem igen. Så har jag aldrig känt tidigare, åtminstone inte vad jag minns?

Möjligen kan det hänga i hop med att jag alltid har betraktat Udden som mitt enda ”riktiga” hem. Alla andra hem har varit tillfälliga, om än rätt långvariga i vissa fall. Jag har för all del trivts i dom också, men aldrig saknat dom när jag väl bestämt mig för att lämna dom. Mitt zigenarblod kanske har blivit mer trögflytande med åren?

av

7.4 – Påskfirande

Påskfirandet på Udden fortsätter lugnt och stillsamt.

Långfredag
Långfredagen var inte alls särskilt lång trots att vi bara höll till inomhus. Vädret lockade verkligen inte till utomhusvistelse – blötsnö och temperatur runt noll.

Nöjena utgjordes av mat och vila. På kvällskvisten fick vi besök som förärade oss en påskgul blomma och drack te med oss. Resten av kvällen hängde vi framför TVn tills mamma sa att det var läggdags. Så tidigt har jag inte lagt mig på länge.

Påskafton
Idag har vi faktiskt vågat oss ut en sväng. För säkerhets skull per bil för att inte drabbas av frisk­luftschock. 😀

Mjölken började sina och mamma hade bestämt att jag skulle ha ett paket av mitt favoritkaffe (Arvid Nordqvists Franskrost) i påskpresent så vi tog en tur till Dalsbruk efter frukost. Där var det nästan rusning och köer till kassan.

Hälften av folkvimlet bestod av herrar i käcka skepparmössor och bastanta damer i fleecejackor, det vill säga stadsbor klädda för vistelse ”på stugan” som alla envist säger här. Inget ont om stadsbor för all del. Deras inköp är säkert välkomna för handelsmännen.

Dagens middag blev ganska lyckad. Varmrätten bestod av ugnsstekt lammbog från Westankärr. Till den åt vi en underlig potatiskaka som jag stekte av resterna från gårdagens pres­sade potatis. Inte särskilt lyckat, men den gick ju att äta. Med (hemlagad) aioli och broccoli till blev det ändå ganska lyckat som sagt.

Efter maten hade mamma just intagit horisontalläge när före detta grannen knackade på och över­räckte en tulpan­bukett. Hon drack eftermiddagskaffe med oss men hastade snart hem igen så mamma fick fullfölja sin middagsvila.

Kvällens nöje blir gangsterfilm på TV. Både mamma och jag gillar ”maffiafilmer” och i kväll får vi se Robert De Niro i ”Once Upon a Time in America”. Om vi håller oss vakna till slutet, går vi säkerligen och lägger oss efter det. I morgon väntar nya äventyr. 🙂

av

4.4 – I mål

Jag klarade dagens målsättning med ett undantag.

Besöksförberedelser
I morgon eftermiddag kommer mamma för att fira påsk med oss på Udden. Det innebar vissa förberedelser som jag mycket väl kunde ha påbörjat redan igår, men då kände jag mig inte alls på hugget.

Dels behövde jag åka och proviantera, dels städa, diska och hämta gästsängen. På drygt fem timmar var jag klar. I den tiden ingick också två snabbesök.

Snabbesök
Medan jag höll på att hämta gästsängen och madrassen på vinden, kom Råttan/Vädurens barnbarn och hans föräldrar med en hälsning från Råttan. I sällskapet ingick också Råttans systerdotter.

När dom hade gått kom jag på att jag var förskräckligt oartig – jag bjöd dom aldrig stiga in. Mest för att jag befann mig i verandan och mötte dom ute på trappan. Men ändå. Man brukar ju faktiskt be folk stiga på när dom kommer på besök. Pinsamt.

Under tiden som jag dammsög knackade händige släktingen på. Vi hade kommit överens om att han skulle hämta en tunna som han behöver bättre än jag. Det blev heller inget långt besök. Han tackade nej till erbjudande om kaffe, surrade fast tunnan på släpkärran och puttrade i väg igen.

Undantag
Det enda jag inte har hunnit med är att hälsa på en påskfirare. Målet var att svänga in idag i samband med butiksbesöket men jag konstaterade att tiden blev för knapp. Jag lovade för all del inget när vi pratades vid i söndags, utan sa att jag skulle höra av mig om jag hade vägarna förbi, så jag har inte svikit några löften. 🙂

av

2.4 – Paus och genväg

Jag har fått en ofrivillig paus i vårstädningen och tagit en gammal genväg.

Paus i vårstädningen
Igår eftermiddag började det snöa. Rejält. När jag gick och la mig var Udden täckt av ett lager snö. I morse var det lika vitt. En ofrivillig paus i vårstädningen.

Temperaturen har legat runt noll hela dagen och vinden var isande kall. Solen försökte titta fram, men ångrade sig vid lunchtid och lät nya snömoln ta över under eftermiddagen. Nu är det ändå mer synd om dom späda liven i jorden. 😦

Genväg
Idag blev jag bjuden på mat en bit bort i byn. Jag beslöt mig för att använda apostla­hästarna som om­växling och ta en genväg som min före detta granne visade mig en sommar för många år sen.

Jag hade bara ett vagt minne av hur vi gick den gången, men det var nästan omöjligt att irra bort sig. På ena sidan hade jag berg och åkrar och kom jag för långt bort åt andra hållet hade jag så små­ning­om kommit till sjön.

Varje gång jag åker eller går längs en ny väg känns den lång, men nästa gång har den blivit betydligt kortare. Lustigt fenomen. Så var det idag också. Jag minns att jag tyckte vi gick länge i skogen innan vi kom fram, men den här gången gick jag sträckan på mindre än tio minuter.

Jag kan inte påstå att jag kände igen mig och nån stig kunde jag inte hitta annat än i början, men fram kom jag. Min inbyggda kompass verkar fortfarande fungera. 🙂

Strax innan jag såg ett bekant hus skymta mellan träden mötte jag ett hinder. Inte så mycket fysiskt som symboliskt. Två klena trädstammar utgjorde ett kryss, vilket jag uppfattade som en tydlig signal om förbjudet tillträde. Fråga mig inte varför, det bara kändes så.

På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag trodde jag skulle hitta nåt mer upptrampat än på ditvägen, men insåg efter ett tag att det var enklast att gå i mina tidigare spår. I det tunna snötäcket var det inga problem att se var jag hade gått.

Ibland är det klokare att följa gamla spår än att skapa nya.