Också en favorit
21.5 – Träsmak och mirakel
Jag har ägnat mig åt trä(d)arbete och upplevt ett mirakel. Mia är åter i tjänst.
Trä(d)arbete
I söndags sågade jag ner den vackert formade gamla enen som stod granne med eken. Den har blivit allt brunare de två senaste åren i stället för att repa sig så jag bedömde att det var dags att ta ner den.
Jag kan inte påstå att den har varit i vägen för utsikten direkt, men faktiskt blev det ett ”hål” där man lättare ser sjön. Dessutom har jag fått för mig att eken inte gillar den men det har jag ju inga belägg för.
Igår tog jag i tu med lönnen och en liten björk jag fällde för ett par veckor sen. Jag kvistade båda, kapade björken till ved och bar upp lönnen till vedlidret där den väntar på att bli uppsågad. Om det blir regn i morgon som utlovat blir det lämplig sysselsättning.
Mirakel
Sent igår eftermiddags bestämde jag mig för att klippa gräset. Men den här gången var det tji att få i gång gräsklipparen. Den lät inte alls som den brukar när jag försökte starta den.
Jag kollade att jag hade bränsle och olja och att tändstiftshatten satt på. Jag kollade också luftfiltret. Det såg ju inte bra ut, det dröp av olja, men det kunde förstås inte vara orsaken avgjorde jag.
I min nöd ringde jag en tekniskt begåvad kille som bor en bit bort. Snäll som han är, lovade han dyka upp om en timme trots att jag sa att det ingalunda var akut.
Han kollade i stort sett samma saker som jag hade gjort innan han tog loss tändstiftet. Det såg OK ut men gnistan hoppade lite hit och dit tyckte han, så vi kom fram till att jag skulle skaffa ett nytt.
Idag fick jag för mig att jag ändå skulle pröva att starta den på nytt. När jag hämtade tidningen rullade jag ut den i solen. Där fick den stå i sol och blåst ett par timmar, sen skruvade jag i tändstiftet så gott det gick eftersom jag inte har nån tändstiftsnyckel som passar.
Nu så skulle den få en sista chans. Döm om min förvåning när den startade på första försöket! Jag var fortfarande klädd i nattsärk och morgonrock men vågade inte riskera en omstart, så jag satte i gång med att klippa gräset trots munderingen.
Det blev rätt varmt efter ett tag så jag krånglade av mig morgonrocken, men utan att stanna. Här togs inga chanser. Om nån hade sett mig i mitt långa, fladdrande nattlinne bakom gräsklipparen hade dom förmodligen trott att jag fått fnatt.
Jag körde tills tanken var tom. Då var översidan och stigen ner till sjön färdigklippta. Sen tog jag paus för att tvätta mig och bytte till kortbyxor och linne innan jag fyllde på bränsle. Omstarten var lika smärtfri, motorn gick i gång på första försöket den här gången också.
Visst är väl detta ett mirakel?
Mia åter i tjänst
Igår hade Mia semester. Hon låg antingen i min närhet och såg på medan jag stökade eller så sov hon. Först på kvällskvisten gjorde hon en jaktrunda som resulterade i en skogsmus.
Idag återgick hon till normala rutiner, även om hon har tittat till mig med ojämna mellanrum. När hon inte ser mig jamar hon högljutt tills jag svarar, sen kommer hon springande och håller mig sällskap en stund innan hon pyser i väg en sväng igen.
19.5 – 69,5
Ryggsäcken har bytt ägare, dasset är städat och jag har fått ny titel.
Ny ryggsäcksägare
Medan jag höll på att dammsuga i dasset igår, körde en bil upp och ur den steg två vuxna och två barn. Den unga damen jag hade kommunicerat med gick först och sa att hon gärna ville se ryggsäcken. ”Se den? Du har ju redan köpt den!” svarade jag lite barskt.
Hon provade den och hade säkert godkänt den också utan mina säljargument. Fast så liten och tunn som hon var försvann hon nästan i den.
Det visade sig att det var det yngre ättelägget som skulle ha den. Han var ungefär lika lång som ryggsäcken var hög så jag påpekade att det här var en ryggsäck för vuxna. Mamman förklarade att han inte skulle använda den än på ett tag.
Den blivande ägaren satte bestämt armarna i kors och skakade på huvudet, men hade som tur (för mig) ingen bestämmanderätt. Tydligen var det främst färgen som var fel, han gillar bara orange förklarade mamman.
Efter några minuters ytterligare inspektion var köpet klart och ryggsäcken åkte i väg till en annan kommun. Så där ja, då var jag av med den.
Vilken tur att jag kollade alla fickor innan jag ställde fram den till försäljning! I en av dom låg min fina filékniv. Inköpt i Sverige för många år sen, men faktiskt av finskt fabrikat.
Dasstädning
När ”ryggsäcksklienterna” hade åkt, fortsatte jag med storstädningen av dasset och hann precis bli klar före påminnelsen jag hade ställt in på telefonen. Oj, vad fint det blev! Så fint att en geting genast bestämde sig för att flytta in. Släktingar och vänner lär väl dyka upp inom kort.
Ny titel
Efter lite mat och klädombyte sa jag ”hej då, kommer snart” till Mia (hon följde mig till parkeringen) och satte mig i Silverpilen. 69,5 visade biltermometern. Tydligen vaknar den till liv när det tillräckligt varmt. Ca 24 grader kan jag tänka mig att låg närmare sanningen.
Klockan 16.00 hade jag lovat infinna mig till Daphnias årsmöte i Café Augusta. Nästan alla var redan på plats trots att klockan ”bara” var två minuter i fyra.
Ordföranden steg upp när jag kom in, välkomnade mig översvallande glatt och uttryckte sin förtjusning över att se mig ”live”. Hon hade reserverat en plats till mig vid sin högra sida. Jag kände mig nästan lite generad, jag var väl inte viktigare än nån annan medlem?
Jag hade tidigare blivit tillfrågad (via FB) om jag kunde tänka mig en plats i styrelsen med motiveringen att jag kan svenska och är uppvuxen här. Lite motvilligt gick jag med på att ställa upp. Jag tycker att jag för länge sen är färdig med alla styrelseuppdrag (med undantag för väglaget).
Direkt efter årsmötet hölls verkställande styrelsemöte där styrelseposterna fördelades. Jag höll nästan på att ramla av stolen när den omvalda ordföranden sa att hon ville ha mig som vice ordförande. Jag blev så paff så jag inte ens kom mig för att protestera. ”Ifall jag dör” la hon till med ett brett leende.
Det är för mig en gåta att en person som aldrig har sett mig tidigare har så stort förtroende? Vi har visserligen haft en hel del med varandra att göra på distans och jag har hjälpt henne med annan översättning än föreningens, men ändå?
Övriga styrelseposter (utom kassör!) har jag haft under årens lopp, men det är faktiskt första gången jag är vice ordförande. På sätt och vis ska det bli riktigt roligt att vara aktiv medlem med tanke på att sjöns hälsa ligger mig så varmt om hjärtat. 🙂
17.5 – Mord, värme och sjösättning
Igår blev krattan mordvapen, idag har bägarrankan flyttat ut och jag har firat sjösättning i trevligt sällskap.
Kratta som mordvapen
När jag hämtade posten igår på förmiddagen hade Mia fått tag på ett byte i grannens häck såg jag. Jag tog för givet att det var en mus eller en sork, men nånting sa mig att jag borde ta en titt så jag gick fram till henne och frågade vad hon fångat. Hon svarade genast, men tyvärr kunde jag inte tolka svaret.
Hur jag än försökte titta såg jag inget djur under löven, jag bara hörde prasslet när det rörde sig under dom. Men när Mia gjorde en attack begrep jag vad det var. Ett tydligt väsande hördes. Det ljudet går inte att ta fel på, hon hade ”hittat” en orm igen.
Då blev matte lite hispig. Ett eventuellt ormbett till så tätt inpå det förra ville jag till varje pris förhindra. Jag sprang och hämtade krattan i brist på annat och försökte få fram ormen genom att sticka in skaftet bland löven.
Det märktes att Mia har lärt sig att ormar är farliga. Hon reagerade genast när hon hörde väsandet och backade blixtsnabbt undan med huvudet då ormen gick till anfall.
Så småningom ansåg ormen att det var bättre att fly än illa fäkta, men det löste ju inte problemet. Mia skulle ju ha försökt ta den till varje pris, så jag fattade beslutet att ta livet av den även om det bar mig emot.
Det var lättare sagt än gjort på det mossiga och gräsbevuxna underlaget, men till slut körde jag ner ändan på skaftet över ormens huvud och borrade in det i marken. Mia satt intill och tittade intresserat på. ”Så där klumpigt hade ju inte jag betett mig” kan jag tänka mig att hon tänkte.
Rörelsereflexerna fortsatte en god stund till vilket Mia tyckte var kul förstås, så hon fick ta hand om kroppen. Utan huvud kunde den ju inte göra henne illa. Slutet gott allting gott. Utom för ormen förstås.
Utevistelse
Redan kvart i åtta i morse visade termometern 15,8 grader och solen visade sig från sin bästa sida. Wow, det skulle bli en varm dag, precis som utlovat. Ett par timmar senare var det ändå varmare och vinden kändes också behagligt varm. Härligt!
Då var det ju läge att flytta ut bägarrankan. När jag köpte den tillsammans med sommarblommorna var det ännu på tok för kallt så hittills har den fått husera vid köksfönstret och blivit försedd med en ny ”klätterställning” i stället för blompinnarna den hade. En jättelång häggkvist som växte i stranden blev alldeles perfekt.
Sjösättningsfirande
Efter att ha hängt ut tvätten i det idealiska torkvädret och ätit en tidig lunch beslöt jag ta hand om dom nytillkomna högarna i stranden. Nu ville jag bli klar med den, för sen väntar lönnen på att bli kapad, dasset behöver städas och komposten tömmas, etc, etc.
Timmarna gick vartefter som jag hittade nåt nytt att städa bort. Innan jag gick upp med redskapen och skottkärran kom jag fram till att det vore smart att sjösätta båten så jag fick städa under den också.
Jag brast ut i gapskratt när jag fick syn på lövhögarna som hade gömt sig under den. Nu var det fint på alla andra ställen men här låg minst ett par skottkärror till. Den friska, sydostliga vinden underlättade lyckligtvis arbetet påtagligt. Fast om det blir västlig vind får jag göra om en stor del av jobbet. 😀
Jag var inne på slutrakan när jag fick ett SMS. Fru grannen på udden mittemot tyckte det var lämpligt att fira sjösättningen med lite vin på min brygga. Hon hade alltså noterat att båten låg i sjön.
Det var ju ett alldeles utmärkt förslag och lagom avslutning på arbetsdagen tyckte jag, så hon skulle ro över när hon var klar med disken.
Sen satt vi där på bryggändan i eftermiddagssolen och blåsten och hinkade i oss. Skämt å sido, förbrukningen var synnerligen moderat, hennes arbetsdag var inte slut än även om min var det. Ett mycket trevligt avslut på en nyttig dag. 🙂
Snyggt men inte pråligt
Ah, bloggen fungerar igen. Tack för det. 🙂
Igår gick hela eftermiddagen till att forsla bort högarna från i vintras och putsa den här delen av stranden. I flera år har den varit helt igenvuxen med två meter höga spireor (se den undre bilden från i fjol). En viss skillnad kan märkas hoppas jag!?
15.5 – Innedag
Igår var jag på en blöt fotovandring, idag har jag haft innedag, tagit fram ryggsäcken och provat ena vinterkappan. Mia har tydligen inbyggt fästingmedel.
Blöt fotovandring
Igår kl 18.00 samlades en liten trupp på sju personer vid brandstationen i Dalsbruk inför årets fotovandring. Molnen såg hotfulla ut, men ingen av oss hade beställt regn så vi hoppades på det bästa.
Enligt mitt förslag gick vi längs Sabbelsvägen mot Dragsedet till. Efter tjugo minuter kom dom första regndropparna, men vi segade på ändå. Tidvis var regnet rätt ymnigt, men varje gång jag föreslog att vi skulle gå tillbaka lugnade det sig.
Efter en dryg halv timme var vi ganska blöta och regnet tilltog, så vi gav upp och vände om. Men alla verkade glada och nöjda ändå.
Av mina 46 bilder refuserade jag 16 och har lagt upp en länk till två av dom som jag valde ut till Linssoppas forum som är samlingspunkten för alla fotovandringar. Här finns samtliga mina bilder om du vill ta dig en titt. (Klicka på första bilden så ser du den i större storlek och kan bläddra vidare.)
Innedag
Ända fram till långt in på eftermiddagen idag var det mulet och kändes klart kallare än föregående dagar så jag bestämde att det fick bli innepyssel. Skolådorna som har legat framme några dagar behövde bland annat åtgärdas.
Det innebär att alla vinterskodon nu är utbytta mot sommardito i klädkammaren. Vårskor (eller höstdito) får ligga framme året runt. Vinterhandskarna är i sitt sommarförvar, liksom vinterkappor och –jackor. Men sommarkläderna hänger kvar på vinden än så länge, det får bli varmt först.
Fram med ryggsäcken
Det var egentligen ryggsäcken som fick mig att bära upp vinterplaggen på vinden. Om jag ändå gick upp, kunde jag ju ta med mig nåt i stället för att gå ”tomningom”.
Anledningen till att jag ville hämta ryggsäcken var ingalunda en förestående fjälltur eller ens en långvandring, utan en helt annan idé. Jag ska sälja den på Bytesbörsen på FB kom jag på. En stor ”proffsryggsäck” med metallmes kommer jag garanterat inte att behöva längre, så den kan nån annan gärna få överta.
På köpet får man ett sovsäckstäcke och en kåsa skrev jag i annonsen och prissatte ryggsäcken till 80 €. En ny, liknande ryggsäck, fast i en modernare variant kostar från 150 € och uppåt, så priset borde inte avskräcka om man har köpbehov.
Kapprovning
Under tiden jag fixade ryggsäcksannonsen fick min ”finvinterkappa” hänga ute på vädring. Den har inte fått frisk luft sen i fjol vinter. I vintras använde jag den aldrig.
Den är så gott som oanvänd, mest beroende på att den är ankellång (på mig) och känns otymplig när jag ska åka bil, men är annars varm och skön. Varje gång jag ser den kallar jag den ”begravningskappan” i mitt stilla sinne, den är nämligen svart och har en svart (avtagbar) fuskpälskrage.
Innan jag satte den i klädpåsen provade jag den för att utvärdera om jag kanske ska sälja den också? Den var inte direkt trång, men kunde gott få vara en storlek större kändes det som. Jag var nog minst fem kilo lättare när jag köpte den för åtta år sen om jag minns rätt.
Jag fotograferade den i vilket fall innan den åkte i ”malpåsen” och får fundera ett tag innan jag fattar beslut.
Min ovärderliga medhjälpare. 🙂
Inbyggt fästingmedel?
I regel brukar jag hinna se fästingarna innan dom biter sig fast på Mia, men tre har lyckats undkomma hittills. När jag tog bort dom var dom döda och hade inte hunnit suga blod. Synnerligen märkligt.
Precis så fungerade fästingmedlet också, men i år har hon inte fått nåt för att jag har läst om hur giftigt det är. Det kan ju räcka med ormgiftet hon får i sig. 😦
Medlet kan ju omöjligt verka så här långt efteråt, så frågan är vad Mias blod innehåller? Ormgiftet kan det heller inte vara, för den första fästingen hittade jag långt innan hon blev ormbiten. Nån som har en vettig förklaring?
Inte avskräckt
Trots ormbettet är det fortfarande roligt att jaga orm. 😦
12.5 – Sommar på trappan
Igår var jag för tidig, grävde ner regnbrunnar och blev bjuden på middag. Idag har jag haft datorsupport, återanvänder snö och har ätit middag på ”sommartrappan”.
För tidig
Igår på förmiddagen ringde jag och gratulerade mamma på Mors dag. ”Tack, men det är först i morgon” svarade hon. Ridå. Att vara för tidig är nästan lika pinsamt som att vara för sen. Idag fick hon nöja sig med ett mejlgrattis och en bild på blommande vitsippor.
Regnbrunnar
I fredags investerade jag i tre regnbrunnar. Trots att hängrännan på uthuset bara består av två korta stumpar blir det alltid en pöl vid husknuten när det regnar. När pölen är full, rinner vattnet ner och lägger sig framför dörren till vedlidret. Men nu är det slut med det, igår grävde jag ner en regnbrunn.
Den andra placerade jag under stupröret vid trappan. Egentligen stör väl inte regnvattnet direkt, men jorden är alltid fuktig där så jag tyckte det var ett lämpligt ställe. Det blev också mycket snyggare och tack vare ett gammalt taktegel fick skräptunnan en bättre placering.
Den tredje har jag inte grävt ner än så länge. Den ska ligga under stupröret vid husgaveln ner mot sjön, men först måste jag antingen förlänga det eller fixa så att vattnet rinner rakt ner. Nu slutar stupröret vid sockeln, drygt en meter från marken.
En kätting eller ett rep skulle göra susen, men hur sjutton fäster man änden? Jag får ta en titt hos herr grannen och höra hur han bar sig åt.
Bjuden på middag
Runt halv två igår knackade sommargrannen psykologen på och talade om att hon tänkte sjösätta båten. Jag höll precis på att värma lunchmat, men ställde ifrån mig tallriken och erbjöd mig att hjälpa till. Nej då, det behövdes inte, hon hade två starka kvinnor i sällskap sa hon.
Innan dom gick ner till stranden frågade hon om maten jag tänkte äta var lunch eller middag? Om det var lunch var jag välkommen på middag till Hemliden senare på dagen. Det lät som ett trevligt och alldeles utmärkt förslag, så jag tackade gärna ja. Jag kunde ju ändå inget göra för att Mia skulle må bättre (se gårdagens inlägg).
Fyra timmar senare vankades både fisk, lammfärs och grönsaker förutom två sorters potatis i trevligt och glatt sällskap. Den ena damen har jag träffat tidigare, den andra var en ny bekantskap. Som dessert serverades en delikat fruktsmoothie.
Datorsupport
Igår ringde före detta grannen och hade problem med att överföra sina foton till datorn så vi kom överens om att hon skulle komma till Udden idag och ta både dator och kamera med sig. Vid tolvsnåret dök hon upp och frågade försiktigt om jag hade stigit upp än då hon inte såg mig genast.
Jag försäkrade att jag hade varit uppe i flera timmar och bad henne visa vad som var problemet. Det visade sig lyckligtvis att det inte var nåt problem. Anledningen till att hon inte såg dom nytagna fotona berodde på att redan överförda foton hindrade henne från att se dom nya som låg längre ner på skärmen så det var snabbt avklarat.
Sen drack vi kaffe och åt var sin skorpa innan vi tog en ”blomsterpromenad”. Förutom lite vårblommor ville hon gärna ha en tuva gräslök så jag grävde upp en åt henne. Jag har ju gräslök så det räcker till hela byn – det enda jag är riktigt duktig på att odla. 😀
Det kändes bra att hon fick lite kompensation för violen hon hade varit vänlig nog att plantera på mina fosterföräldrars grav.
Återanvänd snö
Det är säkerligen inte så många som har snö kvar sen i vintras? Det har jag, om än i smält form. Så snart det började tina och droppa från taken ställde jag regntunnan vid trappan för att slippa ha mer slask än nödvändigt medan snön och isen smälte på marken.
Den snön har kommit väl till pass, både som tvättvatten och för bevattning när jag sådde och planterade sommarblommorna. Vid det här laget är smältvattnet förstås uppblandat med regn men regnvattnet hade förmodligen inte räckt till så som jag klottar.
Middag på sommartrappan
När före detta grannen hade åkt, beslöt jag ”fälla ner” bryggan, dvs delen längst in mot land som hänger på gångjärn. Det gick mycket smidigare än jag hade trott, det enda som krävdes var långskaftade stövlar och lite armstyrka.
Alla stenar som (för säkerhets skull) har legat som stöd under gångjärnen hade isen förstås flyttat på, så jag fick rada upp dom på nytt, men det var ju fort gjort. Vilken himla tur att Trollkarlen kom på den här idén till bryggförlängning!
Sen satte jag i gång med städning och sommarmöblering på trappan. Den varma solen och spirande grönskan inspirerade, även om det än så länge är nog så kyligt i skuggan. När jag så småningom var klar kunde jag äta middag i kvällssolen på en sommarmöblerad trappa. Det kändes sååå härligt. 🙂
Konvalescent
Runt halv två i eftermiddags hittade jag Mia hopkrupen i verandan. Inte ens Kaspers närvaro (hunden hon gillar) kunde få henne att flytta på sig. Efter en blick på hennes svullna framtass förstod jag varför. Hon hade blivit ormbiten igen (två gånger 2011 och en gång i fjol).
När besökarna hade gått ville hon tydligen vara ute med mig. Hon haltade fram till skottkärran som jag hade lagt en vaxduk över (för att den skulle mjukna i solen) och la sig i skuggan. Men efter en stund bestämde hon sig för att flytta på sig, troligen blev det ändå för varmt.
Hon gnydde ömkligt för varje steg, men tog sig till trappan. Tassen var nu rejält svullen och svullnaden hade spritt sig upp till överdelen av benet. Stackars Mia.
Dörren till vindstrappan stod öppen och det var tydligen hennes mål. Hon ville gå upp och lägga sig på vinden där hon får vara ostörd och känner sig trygg. Hon tog sig förvånansvärt snabbt upp för trapporna, men jag förstår att det måste ha gjort djävulskt ont.
Tjugo över fem gick jag upp och talade om för henne att jag skulle gå bort en stund. Sommargrannen psykologen hade bjudit mig på middag. Hon spann då jag strök henne över pälsen och tittade på mig med stora ögon när jag sa ”kommer snart”. Usch, vilken svikare jag kände mig som. 😦
Drygt två timmar senare var jag tillbaka. Då satt hon på trappan och kom lätt haltande fram och hälsade som hon brukar. Hon hade tömt matskålen och druckit mjölk som jag hade ställt fram på bordet i verandan såg jag.
Så bra, det gick åt rätt håll. Enlig veterinären jag kontaktade 2011 är det viktigt att djuren äter och dricker. Både lever, njurar och hjärta tar stryk av giftet.
Hon följde med in och fick en portion mat till, men den smakade hon bara på och kompletterade med litet torrfoder. Sen gick hon och la sig i fotändan på min säng.
När jag nyss tittade till henne låg hon och tittade ut genom fönstret. Svullnaden har minskat något men sen tidigare vet jag att det tar ett par dygn** innan hon är sig själv igen, förutsatt att inga komplikationer tillstöter.
** 12.5: Jag var onödigt pessimistisk. Redan sent igår kväll ville hon gå ut och idag är hon av allt att döma fullt återställd. 🙂
10.5 – Jordnära
Igår natt blev det ”regnväckning” och kort arbetsdag. Idag vaknade jag i dimma, har fyllt på mullförrådet och konstruerat en blombänk.
Regnväckning
Strax efter tre igår natt väckte Mia mig. Som vanligt när regnet smattrar på plåttaket och det är mörkt blir hon rädd och ska ut. Efter andra försöket att bära henne till sängen och kela med henne, lugnade hon sig så småningom och somnade med framtassarna på min utsträckta hand.
Kort arbetsdag
På grund av det ostadiga vädret ägnades förmiddagen åt skrivbordsarbete, men efter avslutad lunch vid halv två såg det hoppfullt ljust ut så jag övergick till mer jordnära sysselsättning.
En timme senare hade molnen hopat sig igen och vinden blåste kallt. ”Tur att man har nära hem” tänkte jag då jag gick in för att hämta mera kläder och värma mig med en mugg kaffe.
Innan jag gjorde kväll hade jag putsat klart runt plymspirean och liljorna vid ”alustan”, ormbunkarna var befriade från sina gamla, torra blad och största delen av löven var borta fram till husknuten.
Medan jag öste ner lövfång efter lövfång i skräptunnan avundades jag mina grannar som har mest barrträd på tomten och alla som bor på en bergknall. Men nu är jag faktiskt klar med vårstädningen för i år om man bortser från några högar här och där som ska flyttas till den sista vilan.
Dimma
Kvart över sju i morse tyckte Mia det var dags att börja dagen. Det tyckte inte matte. Jag släppte yrvaket ut henne i dimman och la mig på nytt tills hon väckte mig för att få frukost vid halv nio.
Det var fortfarande dimma noterade jag. Inte här på Udden, men runtomkring. 😀
Påfyllning
Dagens inköpslista krävde en tur till Kimito. På listan fanns allt jag hade kryssat för i Multasormi-tidningen – bland annat mull, gödsel och vattenbrunnar. Mullsäcken jag köpte i onsdags räckte precis till plantering av sommarblommorna, men jag brukar alltid ha ett litet lager i reserv och passar därför på att köpa 5 x 45 l när det är extrapris.
Faktiskt följde det med en liten kruka randgräs också. Men absolut inget annat som ska sås eller planteras!
Blombänkskonstruktion
För ett par dar sen fick jag den ljusa idén att fixa en liten blombänk vid ”pumphuset”. Enligt ritningen skulle den bestå av en brädstump på 57 cm och ha en höjd på 30 cm. I princip en pall således.
I eftermiddags gick jag ut i vedlidret och satte i gång. Benen kunde gott bestå av två restbitar från virket till altanen i syrenbersån kom jag på. Dom var visserligen bara 25 cm långa men det skulle nog räcka tyckte jag.
Sen tog jag fram en lämplig bräda från gamla bastun och satte i gång att såga. Den var 20 cm bred så det skulle räcka med en bit. När den var kapad föll min blick händelsevis på en fällskärsbit som jag snodde när tallarna fälldes vid Ytterkulla skola. Men den vore ju alldeles perfekt!
Jag bar ner den till pumphuset och såg till min förtjusning att den passade precis bara jag pallade upp den i den tunnare kanten. I min lilla stengömma fanns två lagom stora stenar som fick den att ligga plant. Det har jag minsann kollat med vattenpass så här ska ingen komma och säga nåt annat. 😀
Så enkelt gick den konstruktionen. Nu har jag en brädstump som jag inte behöver men vips kommer den också till användning.
Uddmors betraktelser 