Vardagsplock

Ny huvudkategori 2.7.2014

av

Slut på kortkort

Sen början på 70-talet har jag haft kort hår, om än i varierande grad. Klimakterietanter ska inte ha långt hår tycker jag, då ser man ännu äldre ut. Att jag har haft ganska tjockt hår har under­lättat frisyr­varianterna.

Men nu börjar det bli kris. På sina ställen blir håret glesare för varje år. Dessutom har jag virvlar som ställer till det, vilket innebär att jag tidvis har flera ”hål” som lyser genom hårstråna. Inte alls snyggt.

Så vad gör man då? Köper en peruk?

Nej, fullt så illa är det ändå inte. Men min korta ”stubb‑ och spretfrisyr” behöver få en värdig efter­följare. Som den på bilden här bredvid till exempel. Att jag är gråhårig och saknar modellens svanhals och söta små öron får jag förbise.

Problemet är bara att jag har svårt för pannlugg. Några spretiga testar går bra, men inte en lång lugg. Men det kan säkert min duktiga frissa lösa.

En lite ”damigare” frisyr klär nog en 65+are bättre. Nu blir det till att låta håret växa ett tag!

av

Städigt med hårtork

Just nu florerar ”julstädningsviruset” om man får tro Facebook. Idag fick jag en lätt släng av epi­de­min. Jag bestämde mig nämligen för att dra dammsugaren ett varv runt huset. Det gjorde Husse lite orolig, han undrade om jag inte hade sett varningen?

Ju längre jag dammsög, desto sämre blev suget. Sånt gör onekligen att man tappar sugen. Jag kollade dammsugarpåsen, men den var bara halvfull, så felet låg nån annan stans.

Nästa åtgärd blev att att vända slangen i tron att det var nåt i röret som stoppade. Men nä, det hjälpte inte heller.

Då kom Husse till undsättning. Han före­slog att jag skulle ta bort dammsugarpåsen för att se om det möjligen kunde vara själva motorn det var fel på. Sagt och gjort.

Nehe, motorn var det då inget fel på, suget var helt OK. Det slog mig då att luftfiltret kanske behövde putsas. Det gjorde det – på filtret satt en tjock dammtuss. Undra på att suget var dåligt!

Orsaken visade sig vara att dammsugarpåsen inte riktigt satt på plats. Hälften av dammet la sig på filtret i stället. Problemet löst.

Fast då uppstod nästa. Hur få bort grus och skräp som samlat sig inne i dammsugaren? ”En damm­sugare till” föreslog Husse. Sen fick han en ljus idé: ”Blås rent med hårtorken”.

Eftersom min nya, fina hårtork har turboläge skulle det säkert fungera. Förutsatt att man stod utom­hus och i medvind. Vi gick därför ut på trappan och ställde oss i rätt vindriktning.

Det gick som en dans. Husse höll upp dammsugaren och jag blåste. Rent och fint blev det. Efter ren­göring av filtret och den avslutande blåsningen blev suget perfekt igen. 🙂

av

Dra mej på …

För ett tag sen konstaterade jag att jag inte har några rosa underlakan längre. Jag har inte riktigt klart för mig av vilken orsak, men sådana behöver jag för att matcha flera av mina påslakan.

När jag googlade upptäckte jag att de flesta under­laka­nen i storlek 90 x 200 visade sig vara dra på lakan, ni vet såna där med gummiband runt om. Eftersom jag inte har nån erfarenhet av såna, beslöt jag investera i ett.

Igår var det läge att inviga det. Och efter den pärsen blir det inga fler! Jämfört med att bädda med ett vanligt lakan tog det här minst dubbla tiden. Då ena änden var klar och jag äntligen hittade den andra, böjde sig bäddmadrassen uppåt i en snygg båge.

Efter ett ha stretat i x antal minuter låg madrassen äntligen platt, men lakanet låg inte spänt. Jag hade tyg över lite här och där. När jag bäddar ska underlakanen ligga så spända att en slant kan studsa på dom. Eller åtminstone nästan.

Jag började undra om jag köpt fel storlek, men enligt följesedeln var den rätt, så jag får lära mig tåla att lakanet skruttar i hop sig varje natt. I bästa fall krymper det något i tvätten, men några fler dra på lakan blir det då inte!

av

Nya bekantskaper

Trots att jag alltid har läst mycket, har jag inte träffat några livs levande författare förrän de senaste åren. Det är alltid intressant att höra hur boken har tillkommit och hur författaren har arbetat.

I lördags besökte författaren Sanna Tahvanainen vår Skriv­lör­dags­grupp för att berätta om sin senaste bok, Körsbär i snön. Det är sista delen i en trilogi om kvinnor som fängslat henne. Den första beskrev drottning Victoria, den andra Coco Chanel och den här handlar om Sylvia Plath.

För många, många år sen läste jag Sylvias enda roman, Glaskupan. Mitt bestående minne av den var hennes beskrivning av hur en mental störning kan te sig. Jag har inte läst Körsbär i snön, men fick i lördags uppfattningen att Sylvias roman var av sekundärt intresse. Det var Sylvias liv Sanna ville beskriva.

Bakom boken ligger ett synnerligen imponerande researcharbete! Hon hade läst allt hon kom över om Sylvia, besökt platserna hon bott på, både i New York och i England, inklusive hennes grav.

Jag glömde tyvärr att fråga varför hon hade valt att skriva om just Sylvia Plath? Men det kanske framgår när jag läser boken.

Min andra bekantskap är dagsfärsk. I Ny Teknik fastnade jag för rubriken: ”Den här platsen på jorden saknar biologiskt liv”. Tidigare har man funnit liv också på de allra ogästvänligaste platserna på jorden, men den här är tydligen ett undantag.

Platsen är världens hetaste ställe, området runt vulkanen Dallol i Etiopien. När jag bildgooglade hittade jag en hisklig mängd bilder på området, nästan alla lika skräckinjagande miljömässigt, men ändå fascinerande på sitt sätt. Som fotograf kunde jag tänka mig att besöka Dallol, absolut inte annars!

av

Smaklöst

Sen några dar tillbaka är mitt liv smaklöst. Luktlöst också för den delen. Det är en ny erfarenhet och nåt jag ogärna upplever igen.

Syn och hörsel är dock normala tack och lov, men inte ens synen är till nån hjälp. Att se en bit rökt skinka eller en chokladbit lyckas tyvärr inte framkalla minnet av hur den smakar, jag kunde lika gärna äta sågspån. Grund­sma­kerna är de enda som återstår: Sött, surt, salt och beskt.

Det känns därför meningslöst att äta och dricka, inget smakar nånting. Det enda som skiljer är konsis­tensen. Men äta bör man, annars dör man sägs det ju.

Lukter är ju inget jag längtar efter, men dess värre saknas också alla dofter. Hur jag än snusar på min favoritparfym eller andra go’saker känner jag inte den minsta aning.

Jag kunde också ha lagt till håglöst. På en skala från 0-5 är energi och engagemang nere på 0,5 känns det som.

Det enda som är storartat är hostan. Den blomstrar i högsta grad, i synnerhet nattetid. Men det vet förstås alla som har råkat ut för det här eller liknande virus. 😦

av

Rundgång

För att sänka hembygdsföreningens bankkostnader, har vi bytt bank och öppnat ett företagskonto. På så sätt underlättas hanteringen när en ny kassör träder i tjänst.

Eftersom e-fakturahantering inte ingick i avtalet, har vi beställt tjänsten separat och tecknat avtal om mottagning av e-fakturor. Så långt allt gott och väl.

När jag loggar in på banken och går till E-fakturor, visar det sig att det inte går att registrera begäran om e-fakturor av våra leverantörer. Enligt bankens kundtjänst är det inte tekniskt möjligt(!). Vi rekommenderas därför lämna vår mottagningsadress för e-fakturor till betalningsmottagaren.

Men se det går inte alls. T ex Skatteförvaltningen och Caruna kräver att begäran om e-faktura görs i nätbanken. Vilket alltså inte är tekniskt möjligt enligt banken. Snacka om rundgång!

I kontoavtalet med banken under rubriken Företagets betalningsrörelsetjänster och tjänster för avsändning och mottagning av e-fakturor står det bara: ”På tjänsten tillämpas XX-bankens allmänna villkor för betalningsrörelsetjänster.” Låter oskyldigt, men betyder alltså i praktiken att tjänsten e-fakturor inte fungerar överhuvudtaget för företagskonton.

Om jag öppnade ett privat konto (2,70 €/månad) skulle e-fakturatjänsten däremot fungera. Vad har XX-banken emot företag och föreningar kan man undra?

Den här texten har (i redigerad form) skickats till XX-bankens VD. Det ska bli intressant att se om vi får svar och i så fall vilket?

PS. Om du undrar vilken (finsk) bank det gäller kan du mejla frågan till uddmor@gmail.com så får du veta.

av

Onyttig

Vissa dagar är jag onyttigare än andra. Idag är en sån dag. Det nyttigaste jag har gjort är att tända upp i spisen, läsa tidningen och kela med Mia.

En bidragande orsak förutom det trista novembervädret är en begynnande förkylning som gör mig trött och hängig. Husse har lyckats smitta mig igen. Fast än så länge kan jag andas genom näsan och hostan stör mig inte nämnvärt. Men det blir väl värre kan jag tro.

Lyckligtvis är att-göra-listan inte lång. Bara en bidragsansökan som väntar på komplettering före den 30.11 och dagens middag. Borde-göra-listan är mycket längre, men den får vänta på bättre tider.

Jag känner mig onekligen som Kronbloms själsfrände.

 

av

Tunnelseende

Igår roade vi oss med ”tunnelseende”. Vi hann med att se insidorna på totalt 16 tunnlar, åtta på ditvägen och lika många på hemvägen. Färden gick nämligen till och från Vanda längs riksväg ett mellan Åbo och Helsingfors.Anledningen till mitt sällsynta besök utanför ön var inbjudan till Husses barnbarns bröllopskaffe igår eftermiddag. I min kalender stod att tillställningen började 16.00, men Husse hade noterat 14.00. Alltså litade vi på Husses notering.

Det innebar avfärd kl 11 för att hinna med ett besök i Husses ”stadshem” för att uträtta en del ären­den före tillställningen. På plats i köket fanns ett annat barnbarn, i full färd med att lägga sista handen vid en vegetarisk tårta.

Eftersom klockan närmade sig halv två, tyckte jag att hon var sent ute, men sa inget. Hon skulle säkert hinna bli klar till två bedömde jag. Kvart i två var hon klar, men tog då till min stora förvåning fram en smörgås­tårta som också skulle garneras!?

Då uppstod diskussion. ”Ja, men bjudningen börjar ju först klockan fyra” upplyste barnbarnet oss. Husse och jag utbytte en resignerad blick – vi var alltså två timmar för tidiga! Det var förstås bättre än två timmar för sena, men betydde att vi på inga villkor skulle vara tillbaka på Udden den tid vi hade planerat.

Jag som bara i nödfall överger Mia och Udden mer än 4-5 timmar kände mig smått förtvivlad. Innan vi var tillbaka på Udden skulle vi ha dubblerat den tiden. Och hur skulle vi få den här ”bonustiden” att gå?

Så klart tiden gick, om än långsamt. Det gör den alltid när man väntar tycker man. ”Vi åker till fest­lokalen kvart över tre” tyckte Husse. Så då gjorde vi det.

Många gäster var redan på plats och i köket var det förstås full rulle. Det var mitt första besök i Bygård, lokalen som jag tack vare Husse har hört talas så mycket om, men bara sett på bild hittills.

Strax före fyra intog vi våra platser. En servett vikt i form av en blomma försedd med namn­lappar angav placeringen. Kort därefter hälsade bruden oss välkomna.

Det var ju inte riktigt läge att slänga i sig trakteringen och rusa i väg, men lite över fem reste vi oss och tackade värdparet. Dags att bese tunnlarna igen.

Halv åtta var vi äntligen tillbaka på Udden. Mia mötte oss med en längre monolog som inte lämpar sig för tryck. Skämt å sido, hon talade nog bara om att matskålarna var tomma sen länge. 😀

av

En konjak till kaffet kanske?

När jag äntligen hade lärt mig uppskatta whisky övergick jag till att bekanta mig med konjak. Fast jag har ju gjort fel. Konjak ska man smutta på, inte dricka, har Husse påpekat. Så nu får jag börja om. 😉

När jag flyttade hem och gick till Alko (Systemet) för att köpa konjak fick jag syn på en etikett som tilltalade mig: Apteekkarin konjakki (Apotekarens konjak). Anledningen till min förtjusning var att min farfar var apo­tekare – eller för att låna pappas uttryck: Giftblandare.

Den kändes väldigt lagom, både smak‑ och prismässigt och har gillats/accepterats av alla som ”tvingats” smaka på den. Senast jag var på Alko fanns den inte längre i Dalsbruks­bu­ti­ken så jag fick nöja mig med en Monopol, men den går väl ner den också så småningom. Det var pappas märke om han inte hade råd med nån bättre sort.

Sen jag lärde känna Husse har mitt förhållande till konjak ändrats en aning. I hans gömmor hittade jag en fantastiskt vacker konjaksflaska av en sort som jag inte var bekant med: Cognac Frapin VIP XO.

Den var så klart inte alls jämförbar med Apotekarens VS, så jag föreslog vid ett tillfälle att vi skulle bjuda gästerna på den. ”Nej, nej, det är ju min kakkonjak!” fick jag till svar. Om jag minns rätt vågade jag därför inte ens smaka på den.

I en kaka duger det gott med konjak av sämre kvalitet tycker jag, men Husse är alltså av annan upp­fattning. Till hans försvar ska sägas att han faktiskt har bjudit av den till våra gäster också.

Men nu är flaskan tom. Dom sista dropparna gick åt till att dränka kakbottnen med till Svenska dagenfesten den 6.11. Husse hade åtagit sig att fixa tre gräddtårtor till evene­manget.

”Fyllkakorna” fick idel beröm och det med all rätt! Vi som är vana vid hans tårtor tyckte dom smakade som vanligt, men för publiken var dom ju en nyhet.

”Vill du ha tomflaskan?” frågade Husse. Han tänkte förstås på den man här i byn som hällde över billig konjak i en fin flaska för se om ”finsmakarna” märkte nån skillnad. Det gjorde dom inte.

”Javisst, gärna!” svarade jag. Så nu vet ni vad som väntar på Udden om ni tackar ja till konjak! 😀