Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

9.10 – Arbetshästar och äpplen

Jag har haft besök av en arbetshäst och en assistent. Det doftar äpple i torkskåpet.

Arbetshäst och assistent
Strax före tolv ringde händige släktingen och frågade om jag var beredd. ”Beror på vad det gäller” svarade jag. Det visade sig att han kände för att ta upp min båt idag (dock vidtalad tidigare) och skulle infinna sig inom en timme.

Jag avslutade snabbt resten av morgontoaletten och skyndade mig att klä på mig. Det kunde ju vara en fördel om båten låg på rätt plats och rätt vänd när han kom. Jag hann också bära upp åror, öskar och bänkar till vinterförvaret innan jag började fördriva tiden med att vattna ampelblommorna.

Plötsligt hörde jag en kort vissling och vände mig om. ”Äktenskapskandidaten” kom gående nerför skogs­stigen så jag ropade ”hello”. (Han har engelska som modersmål.)

Han kom fram till trappan så jag frågade om han var sugen på en kopp te efter att vi hade utbytt artig­hets­fraser. Han hann bara tacka ja, så hörde jag det välbekanta Honda-puttret närma sig och talade om att det inte kunde bli just nu och för­kla­ra­de varför.

Han erbjöd sig genast hjälpa till. Jag påpekade att ”arbetshästen” är försedd med vinsch och att hans gympadojor säkert inte klarade vatten. Han tittade fundersamt ner på dom, men bestämde sig ändå för att delta efter kommentaren  ”this is men’s work”.

Jag smålog invärtes men hade inte hjärta att säga annat än att han förstås var välkommen att hjälpa till. Han kan ju inte veta att jag i många år har gjort ”men’s work” alldeles själv. 😀

När båten låg på mage (rygg?) efter några minuters arbete, tackade jag för hjälpen och bjöd båda herrarna på dryck med till­tugg, så ”assistenten” fick sitt te till slut.

Äppelsaft
Idag har ”Uddens musteri” varit verksamt. För ett tag sen investerade jag i en Philips Juicer HR1861, för att kunna ta vara på äpplena som hade dråsat ner från kaneläppelträdet. För många år sen fick jag en mindre modell av rå­saft­centri­fug i present av moster så jag visste att färsk äppelsaft blir god, men den maskinen har kommit bort i hanteringen.

Bruksanvisningen gjorde mig lite konfunderad. Maskinen skulle användas i högst 40 sekunder, sen skulle den kallna innan man använde den på nytt. Mysko.

Men det blev automatiskt pauser eftersom jag tvättade och klöv äpplena efter hand för att skära bort eventuella snyltgäster så jag bedömde att jag uppfyllde kraven. Ett tag tyckte jag att det luktade lite bränt, men det var säkert inbillning. 😀

Saftkannan rymmer 1,25 l men med skummet borträknat blev det nog en liter av ca 20 äpplen. Saften blev vackert röd och för att den inte skulle bli brun skvätte jag i lite citronkoncentrat som samtidigt gav den lite syrlighet. Jättegod blev den!

Jag duttade också i en halv tesked Atamon men citron­syra hade tydligen gett samma effekt framgår det av sajten alternativ.nu. Det kan kanske bli nästa gång för jag har massor med äpplen kvar.

Att rengöra maskinen tog minst lika lång tid som att göra saften. Tur att jag har regnvatten så jag kunde skölja av det värsta utomhus innan jag diskade. Trots det doftar det ändå svagt av äpple i torkskåpet. Inte så dumt det heller. 🙂

av

8.10 – Arvegods och konflikter

Igår dukade jag för tre, idag har jag tömt diskbänken och mejlat en nyfunnen släkting. En del stadsbor gör mig ytterst konfunderad…?

Dukat för tre
Igår när jag pratade med mamma och talade om att jag skulle få middagsgäster undrade hon om jag tänkte duka i ”matsalen”. Jag sa nej med motiveringen att kålgryta inte känns så högtidligt och att jag därför dukade i köket.

Som kom­pen­sa­tion plockade jag fram finaste porslinet och diverse annat arvegods. Bland annat mormors fasters silversked som garanterat är äldre än jag.

Kaffet intogs som brukligt i ”södra salongen”, också det serverat i arvegods. Examensskedarna i silver från 1974 användes för att inmundiga kakan som serverades på silverfat. ”Fint ska det va’, fast trasorna hänger” som mammas kompis brukar säga. 😀 Jätteroligt att få använda saker med lång historia.

Diskbänken tömd
Efter frukosten tog jag i tu med disken. Jag övervägde att diska innan middagsgästerna kom, men kom fram till att det skulle bli mer disk inom kort så jag struntade i det.

Gästerna såg tyvärr eländet när dom hjälpte till att duka av, men damen i sällskapet konstaterade lugnt ”Det är ju ditt kök”. En befriande kommentar.

Som ”värdinnepresent” fick jag förresten ekologiskt handdiskmedel och torkduk. Fiffig present.

Nyfunnen släkting
Igår eftermiddags hade jag fått ett meddelande från Facebook. En dam som bodde i byn för länge sen hade sett mina bilder och undrade om jag möjligen kunde vara den person hon tänkte på?

Jag bekräftade att hon hade rätt och fick till svar att hon skulle skicka ett mejl. Av det framgick att vi är släkt. Min fostermor och min mormor var kusiner med hennes far. Jag blir därmed brylling med hennes son så släktskapet är inte så nära, men det känns ändå jätteroligt med en nyfunnen släkting. 🙂

Idag besvarade jag mejlet och redogjorde i korta drag för vad jag har haft för mig sen 60-talet. Tack vare datorn och webben kan vi nu hålla fortsatt kontakt.

Konstiga typer
Under det senaste halvåret har jag hört talas om flera konflikter mellan våra stads- och bybor. Osäm­jan har i samtliga fall upp­stått på grund av träd eller buskar!?! Va’? Måste man verkligen bråka om sånt?

Det verkar som om många stadsbor behandlar träd och buskar som saker. Dom tycks tro att om man fäller ett träd eller klipper av en buske så blir resultatet ett svart hål där det aldrig växer nåt mer?

I ett par fall har konflikten lett till polisanmälan. Hur tänker man då? Att trädet eller busken kommer tillbaka om man får rätt i domstol?

Jag har alltså haft en vådlig tur som har klarat mig från åtal förstår jag, med tanke på mitt egen­mäk­tiga beteende när det gäller grannens häck (som står på tomtgränsen). Om jag hade varit stads­bo hade jag antagligen krävt att häcken skulle tas bort för att den står för nära min tomt­gräns och in­kräktar på utsikten, vilket minskar värdet på min fastighet.

Nä, vet ni vad! Att gräla om växtlighet ter sig väl ändå ganska fånigt? Och att vuxna människor inte kan resonera sig fram till en lösning tycker jag är skrämmande. Inte att undra på att det krigas i världen om man kan bli osams om en buske eller ett träd?

av

6.10 – Glömska och grönska

Pupillerna har fått träning, jag har hämtat favoritparaplyet, förberett vinterparkeringen, tagit ner tvättlinan med Mias benägna hjälp, haft inspektion och hittat grönska på fel ställe.

Pupillmuskelträning
Helt otroligt ljust har det varit idag, solen har behagat visa sig hela dan! Nästan så det märktes att pupillmusklerna var otränade när dom drog i hop sig.

Favoritparaply
I torsdags regnade det visserligen inte när jag åkte till kursen, men jag tyckte ändå det var bäst att ta med paraplyet. Men var hade jag gjort av det? Det fanns varken i paraplystället eller i bilen. Alltså måste jag ha glömt det nånstans, men var?

Jag kom till slut på det när jag hade tänkt en stund. Senast an­vän­de jag det i måndags då jag upp­vaktade min f d chef som fyllde år och glömde det antagligen kvar där. Jag har visserligen fyra para­plyer till, men det här (blommiga) råkar vara min favorit.

Jag ringde min f d granne som var vänlig nog att ta en titt (hon bor i samma hus) och idag kom vi överens om att jag skulle hämta det samtidigt som jag hjälpte henne med filöverföring på datorn. Fast vi började med kaffe och smörgås och äppelkaka med vaniljsås. Det viktigaste först. 😀

Jag hade redan sagt hej då, stängt ytterdörren och gått några meter när jag hörde henne ropa: ”Du glömde paraplyet”. Typiskt, det hade jag redan glömt att jag skulle hämta. Tur att hon kom på det.

Förbättrad parkering
I vintras råkade jag ut för att jag nästan inte tog mig från parkeringsplatsen för att jag stod med fram­däcken i en grop som bestod av is. När jag kom hem bestämde jag mig för att åtgärda problemet redan nu (medan jag kom i håg det :D).

Det blev först ett lager sand och på det öste jag planteringsjord. Det kan ju tyckas onödigt lyxigt att an­vän­da sån, men det var den enklaste och snabbaste lösningen. En säck mull går jag inte i konkurs för beslöt jag.

Ganska bra blev det, men egentligen skulle jag behöva fylla hela parkeringsplatsen med lite grovare grus så att det blir en liten kulle i stället för en fördjupning. Men man tager vad man haver. Dess­utom kan markägaren ha vissa synpunkter på en sån åtgärd, jag står ju inte på egen mark.

Sluthängt
Det var också dags att ta ner tvättlinan tyckte jag. Mia hjälpte mer än gärna till, så det tog sin runda tid innan den var upphängd i vinds­trappan.

Inspektion
Jag hade hunnit ta loss stödstolpen och letade febrilt efter locket till förankringsröret då jag hörde steg i gräset och fru grannen som hejade ett ögonblick senare. Hon hotade med inspektion för nån vecka sen och nu var det dags. Skämt å sido, hon hade antagligen läst bloggen och ville se vad jag hade haft för mig.

Hon fick en guidad tur runt huset och var vänlig nog att ”oja” med jämna mellanrum. Så fantastiskt stora är ju inte förändringarna så jag gjorde mitt bästa för att få det att låta bättre än vad det är. 😀

Oönskad grönska
Vattensån vid trappan får stå ett tag till men den fulla tunnan nedanför köksfönstret behövdes defini­tivt inte längre avgjorde jag när hon hade gått. Påfyllningen är påtagligt snabbare än förbrukningen.

Anledningen till att tunnan står just där är för att regnvattnet störtar över takrännan när det ösregnar. Jag stod och filosoferade över hur enkelt man kunde förhindra det genom en tilläggskonstruktion i vinkeln mellan rännorna när jag fick syn på grönskan som stack upp. Just det, det hade jag också glömt – rännorna behöver putsas.

Så ju mer man gör, desto mer finns det att göra. Men det vet ju alla husägare. 🙂

av

5.10 – Glad över lite

Det är blött på Udden, jag är ett varnande exempel och glad över lite. Mia är på hugget som vanligt.

Blött
Nog för att september var blöt, men oktober verkar bli ändå värre… På fem dar har Udden ”fått” 35 mm regn. Det är 7 mm om dan! Stackars jord och stackars växter. Det är bara mossor och vattenväxter som gottar sig.

Vattnet har stigit i sjön och båten behöver ösas nästan varje dag. Men kors i taket, idag blev det uppe­håll sent i eftermiddags och vi kunde faktiskt se fläckar med blå himmel mellan dom grå tussarna.

Om väderprognosen håller slipper vi regn i morgon åtminstone.

Varnande exempel
Igår berättade jag för kursdeltagarna hur man inte ska göra med mig själv som varnande exempel. En ytterst tveksam utlärningsmetod, men jag använder den bara i undantagsfall.

Jag nappade nämligen på Ifolors kunderbjudande om 10 vy­kort för porto­kost­nad på 3,95 för några dar sen. Jag tyckte det kunde vara roligt att ha egna grattis-kort. Igår fick jag leverans. ”Men huvaligen” skulle dom säga i Jämtland, vilket misslyckat alster jag hade fått till. 😦

Mina rara kursdeltagare tyckte inte att det var nåt fel på det och hävdade att ingen (utom jag) granskar vykort med lupp. Det senare kunde jag hålla med om men kortet är ändå inte bra och inte alls som jag hade tänkt mig.

Lärdom: Skriv ut eller förhandsgranska bilden innan du skickar i väg den för tryck! Himla tur att jag inte betalade fullt pris. Nåväl, det får duga, det är ju faktiskt ingen (utom bloggläsarna) som vet hur jag hade tänkt mig att kortet skulle se ut. 😀

Glad över lite
Om man är glad över lite, har man mycket att vara glad över sägs det. Så sant som det är sagt.

 

Idag blev jag glad över att fonderna som jag har placerat min premiepension i har gått plus sen förra veckan. Det har varit lite darrigt med det senaste tiden.

På årsbasis är det för all del inte lika muntert, men totalt sett har dom ändå stigit i värde. Med tanke på att jag tänker pensionera mig på heltid om ett år är det ju av stort intresse.

Jag roade mig också med att göra en ny pensionsprognos för att jämföra storleken på pensionen om jag tar ut den vid 61 eller 62 år. Skillnaden blev mycket mindre än jag trodde – också nåt att vara glad över. 🙂

På hugget
För tre dar sen hittade jag ett huvudlöst harkadaver bakom praktlysingen. Inte så svårt att lista ut vem som hade nerlagt det bytet. Det var naturligtvis ingen fullvuxen hare, men rätt så stor och tung ändå jämfört med Mia.

Höst betyder att mössen söker sig inomhus. I går kväll hörde hon dom under golvet och satt vakt vid diskbänksskåpet en lång stund, men det blev inget byte. Tydligen fungerar händige släktingens tätning på önskvärt sätt.

Idag följde hon med när jag skulle plocka nerfallna äpplen. Hon höll mig sällskap en god stund, men när jag inte behagade leka med henne gick hon sin väg.

En knapp halv timme senare hörde jag henne jama lite dämpat. Jag såg henne ingenstans först men sen dök hon upp borta vid grannens häck. Hon bar på ett byte såg jag, därav det dämpade ljudet.

En liten sork hade mött sitt öde och bad förtvivlat om nåd hörde jag, men till ingen nytta förstås. Någon minut senare var den uppäten. Jag är oerhört glad över att jag är Mias matte och inte ett av hennes byten!

av

3.10 – Angenämt

Höststädningen fortsätter, Daphnia har fått en medlem i Sverige och jag har hittat miljövänliga ren­görings­medel.

Fortsatt höststädning
Igår beskar jag snöbärsbuskarna som är granne med bondrosorna och befriade ”lupinslänten” från halvdöda lupiner. En hög återstod att städa bort när det började duggregna så jag fick spara den till idag.

Det har faktiskt varit uppehåll hela dan idag, solen har till och med glimtat till några minuter och det har varit varmt och så gott som vindstilla. Ypperligt väder för fortsatt utomhusjobb.

Den gamla järnräfsan kom till användning för att få bort gammalt gräs och det som låg kvar sen jag var i gång med röjsågen. Sista krukan med violer (som har blommat sen jag köpte dom maj!) fick finna sig i att bli förpassade till växtgravgården.

Ny medlem
Daphnia Dragsfjärd rf/ry har i dagarna fått en ny medlem – i Sverige. Apan i Flen vill understöda föreningens arbete fast han aldrig har sett sjön annat än på bild. Det tycker jag är storartat! Före­ningen, sjön och jag tackar allra ödmjukast. 🙂

Miljövänligt
För att vara säker på att jag inte belastar reningsverket och miljön mer än nödvändigt, har jag letat efter en nätbutik som säljer fosfatfritt tvättmedel. Det finns säkert liknande produkter i våra butiker, men jag blir så irriterad över att behöva läsa varudeklarationerna för att hitta rätt så jag före­drar distansköp.

Det finns för all del Svanenmärkta produkter men dom innehåller också fosfat om än i mindre mängd. I Sverige använde jag Grumme tvättsåpa (som tydligen har bytt namn) eller ICAs Skona, men här vet jag inte vad jag ska köpa?

Man kan ju undra vad jag har använt hittills? Skamligt nog är det inte ett dugg miljövänligt. Enda an­led­ningen till att jag köpte Bio Luvil i storpack var för att herr grannen junior sålde det via skolan 2007. Vid det tillfället hade jag ingen tanke på att kolla vad det innehöll, troligen lät jag mig luras av ordet Bio i namnet. :-/

När jag googlade på fosfatfria tvättmedel dök bland annat Bio Vasa upp och gjorde ett för­troende­in­gi­vande intryck. Ju mer jag läste om deras produkter, desto mer begeistrad blev jag så jag slog till med en beställning.

Idag hämtade jag leveransen hos Matkahuolto (Bussgods). Be­ställ­nin­gar på minst 75 € är fraktfria så jag köpte upp mig på ett lager. Hållbarheten är två år så jag hinner säkert göra slut på dom innan dess.

av

1.10 – Frågor och strumpbyxor

Jag har varit i ”bergtagen” igen, vädret är åter normalt och jag har krånglat på mig strumpbyxor.

I bergtagen
Som avslutning på gårdagens arbete skalade jag av ännu ett lager jord från berget vid dasset. Jag är helt fascinerad av dess former och färgskiftningar. Jag borde kanske be sommargrannen psykologen ställa en diagnos? 😀

Lika fascinerande är att bergskrönet en halv meter upp är alldeles jämnt bortsett från ett par för­djup­ningar. Kan det möjligen vara så att man nån gång i världen har sprängt på ena sidan? Eller har in­lands­isen gjort ett litet glädjeskutt just över krönet? Frågor utan svar.

Hur som helst ska jag hejda mig nu. Tror jag i alla fall, säker kan man aldrig vara. Jag lekte redan med tanken på att riva bort alla bergenior uppe på krönet för att se hur berget tar sig ut under dom. När jag var barn fanns det inga växter där, men jag har tyvärr glömt hur det såg ut?

Nere vid stranden finns också ett övervuxet berg som jag gärna skulle vilja ”klä av”. Undrar om min bergmani är ett sätt att försöka återkalla min barndom? Eller är den ett utslag av nån slags krea­tivi­tetslust? Fler frågor utan svar.

Normalt väder
Idag hade vädret återgått till det normala. Det bästa man kan säga om det är att vindstyrkan var tilltalande. Solen skymdes bakom ett tjockt molntäcke som har släppt ifrån sig regn hela dan.

Men kommande två dagar ska det bli uppehåll och varmare påstår dom som har betalt för att veta. Återstår att se.

Strumpbyxor
Det måste vara minst ett par år sen jag tog på mig strump­byxor senast. Idag fick jag för mig att jag skulle klä upp mig i klänning och högklackat för ett fö­del­se­dags­firande och det krävde strumpbyxor tyckte jag även om jag inte är särskilt förtjust i dom.

Allt hängde på att jag ägde ett par grå för att matcha klänningen. Och si, det gjorde jag trots att jag så sällan använder såna.

Klänningen har jag förresten aldrig haft på mig tidigare. Jag köpte den för ett par, tre år sen i ett gatustånd under Baltic Jazz-evenemanget i Dalsbruk. Jag minns att det regnade när jag skulle prova den, men jag ville absolut se den på innan jag köpte den även om den var billig.

Både strumpbyxor och klänningsfärg passade utmärkt ihop med vädret. Den dominerande färgen var nämligen ”regngrått”. Ovanligt diskret för att vara jag, men just idag kände jag för det.

Nu lär det dröja ett tag innan jag behöver kränga på mig strump­byxor nästa gång hoppas jag. 😀

av

30.9 – Rafflande

Jag saknar en timmes sömn, har träffat en prins, fått nytt ansvar och blivit spionerad på.

Sömnbrist
Strax före tre i natt vaknade jag av ljudligt åsk­muller och kraftigt regn på taket. I samma ögonblick hoppade Mia ner från sängen, gick till dörren och jamade ömkligt så jag steg upp. Jag tog henne i famn, kände hur hon skakade och försökte lugna henne, men ut var det enda som gällde.

Väl ute på trappan var hon nöjd så jag gick in och drog ur alla kontakter eftersom jag hörde att åskan närmade sig. När jag gick ut tillbaka sa hon ”usch, vad kusligt, bra att du kom”. Enligt min sekund­räk­ning befann sig åskan som närmast på tre kilometers avstånd.

En timme senare kunde vi andas ut igen. Mia var fortfarande osäker på om det var tryggt att vistas inomhus, men accepterade efter ett par protester att ligga kvar i sängen. Tätt intill varandra somnade vi och vaknade fem timmar senare.

Möte med en prins
Vädret var finfint så efter att ha hängt ut tvätt på tork, tog jag i tu med att klippa ner dom vissna såpnejlikorna och riva bort ogräset. Plötsligt hoppade en liten groda fram.

Jag tycker inte att den liknar nån av våra vanliga grodor, men jag har ingen aning om vad den kan tänkas heta? Mia var lyckligtvis inte i närheten så den kunde söka sig till en lugnare plats utan att bli trakasserad.

Nytt ansvar
Jag fortsatte arbetet men blev avbruten en kort stund senare. Sommargrannen psykologens kompis, en av mina före detta skolkamrater förresten, kom gående och hejade. Nu var det dags för båtupp­tag­ning.

Vi pratade så länge att sommargrannen redan hade hunnit till stranden. Kompisen gick ner och jag sällade mig till sällskapet så snart jag hade dragit på mig stövlarna.

Efter lite trixande fick vi båten där vi ville ha den och satte oss i solskenet på bryggan en stund innan vi gick upp och fick oss nåt till livs.

Ansvaret vilar nu tungt på mina axlar att se till att båten ligger kvar över vintern och är i funktions­dugligt skick nästa sommar. 😀

Utsatt för spionage
Sent i eftermiddags flög en helikopter över sjön norrut. Jag antog att Fortum hade helg­tjänstgöring och tänkte inte mer på det förrän jag hörde den på nytt en stund senare.

Den närmade sig från nordväst och rundade Udden så lågt att jag tydligt kunde läsa registre­rings­num­ret LN-OSK och texten Nordlandsfly. Det var alltså ingen Fortum-helikopter utan en norsk maskin.

Oh, så exotiskt! Undrar varför den spionerade på mig? Tänk om jag är terroristmisstänkt? Eller var det kanske nån bekant som inte hittade lämplig landningsplats? 😀 Hm, jag lär inte få svar på mina frågor misstänker jag.

Jag googlade på skoj på registreringsnumret och hittade maskinen. Nordlandsfly AS har tydligen ytterligare två flygfarkoster. På sajten kunde man också ladda upp en bild, så jag delgav bolaget en bild på deras ”spionflyg”.

av

29.9 – Utedag

Det är höst på trappan, jag har fått en födelsedagspresent och gett mig in i en ny bransch.

Höst på trappan
Vid soluppgången hade jag redan varit i gång en timme – tack vare Mia förstås. Morgon­rod­na­den an­tydde att det kunde bli en solig dag, vilket det tidvis också blev. 14° och svag vind gjorde utevistelsen till en behaglig upp­le­vel­se.

Egentligen hade jag tänkt göra nåt helt annat, men hur det nu var satte jag i gång med att städa bort sommaren från trappan i stället. Sommarmattan är utbytt mot rusk­väders­matta och möbler och stols­dynor är nu i vinterförvar. Det tog mig i stort sett hela dan. Fråga mig inte hur jag bar mig åt att för­bruka så lång tid, för det vet jag inte?

Födelsedagspresent
Vid kaffetid dök sommargrannen psykologen upp. Innanför jackan hade hon ett paket som hon över­räckte med en kram och gratulerade i efterskott.

Innan jag öppnade paketet tog vi en titt på mina ”avverkningar”, gick ner till stranden, satt i bersån en kort stund och hann dricka te, respektive kaffe med Kerstins bakverk (se gårdagens inlägg) som tilltugg. Sen öppnade jag det mjuka paketet.

Det innehöll en grov handduk i hellinne och en tvål märkt Kärringtvål. Synnerligen lämpliga presenter till en kärring i min ålder. 🙂 Kortet med två glada tanter på isen före­ställ­de oss förklarade hon. Gulligt av henne. Nästa år är det hennes tur att fylla jämnt.

Ny bransch
Som så många andra här på ön, har jag gett mig in i båt­för­va­rings­branschen. För att inte konkurrera ut dom andra börjar jag lite försiktigt med sommargrannen psykologens roddbåt. 😀

Hennes strand är lika lättillgänglig som regnskogen i Amazonas så hon undrade om jag hade plats för båten i min strand? Vi konstaterade att det finns två tänkbara platser så i morgon kommer hon och en kompis med den. Bra att kunna vara till hjälp.

av

28.9 – Liv och pengar

Gårdagen innehöll en räddningsaktion och hjärtsnörp. Idag har jag köat med dom andra åldringarna och fått spargrisen inväxlad.

Snuttans fladdermus hösten 2009

Räddningsaktion
När jag gick ut och hämtade tidningen igår upptäckte jag ett litet pälsklätt knyte på skostället i veran­dan. Jag antog att det var ett mus- eller sorklik ända tills jag petade på det och konstaterade att det var en med­tagen men högröstad fladdermus. Förstås en som Mia hade fått tag i.

Stackars liten, eftersom den inte kan lyfta från marken hade den tillbringat hela natten i verandan. Jag hörde pipen på kvällen, men förutsatte att dom kom från näbbmusen som jag tidigare hade förpassat till ”krematoriet”.

Med varlig (handskbeklädd) hand lyfte jag upp den och fick höra lätet på nära håll. Trots att den är så liten har den ett imponerande garnityr. Så gott det gick undersökte jag hur skadad den var, men hittade inga blodspår så jag bedömde att den skulle klara sig. Den fick finna sig i att bli placerad i ögonhöjd på en gren i stora granen.

När jag kollade en stund senare var den borta så förhoppningsvis hade den satt sig i säkerhet och lever länge än.

Hjärtsnörp
Mia sov ända till kvart över sju, sen ville hon givetvis ut. För det mesta kommer hon in tillbaka inom en timme för att äta frukost. Men den regeln gällde inte igår.

Timmarna gick men ingen kisse syntes till trots att jag ropade på henne i flera omgångar. När klockan blev över tolv var jag som vanligt i upplösningstillstånd men försökte intala mig att hon skulle dyka upp så småningom om hon kunde och ville. Framför allt det senare.

Kvart i två kom hon – äntligen! Det var ju ingen idé att fråga var hon hade varit så länge men jag gjorde det ändå, samtidigt som jag berömde henne. Hon verkade trött och fjäskade inte alls som hon brukar så jag förstod att hon hade varit ute på ett påfrestande äventyr.

Så snart hon hade fått mat och blivit påtvingad ett antal pussar och kramar gick hon raka spåret ut. En kort stund satt hon på trappan och tvättade sig, sen var hon puts väck igen ett par timmar. Men det gjorde inget, nu visste jag ju att hon var välbehållen.

När ska jag vänja mig vid att vissa jaktturer tar mer än ett halvdussin timmar i anspråk?

Matkö
Idag köade jag hos ”Mat-Kerstin” igen tillsammans med dom andra åldringarna. 😀 Jag hade beställt två av veckans rätter den här gången. Redan då jag kom innanför ytterdörren insåg jag att jag skulle ha med mig annat än mat hem. Hela entrén doftade av nybakat bröd.

Mycket riktigt. Ner i påsen åkte också grahamssemlor, wienerbröd och en liten form med äppel­kaka. ”Då blir det nio euro” sa Kerstin glatt. Maten hade jag betalat redan förra veckan. Helt fantastiskt – hädanefter kommer jag inte ens att överväga att baka själv!

Spargrisen tömd
För ett par dar sen lämnade jag in innehållet i spar­­grisen till butiken i Kärra. Spargris är kanske att ta i, den består av en glasburk som har innehållit nåt gott som jag köpte hos Moose Garden i Östersund för mer än fem år sen. Burken har jag behållit som souvenir och använder alltså till myntförvaring.

Idag då var jag in och handlade lite småsaker frågade jag om hopräkningen var klar. Jag hade sorterat varje valör i en egen påse och summerat för att underlätta hopräkningen. Efter lite letande hittade butikskollegan påsen med mina påsar och överräckte den. Hon tog inget ansvar för innehållet i den påpekade hon.

Enligt mina uträkningar skulle burken innehålla 125,55 € och det var faktiskt samma belopp som låg i en av påsarna. För en gångs skull hade jag räknat rätt.

Det känns lustigt nog som ett kassatillskott fast jag har haft pengarna hela tiden? På nåt sätt har mynt inte samma värde som sedlar längre. Annat var det när man var barn – ju fler mynt desto rikare kände man sig.

av

26.9 – Släkt och miljö

Jag har gått ur fotoklubben, söker mina rötter och har erbjudit min hjälp.

Ajöss till fotoklubben
Igår meddelade jag fotoklubben att jag inte kommer att delta i fortsättningen. Jag upplever att utbytet inte är meningsfullt och lägger hellre min tid på annat.

Rötter
Jag har ägnat mig åt mina rötter ett par dar och dokumenterat dom förfäder jag känner till på mammas sida. Mormors mormor och morfar gifte sig 1869 och hade sex barn varav ett, Bertha Sofia, alltså var mormors mor. En av hennes bröder, Karl Anders, var för övrigt händige släktingens farfar. Så nu vet vi det. 🙂

Mormors far, Lennart Konstantin Eriksson (f 1880) härstammar också från Dragsfjärd men mer vet jag inte. Jag har kollat dom digitaliserade kyrkoböckerna men i den för födda i Dragsfjärd finns han inte, den sträcker sig bara till 1877.

Däremot tror jag mig ha hittat mormors mormor från Öfvre Ölmos Södergård(?) som föddes 5.9.1843. Siffrorna ovanför namnet är tydligen inte födelsedatum, men vad vet jag inte?

Att tyda vilka som var hennes föräldrar är däremot inte det lättaste! Mamma var kanske Hedda Stina Jakobsson och pappan hette förstås Daniel (möjligen Danielsson) eftersom mormors mormor hette Danielsdotter i efternamn. Men resten kan jag inte tyda. Möjligen om jag såg originalet.

Ideellt arbete
Idag på förmiddagen hade jag ett längre telefonsamtal med ordföranden i Daphnia Dragsfjärd rf/ry om sjön och dess hälsotillstånd, eller sjukdomstillstånd rättare sagt. Jag frågade också om den s k våt­marken i Söderby och blev upplyst om att den ligger högt upp på agendan.

Ordföranden bekräftade att den senaste åtgärden från kommunen är en varg och att föreningen nu jobbar på att få våtmarken att fungera som den ska. Men det kräver expertis och framför allt finansiering så det tar sin tid.

Som avslutning erbjöd jag översättnings- och datortjänster till föreningen, vilket togs emot med tack­samhet eftersom både ord­fö­ran­den och sekreteraren är finskspråkiga och har begränsade dator­kun­skaper. Det känns bra att kunna hjälpa till på nåt sätt. I annat fall kan jag bara med sorg i hjärtat se hur sjön långsamt dör om inte föreningen är engagerad och aktiv.

Att bli medlem i föreningen (10 €/år) borde vara en självklarhet för alla som vill att den ska finnas kvar, men det verkar som om det bara är fisk- och kräftplantering som intresserar. Att dom som tagit initiativ till grundandet av föreningen är inflyttade säger en hel del om oss dönickar som bor runt sjön. Fy skäms! 😦