Författare: Uddmor

av

Tänk så fel man kan ha

Ända sen jag deltog i en skidtävling i grundskolan i slutet av 50- eller början på 60-talet(!) och kom i mål sent om sider med blodsmak i munnen har jag om möjligt avstått från att tävla. Sen jag blev vuxen har jag hävdat att jag saknar tävlingsinstinkt.

Det är en sanning med modifikation. Jag vill gärna bli bättre på sånt som engagerar mig, men att tävla med andra eller i lag intresserar mig inte ett skvatt. Sportformer där man enbart tävlar med sig själv motiverar mig däremot.

Eftersom jag är fullständigt befriad från allt vad sportintresse heter, tar sig tävlingarna andra former. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg (3.2.2019), har jag blivit biten av fototävlingarna på GuruShots, en sajt som arrangerar internationella foto­tävlingar på nätet.

Det tog ett tag innan jag fick kläm på hur det fungerar, men nu är jag varm i kläderna. Beroende på tävlingsresultaten avancerar man i nio steg från nybörjare till guru.

Tävlingsbilderna bedöms på fem nivåer beroende på hur många som röstar på ens bilder. För att avancera på ”duktighetsskalan” får man också poäng för respektive bildnivå. Alla täv­lings­bilder deltar anonymt.

Nu har jag segat mig fram till Expert-nivån och uppfyller förhoppningsvis två av fyra kriterier för Champion inom kort. Dom två sista kraven verkar oöverstigliga med tanke på konkurrerande bildantal och kvalitet, men i bästa fall lyckas jag. Å andra sidan är jag fullt nöjd med Champion. Fast Master vore ju inte dumt. 🙂

Kraven för guru verkar däremot helt oöverstigliga för en glad amatör som jag. Jag är full av beundran för de fotografer som kan titulera sig Guru III! Som guru har man bland annat rätt att utlysa nya tävlingar och teman.

Att jag trots allt har tävlingsinstinkt visade sig häromdagen då jag anmälde bilder till en tävling och beslöt att inte på nåt sätt påverka antalet röster. Men när jag såg hur få som krävdes för nästa nivå kunde jag ändå inte låta bli att öka exponeringen av mina bilder. 😀

Just nu deltar jag i fyra tävlingar: Yellow Shots, Macro Photography, 10 hours och Snowy Holidays. Som ni förstår, blir det ingen tid över för julstädning.

av

Instängd i tvätthallen

Silverpilen är nyservad, nybesiktad och nytvättad.

Inför besiktningen tog jag det säkra före det osäkra och bad killarna på verksta’n i Dalsbruk kolla konditionen. Det fanns en hel del som behövde åtgärdas så det var ju tur att jag gjorde det.

Idag var det dags för besiktningen i Kimito. Min gamla trotjänare godkändes utan anmärkning. 🙂

Eftersom det nästan vägg i vägg med besiktningen finns en biltvätt numera, beslöt jag belöna Silverpilen med lyxigaste tvättalternativet. Senast jag lät handtvätta den var 2017, så det var ju verkligen på tiden.

Nån automattvätt har inte funnits under min tid på ön, senaste erfarenheten i den vägen är från Shell-macken i Östersund. Där fanns minsann inga disco-lampor i olika färger och borstarna såg ut som om dom behövde en rejäl tvätt. Annat var det här!

Fast det började inge bra. Jag satte in tvättkortet med fel sida mot avläsaren. Det bara pep i den. Andra försöket gick vägen. Sen läste jag instruktionerna på väggen och följde dom.

Jag körde in i tvätthallen tills det stod STOP på en röd lampa, stängde av motorn, drog åt hand­bromsen och låste dörrarna, allt enligt instruktionerna. Varför man behövde låsa dörrarna fattar jag inte, men det finns säkert nån förklaring till det.

Sen syndade jag mot punkt 5. Jag hade redan glömt att det tydligen var meningen att jag skulle sitta kvar i bilen, men si det gjorde jag inte.

Eftersom det inte fanns nån kur att hålla till i inne i tvätthallen, beslöt jag vänta utanför. Dörren till utgången var låst upptäckte jag, men jag fick upp den och ställde den på glänt så att jag kunde ta mig in igen när tvätten var klar.

Dom färgglada lamporna lyste och blinkade medan tvätt och vaxning pågick. Borstarna var rena och av ett helt annat material och utseende än i Östersund. Till och med nummerplåten blev ren.

När torkningen satte i gång gick jag tillbaka in i hallen. Nu var det strax klart. Utom på glasögonen, dom immade igen omgående i den fuktiga värmen.

Gröna pilar tändes när torkproceduren var avklarad, nu kunde jag köra ut. Men först ville jag kolla tvättresultatet. Eftersom det var mörkt och kallt ute, beslöt jag göra det inne i ljuset och värmen.

En del blöta barr och löv satt kvar (Silverpilen står utomhus året runt) i vissa skrymslen, men det mesta hade tvätten faktiskt lyckats få bort. Plötsligt hörde jag och såg dörrarna till utfarten stängas. Hjälp! Hur skulle jag nu få ut bilen?

Tidsinställda dörrar är av ondo. För att försöka lura dom att öppna igen, körde jag fram och tillbaka, men det hjälpte föga. Lyckligtvis satt det en stor, röd skylt på väggen med ett telefon­nummer man kunde ringa vid eventuella problem. Det här var definitivt ett sånt!

Till min stora glädje svarade en mansröst efter första signalen. Jag förklarade att jag var instängd och frågade hur jag nu skulle bära mig åt? Han upplyste mig om att det direkt till vänster om ingången fanns knappar för att öppna och stänga portarna.

Jag tackade för hjälpen och kände mig aningen dum. Dom där knapparna borde jag väl ha upptäckt själv. Men om man lider av lätt klaustrofobi som jag, upphör hjärnan fungera som den ska.

Efter samtalet klev jag ur bilen, hittade Öppna-knappen och tryckte på den. Och voilà, då öppnades portarna så jag kunde köra ut. Nästa gång går det nog bättre. 🙂

av

Sektledare och andra bedragare

Har du hört talat om Oahspe? Jag minns inte längre i vilket sammanhang jag stötte på den så kallade bibeln, men blev nyfiken. Vem har författat den och varför?

Ju mer jag har undersökt, desto mer frånstötande blir de sekter som grundats med den som rätte­snöre. Originalet skrevs av tandläkaren(!) John Ballou Newbrough 1882 och påstår sig vara en kosmisk bibel.

På FB hittade jag ett inlägg med rubriken DEATH BLOW TO OAHSPE BIBLE CULTS. Författaren är en person som säger sig vara tidigare sektmedlem : ”Oahspe Bible UFO/Doomsday CULT Survivor, Woodson Payne.” I inlägget beskrivs en mängd kriminella aktiviteter som sekten har gjort sig skyldig till.

En FB-sökning på Oahspe resulterar för övrigt i ett drygt tiotal länkar till grupper och sidor som försöker värva medlemmar eller prisar ”bibeln”.

Personen skriver vidare: “Seven Years after Oahspe was written it was exposed as a huge fraud when the Fox Sister’s confessed to a massive swindle that they had perpetrated on the gullible American Public. Margaret Fox Kane, confessed to a gathering of 2,000 Spiritualist in New York City, Oct. 21, 1888. This revelation exposed Oahspe as a complete and utter HOAX Bible.”

Huruvida inlägget är trovärdigt eller inte, tar jag inte ställning till. Men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om anklagelserna stämmer.

Den här sekten är förstås bara en i mängden, både nationellt och internationellt. När jag googlade på sektledare hittade jag bland annat en lista kallad 10 av världens mest skruvade sekter.

Jag kan inte låta bli att undra över vad det är som gör att man ansluter sig? Likaså kan jag undra över kvinnor som låter sig luras av bedragare och sol-och-vårare.

Bara härom dagen läste vi om en kvinna som hade blivit lurad på en stor summa pengar. Till råga på allt hade hennes väninnor också betalat bedragaren för att hjälpa sin väninna. Va’? Hur är man funtad?

Husse tycker för all del att jag är naiv och lättlurad i en del sammanhang, men jag har ytterst svårt att tro att jag skulle låta mig luras av en sol-och-vårare eller en sektledare för den delen. Men man vet ju aldrig – om jag blir ännu virrigare än nu finns det förstås en risk. 😉

av

Slut på kortkort

Sen början på 70-talet har jag haft kort hår, om än i varierande grad. Klimakterietanter ska inte ha långt hår tycker jag, då ser man ännu äldre ut. Att jag har haft ganska tjockt hår har under­lättat frisyr­varianterna.

Men nu börjar det bli kris. På sina ställen blir håret glesare för varje år. Dessutom har jag virvlar som ställer till det, vilket innebär att jag tidvis har flera ”hål” som lyser genom hårstråna. Inte alls snyggt.

Så vad gör man då? Köper en peruk?

Nej, fullt så illa är det ändå inte. Men min korta ”stubb‑ och spretfrisyr” behöver få en värdig efter­följare. Som den på bilden här bredvid till exempel. Att jag är gråhårig och saknar modellens svanhals och söta små öron får jag förbise.

Problemet är bara att jag har svårt för pannlugg. Några spretiga testar går bra, men inte en lång lugg. Men det kan säkert min duktiga frissa lösa.

En lite ”damigare” frisyr klär nog en 65+are bättre. Nu blir det till att låta håret växa ett tag!

av

Städigt med hårtork

Just nu florerar ”julstädningsviruset” om man får tro Facebook. Idag fick jag en lätt släng av epi­de­min. Jag bestämde mig nämligen för att dra dammsugaren ett varv runt huset. Det gjorde Husse lite orolig, han undrade om jag inte hade sett varningen?

Ju längre jag dammsög, desto sämre blev suget. Sånt gör onekligen att man tappar sugen. Jag kollade dammsugarpåsen, men den var bara halvfull, så felet låg nån annan stans.

Nästa åtgärd blev att att vända slangen i tron att det var nåt i röret som stoppade. Men nä, det hjälpte inte heller.

Då kom Husse till undsättning. Han före­slog att jag skulle ta bort dammsugarpåsen för att se om det möjligen kunde vara själva motorn det var fel på. Sagt och gjort.

Nehe, motorn var det då inget fel på, suget var helt OK. Det slog mig då att luftfiltret kanske behövde putsas. Det gjorde det – på filtret satt en tjock dammtuss. Undra på att suget var dåligt!

Orsaken visade sig vara att dammsugarpåsen inte riktigt satt på plats. Hälften av dammet la sig på filtret i stället. Problemet löst.

Fast då uppstod nästa. Hur få bort grus och skräp som samlat sig inne i dammsugaren? ”En damm­sugare till” föreslog Husse. Sen fick han en ljus idé: ”Blås rent med hårtorken”.

Eftersom min nya, fina hårtork har turboläge skulle det säkert fungera. Förutsatt att man stod utom­hus och i medvind. Vi gick därför ut på trappan och ställde oss i rätt vindriktning.

Det gick som en dans. Husse höll upp dammsugaren och jag blåste. Rent och fint blev det. Efter ren­göring av filtret och den avslutande blåsningen blev suget perfekt igen. 🙂

av

Dra mej på …

För ett tag sen konstaterade jag att jag inte har några rosa underlakan längre. Jag har inte riktigt klart för mig av vilken orsak, men sådana behöver jag för att matcha flera av mina påslakan.

När jag googlade upptäckte jag att de flesta under­laka­nen i storlek 90 x 200 visade sig vara dra på lakan, ni vet såna där med gummiband runt om. Eftersom jag inte har nån erfarenhet av såna, beslöt jag investera i ett.

Igår var det läge att inviga det. Och efter den pärsen blir det inga fler! Jämfört med att bädda med ett vanligt lakan tog det här minst dubbla tiden. Då ena änden var klar och jag äntligen hittade den andra, böjde sig bäddmadrassen uppåt i en snygg båge.

Efter ett ha stretat i x antal minuter låg madrassen äntligen platt, men lakanet låg inte spänt. Jag hade tyg över lite här och där. När jag bäddar ska underlakanen ligga så spända att en slant kan studsa på dom. Eller åtminstone nästan.

Jag började undra om jag köpt fel storlek, men enligt följesedeln var den rätt, så jag får lära mig tåla att lakanet skruttar i hop sig varje natt. I bästa fall krymper det något i tvätten, men några fler dra på lakan blir det då inte!

av

Nya bekantskaper

Trots att jag alltid har läst mycket, har jag inte träffat några livs levande författare förrän de senaste åren. Det är alltid intressant att höra hur boken har tillkommit och hur författaren har arbetat.

I lördags besökte författaren Sanna Tahvanainen vår Skriv­lör­dags­grupp för att berätta om sin senaste bok, Körsbär i snön. Det är sista delen i en trilogi om kvinnor som fängslat henne. Den första beskrev drottning Victoria, den andra Coco Chanel och den här handlar om Sylvia Plath.

För många, många år sen läste jag Sylvias enda roman, Glaskupan. Mitt bestående minne av den var hennes beskrivning av hur en mental störning kan te sig. Jag har inte läst Körsbär i snön, men fick i lördags uppfattningen att Sylvias roman var av sekundärt intresse. Det var Sylvias liv Sanna ville beskriva.

Bakom boken ligger ett synnerligen imponerande researcharbete! Hon hade läst allt hon kom över om Sylvia, besökt platserna hon bott på, både i New York och i England, inklusive hennes grav.

Jag glömde tyvärr att fråga varför hon hade valt att skriva om just Sylvia Plath? Men det kanske framgår när jag läser boken.

Min andra bekantskap är dagsfärsk. I Ny Teknik fastnade jag för rubriken: ”Den här platsen på jorden saknar biologiskt liv”. Tidigare har man funnit liv också på de allra ogästvänligaste platserna på jorden, men den här är tydligen ett undantag.

Platsen är världens hetaste ställe, området runt vulkanen Dallol i Etiopien. När jag bildgooglade hittade jag en hisklig mängd bilder på området, nästan alla lika skräckinjagande miljömässigt, men ändå fascinerande på sitt sätt. Som fotograf kunde jag tänka mig att besöka Dallol, absolut inte annars!

av

Smaklöst

Sen några dar tillbaka är mitt liv smaklöst. Luktlöst också för den delen. Det är en ny erfarenhet och nåt jag ogärna upplever igen.

Syn och hörsel är dock normala tack och lov, men inte ens synen är till nån hjälp. Att se en bit rökt skinka eller en chokladbit lyckas tyvärr inte framkalla minnet av hur den smakar, jag kunde lika gärna äta sågspån. Grund­sma­kerna är de enda som återstår: Sött, surt, salt och beskt.

Det känns därför meningslöst att äta och dricka, inget smakar nånting. Det enda som skiljer är konsis­tensen. Men äta bör man, annars dör man sägs det ju.

Lukter är ju inget jag längtar efter, men dess värre saknas också alla dofter. Hur jag än snusar på min favoritparfym eller andra go’saker känner jag inte den minsta aning.

Jag kunde också ha lagt till håglöst. På en skala från 0-5 är energi och engagemang nere på 0,5 känns det som.

Det enda som är storartat är hostan. Den blomstrar i högsta grad, i synnerhet nattetid. Men det vet förstås alla som har råkat ut för det här eller liknande virus. 😦

av

Rundgång

För att sänka hembygdsföreningens bankkostnader, har vi bytt bank och öppnat ett företagskonto. På så sätt underlättas hanteringen när en ny kassör träder i tjänst.

Eftersom e-fakturahantering inte ingick i avtalet, har vi beställt tjänsten separat och tecknat avtal om mottagning av e-fakturor. Så långt allt gott och väl.

När jag loggar in på banken och går till E-fakturor, visar det sig att det inte går att registrera begäran om e-fakturor av våra leverantörer. Enligt bankens kundtjänst är det inte tekniskt möjligt(!). Vi rekommenderas därför lämna vår mottagningsadress för e-fakturor till betalningsmottagaren.

Men se det går inte alls. T ex Skatteförvaltningen och Caruna kräver att begäran om e-faktura görs i nätbanken. Vilket alltså inte är tekniskt möjligt enligt banken. Snacka om rundgång!

I kontoavtalet med banken under rubriken Företagets betalningsrörelsetjänster och tjänster för avsändning och mottagning av e-fakturor står det bara: ”På tjänsten tillämpas XX-bankens allmänna villkor för betalningsrörelsetjänster.” Låter oskyldigt, men betyder alltså i praktiken att tjänsten e-fakturor inte fungerar överhuvudtaget för företagskonton.

Om jag öppnade ett privat konto (2,70 €/månad) skulle e-fakturatjänsten däremot fungera. Vad har XX-banken emot företag och föreningar kan man undra?

Den här texten har (i redigerad form) skickats till XX-bankens VD. Det ska bli intressant att se om vi får svar och i så fall vilket?

PS. Om du undrar vilken (finsk) bank det gäller kan du mejla frågan till uddmor@gmail.com så får du veta.