10.9 – Till minne av en nära vän


Den 22.7 avslutade jag blogginlägget så här: ”Efter lunch dök en gammal god vän upp helt apropå. På Midsommardagen i år var det exakt 45 år sen vi blev bekanta blev jag påmind om. Jisses, det är ju ett halvt liv! Såna vänner har man minsann inte så många av.

Nu finns den vännen inte mer. Det blev sista gången vi sågs. Idag på förmiddagen fick jag besked om att han dog igår kväll.

ljuslyktaJag förstår så innerligt väl att hans kropp inte orkade längre trots att livsviljan kanske ännu fanns. Han var alltid levnadsglad och positiv, även om han säkert hade sina mörka stunder precis som vi andra.

”Det är toppen!” svarade han alltid med ett brett leende när jag frågade hur det var med honom. Uttrycket hade han övertagit efter sin far har jag fått berättat för mig.

Trots den sporadiska kontakten, tidvis med flera års uppehåll, påverkades aldrig vår relation. När vi sågs pratade vi på som om vi hade skilts förra veckan eller dagen innan. Vi hittade alltid tråden.

Han var min äldsta och trognaste vän. En generös, varmhjärtad, humoristisk och utåt­riktad person. En vän som jag kunde lita på i vått och torrt, anförtro mig åt och som alltid var sig själv i alla lägen. En god själ.

Det känns tungt och tomt att han är borta, men jag tröstar mig med att han har sluppit sina plågor och att han nu har det bra. Sorg är en känsla som bottnar i egoism på­min­ner jag mig om.

Det gäller att i stället minnas alla glada skratt, roliga upptåg, gemensamma upplevelser och den trygga känslan av närhet och förtroende.

Men tomt och sorgset känns det likafullt.

2 thoughts on “10.9 – Till minne av en nära vän

Kommentarer inaktiverade.