Lördagen blev angenäm, söndagen gick i arbetets tecken och idag har jag haft en skön utedag.

Angenäm lördag
Lördagen inleddes vid halv nio-snåret med frukost, snabbstädning, dusch, påklädning och dukning av kaffe/tebordet. Nästan prick två anlände dagens första gäst som avtalat. Bullpåsen var den här gången utbytt mot ett ståtligt blompaket med vid­hängande kort: ”Ta dig tid att flanera och filoso­fe­ra!”.

En halv timme senare anlände följande gäst och efter hand troppade ett tiotal till in. An­led­nin­gen var att dom visste att jag fick ny ålder. Och alla trängdes vi i köket så jag hade damm­torkat var­dags­rums­bordet alldeles i onödan. 😉

Vid mörkrets inbrott var tårtan slut och dom sista gästerna avvek. Ett synnerligen angenämt ”ny­ål­ders­­firande”. Tack igen till alla som bidrog!

Söndag i arbetets tecken
Efter frukost skickade jag en bildlänk från lördagen till gästerna, hängde ut tvätt, bredde ett par mackor, värmde överblivet kaffe från lördagen och satte mig framför datorn. Protokollet från tors­dagens möte skulle renskrivas.

Ett långt möte med många ärenden innebar att det tog mig fyra timmar (exklusive pauser) att skriva det. När jag äntligen var klar hade klockan hunnit bli halv sju. Hög tid för middag och en brasa i köks­spisen, det började kännas småkyligt.

Idag utedag
När jag steg upp syntes solen inte till, men det klarnade upp rätt snart och blev en riktig ka­las­väders­dag. Som gjord för att torka tvätt (igen!) och gräva ner en av födelsedagspresenterna.

Fru grannen på udden mittemot hade nämligen lagt bakom örat att jag beundrade hennes höst­ast­rar eftersom dom hade en mörkare lila färg än mina. I lördags kom hon så med en jättestor planta som behövde komma i jorden.

Innan jag hann så långt inträffade ett mirakel. En död tordyvel låg med huv’et nerkört i mossan så jag tog upp den och tänkte fotografera magen på den, men hör och häpna: På vägen efter kameran kvick­nade den helt plötsligt till och ville inte alls ligga kvar i min hand.

Den fick som den ville. Jag la ner den i gräset och vips hade den gömt sig under grässtråna. An­tag­li­gen var den jättesur för att jag hade stört den i dess vila/sömn/matpaus eller vad den nu hade för sig när jag hittade den.

Varför jag ville ta en bild just på magen undrar du kanske? Bara för att jag tycker den är så vacker! Den skimrar i en mängd blå-lila nyanser som du ser.

Av en händelse råkar jag redan ha en gammal bild på en tordyvelmage upptäckte jag, så det var nog inte meningen att jag skulle ha en till. 😀

Sen tog jag i tu med ”nergrävningen”. Det största problemet var att hitta en bra plats för den fina plantan, men jag löste det ganska enkelt. Den fick bo granne med min stiligaste flox invid bersån. Där får den lagom sol och skugga räknade jag ut.

Det tog en stund att utöka den befintliga planteringen. Borst­spi­rean hade en massa rötter i vägen, men med lite våld fick jag dom att stryka på foten.

Sen gällde det att hindra jorden från att ”rinna” bort. En kraftig sten fick tjänstgöra som kant och för att hålla den på plats fick en annan sten stötta den. Med lite tur funkar det som tänkt.

En varm och skön dag utan förpliktelser. Vad mer kan man begära? 🙂