Månad: juli 2014

av

7.7 – Högsommar och slagsmål

Igår blev det kaffe i bersån, idag har sommarkläderna flyttat en trappa ner. Mia har varit i slagsmål som fick följder.

JordgubbarKaffe i bersån
När jag hade plockat och fejat färdigt inför kaffegästernas ankomst igår tog jag en siesta i hammocken eftersom vi inte hade avtalat exakt tid. Nån timme senare väcktes jag av frun på Udden mittemot som överräckte en ask nyplockade jord­gubbar. Och giftfria påpekade hon.

Vi bänkade oss i bersån förstås, vädret var strålande fint även om vinden var nog så dryg att para­sollet fick vara ouppspänt. Jord­gub­barna kunde vi gott ha mumsat på efter kaffet, men si det tänkte jag inte på utan prioriterade ”pratvattnet”, vilket egentligen inte alls behövdes, vi har alltid mycket att prata om ändå. 🙂

Sommarkläderna nere
Inte förrän idag var jag riktigt säker på att jag skulle behöva mera sommarkläder i år. En del hämtade jag på vinden redan när den första värmeböljan inträffade, men sen dess har man snarare behövt vår- eller höstkläder.

I morse doftade, såg det ut och kändes äntligen som högsommar. Vinden hade lugnat sig och strax efter åtta visade termometern redan drygt 20 grader. Vid halv tre när jag var klar med klädbytet hade den gått upp till 25,8 så idag har vi verkligen inte behövt frysa.

Dom som började sin semester den här veckan kan väl inte vara annat än nöjda och belåtna?

Mias ögaMia i slagsmål
Igår förmiddags hörde jag att Mia slogs med nån så jag rusade ut och ryade. Inkräktaren försvann hastiga tag och Mia följde efter, men kom in en kort stund senare.

Jag hittade inga blessyrer eller spår av sammandrabbningen just då, men på kvällen medan gästerna ännu satt kvar såg jag att det var nåt galet med hennes ena öga när hon kom gående. Då jag under­sökte närmare upptäckte jag att det nästan var igenklistrat av grönt var och den nedre ögon­locks­hin­nan var kraftigt svullen. Där hade nog en klo tagit fast.

Varet slutade rinna senare på kvällen och hon kunde öppna ögat lite mer, så jag hoppades slippa ett nytt veterinärbesök. I morse kunde hon öppna ögat som vanligt, men hinnan var fort­farande klart svullen. Förhoppningsvis läker såret så småningom och svullnaden försvinner. Tur i oturen att ögon­globen klarade sig.

av

5.7 – Tveksamt om jag existerar?

När jag vaknade i morse kände jag mig definitivt levande. Jag var också helt säker på att jag är jag, min mors enda barn, och den jag utgett mig för att vara sen jag föddes. Men det är tyvärr inte Swedbanks jurister.

SpökeIgår fick jag ett mejl från kundombudsmannen på Swedbank (min understrykning och något förkortat):
”Hej! Jag har varit i kontakt med finska skatteverket. Tyvärr kunde de, av sekretess­skäl, inte diskutera ditt ärende med mig. Utan i allmänna ordalag diskuterade vad som gällde för bouppteckning i Finland. Tyvärr fick jag felaktig information från finska ambassaden vad gäller hantering av bouppteckningar. Det var några år sedan man gjorde om hante­ringen av bouppteckningar, tidigare hade man den gången att bouppteckningar efter registrering skickades tillbaka till dödsbodelägarna enligt skatte­verket i Finland.

Det vi, banken, är fundersamma på är de uppgifter som finns medtagna i det boupptecknings­in­stru­ment som du skickat till banken eftersom det där är medskickat en släktutredning, daterad 26 mars 2014, från Magistraten i Västra Nyland där det inte finns någon anteckning om några barn. Hur kommer det sig att de gjort denna anteckning? Enligt ämbetsbetyget från Kyrkan i Finland, daterad 17 mars 2014, framgår att i första äktenskapet föddes ett barn. Kan du hjälpa oss med denna utredning, vilket man då måste få fram enligt skatteverket i Finland.”

Mitt sunda förnuft säger mig att om man inte registrerats som avliden, lever man fortfarande, men så är det kanske inte i Sverige (längre)? Mejlet har i vanlig ordning gått till min jurist. Han har lustigt nog aldrig tvivlat på att jag existerar eller att jag är jag?

Men vem vet, jag kanske har kapat nåns identitet och lurat alla myndigheter och instanser i både Finland och Sverige i mer än 60 år? Eller så är jag kanske bara ett spöke?

av

4.7 – Oförglömligt veterinärbesök

Mia och jag har varit på ett oförglömligt veterinärbesök och behövt ta igen oss.

Oförglömligt veterinärbesök
Efter en orolig natt med ljudet av ösregn på taket som Mia är så rädd för, väckte hon mig 7.40, men lät mig ligga kvar tills väckningen gick i gång klockan åtta. En kvart senare kom plåtslagaren och därefter rustade jag oss för avfärd.

Mia i burVi hade tid 9.30, men fick vänta till ca 9.50. En sövd liten hund låg på undersökningsbordet noterade jag när jag gluttade in genom fönstret, så vi väntade utomhus. Dessutom var den inre dörren låst så vi tog oss inte in.

När vi väl blev insläppta, visade det sig att hunden tillhörde kommundirektören och hans fru. Medan den unga veterinärvikarien knappade in uppgifter på datorn småpratade jag med kommundirektören.

Jag fick veta att besöket orsakades av att hunden inte låter nån klippa klorna sen den tydligen blev felbehandlad hos en lokal hundtrimmare och därför behöver sövas för att få det gjort. Inte speciellt ovanligt – hundar glömmer aldrig en misslyckad kloklippning vet jag av erfarenhet.

Den unga damen hälsade oss välkomna medan hon skrev ut en massa papper på skrivaren. Jag drog hela raddan med diagnoser och alla läkemedelskurer vi prövat så hon slapp börja från början.

Efter att ha bläddrat i högen med papper hade hon två teorier. Antingen hormonstörning på grund av sköldkörtelproblem(!) eller nån form av allergi. Fast symtomen på hormonstörning stämde inte tyckte hon efter att ha läst vidare. Hon föreslog ett blodprov, vilket jag tyckte var en bra idé.

Det var nu besöket blev oförglömligt. Veterinären försvann ut till ”kassa-rummet” en liten stund, återvände och sa lite lågmält att ”det här blir svårt”. Jag anade oråd och misstänkte genast att hon konsulterat nån handbok för att få reda på hur man bär sig åt att ta blodprov på en katt.

Vid tidigare blodprov har veterinären först rakat bort lite päls för att lättare se blodkärlet. Det gjorde inte den här och försöket misslyckades eftersom Mia rörde på sig så att hon tappade greppet om ådran. Blodet sipprade överallt annanstans utom i provröret.

Jag föreslog att lite lugnande medel kanske vore bra? Jo, fast det får blodkärlen att dra i hop sig sa hon utan att titta i några papper den här gången. Då föreslog jag ett nytt försök på andra tassen. Ja, det tyckte hon lät bra och frågade om hon kunde få raka bort lite päls. Självfallet fick hon det.

Resultatet blev lika misslyckat den här gången. Mia försökte rycka undan tassen, vilket givetvis ledde till att veterinären tappade ådran. Nytt blodflöde. ”Nä, det här blir inget av” konstaterade jag högt. Veterinären föreslog då att hon kunde ta blodprovet från halsen i stället.

Jag sa det inte högt men tänkte ”aldrig i livet!”. Två misslyckanden fick räcka. Hur i all sin dar kunde hon tro att Mia skulle hålla sig stilla när hon blev stucken i halsen? Jag nekade bestämt och sa att vi struntar i blodprovet.

Vi väntar tills ordinarie veterinären är tillbaka om det fort­farande känns aktuellt då. Hon har utan problem tagit blodprov på antingen Snuttan eller Mia, jag minns inte vem av dom det gällde.

För att eliminera eventuell allergi föreslog hon medan hon skrev räkningen att jag helt byter ut Mias mat och överräckte två papper med tips och instruktioner. Jag stoppade ner dom tillsammans med kvittot och så åkte vi hem tillbaka med oförrättat ärende.

Återhämtning
Mia tar igen sigTio i elva var vi hemma. Nästan två timmar hade Mia varit inspärrad och dessutom lindrigt miss­handlad. Hon var jättelycklig över att få tillbaka sin frihet och strök sig mot allt i sin väg när hon gick in. Dessutom hungrig och törstig, liksom jag.

Efter vätske- och matintag parkerade vi oss i hammocken. Jag först och några minuter senare hoppa­de Mia också upp och la sig i halvskuggan vid mina fötter. Det enda som störde oss var svanarnas ”konversation” men så småningom tystnade den och vi kunde sova gott i ett par timmar.

Aldrig mer den veterinären – eller åtminstone inte förrän hon lärt sig ta blodprov på en katt. Jag har full förståelse för att alla är noviser i början, men om hon tvivlade på sin förmåga kunde hon ha sagt det och avstått tycker jag. Vår ordinarie veterinär är utan tvekan en pärla, vilket jag redan tidigare har talat om för henne.  🙂

av

3.7 – Semesterdag

Mossdödaren var ett bra köp, jag har smakat på första jordgubbarna, jagat kryp, haft semesterdag och ser fram mot herrbesök. Mia håller koll.

MossdödareMossdödare
För en gång skull höll reklamen vad den lovade! Det bio­lo­giska medlet som tar kål på mossan men göder gräset funkar faktiskt.

Jag köpte en liten säck och var helt förberedd på att bli besviken, men nu är säcken tom och gräset frodas där mossan tidigare hade övertaget. En produkt väl värd att rekommendera, se bilden.

Första jordgubbarna
För några dar sen insåg jag att det är dags för fågel­skräm­man igen om jag ska ha en chans att få äta av mina stora, fina smultron och jordgubbarna. Idag fick jag provsmaka dom första jordgubbarna, mums. Fågelskrämman är tydligen effektiv.

Krypen ökar
Det är inte bara rosenstriten som frodas. Igår upptäckte jag massvis med vita kryp på rhodo­den­dronbusken (klicka på bilden för att se den i större storlek), ett plommonträd har drabbats av ohyra som gör bladen klibbiga och nästan svarta och bladlössen gottar sig på rosorna. Suck.

Vita krypIdag fick såpvattensprutan stå till tjänst så nu doftar både jag och min rhododendron nytvättat. Rosorna har tidigare fått en omgång men det är tydligen dags för en repris.

Semesterdag
Vid lunchtid fick jag ett SMS från ex nr 2. ”Har du semester?” stod det. Han vet mycket väl att jag är pensionär på heltid, men antingen har han glömt det eller så skojade han.

Faktiskt har jag haft en semesterdag. Efter mathämtningen har jag fördrivit tiden med att städa bort vissna blomställningar från rhodo­den­dron­bus­ken och fröställningar från lupinerna, putsat ena sov­rums­­fönstret på utsidan och vattnat sommarblommorna.

Herrbesök
Vid åttatiden i morgon bitti får jag efterlängtat herrbesök. Då kommer plåtslagaren för att ta mått av nya skorstenen. Besöket var aviserat till den här veckan, så i morgon är liksom sista chansen. Men i värsta fall hade jag fått jaga honom i flera veckor. En del hantverkare är som sagt svårflörtade. Vilken himla tur att den här till­hör undantagen!

Mia håller koll
När hon inte är upptagen med jakt, ligger Mia och slumrar, men håller noga koll på reviret. Och på matte. Med ojämna mellanrum dyker hon upp och vill ha full uppmärksamhet. Eller så hoppar hon fram ur nån buske när jag minst anar det. 🙂

Mia håller koll

av

2.7 – Inspirerad

Jag har råkat ut för nåt oförklarligt, hälsat på i ”Steinkullan”, visat mig på byn, befunnit mig i ”flow” och förklarar senaste bloggbytet.

BlodviteOförklarligt
Jag fattar inte hur det är möjligt…? I morse när jag steg upp och satte mig på toan upptäckte jag en mörkröd liten sak strax ovanför knäet. Jag vispade bort den i tron att det var en insekt, men upp­täckte att det under saken syntes en röd prick på huden. Saken visade sig vara en hoptorkad blod­droppe.

Pricken kliade inte och var inte svullen. Om jag hade blivit biten av nåt under natten borde jag ju rimligtvis ha vaknat? Fast många blodsugare är för all del ”okänsliga” ska erkännas.

Om pricken och blodet inte orsakades av ett bett blir det hela ändå mer mystiskt. Har jag nu nått en ålder då blodet börjar läcka ur kroppen? Eller kan det vara ett minimalt blodkärl som explo­de­rat? Nån som kan komma med en vettig förklaring? (Bilden är dock tagen vid ett annat ”läckagetillfälle”.)

Visat mig på byn
Det tog minst en timme att göra mig i ordning för dagens butiksresa. Jag kände mig inspirerad att klä upp mig mer än vanligt nu när ”tåkåden turister och f-n” är i farten för att citera ”Hägna-Emil”, en man som man aldrig glömmer om man har träffat honom en gång. 😀

Sommarklänning skulle det minsann vara, solen sken och termometern visade drygt 17 grader. Rena värmeböljan med andra ord. Den blommiga klänningen gick mest i rött och grönt på vit botten (typ gardintygsblommigt), så antingen skulle smyckena matcha den gröna eller den röda färgen. Vitt är som bekant ingen färg.

Efter att ha provat olika kombinationer i minst en kvart hittade jag en jag var nöjd med. Det förutsatte att jag putsade halsbandet och en ring, dom hade oxiderat. Bra så långt. Sen var det lite dofta-gott, val av skodon, handväska och färg på läppstiftet (som jag höll på att glömma) innan jag låste dörren och sa hej då till Mia.

Handväska har jag inte använt sen nån tillställning i fjol så det kändes lite ovant, men ska de’ va’ så ska de’. Den var mest i vägen tyckte jag, men den matchade både klänning och skor så den fick ändå följa med vart jag gick.

Besök i ”Steinkullan”
På väg till butiken stannade jag till ett tag och gick först till ordförandens postlåda och stoppade ner ett kuvert, sen genade jag upp till ”Steinkullan”, dvs fastigheten där min mammas mosters faster och farbror bodde en gång i tiden. Faster Alda och farbror ”Höppe” närmare bestämt.

På utsidan är huset sig ganska likt och den fantastiska stenmuren är kvar, men tomten har förstås ändrat utseende sen den nya ägaren övertog stället i slutet av 60-talet. Hur det ser ut inomhus nuför­tiden vet jag fortfarande inte, för jag träffade ägaren utomhus och avhandlade mitt ärende där.

Kreatör”Flow”
Nästan alltid när jag ägnar mig åt grafisk formgivning av nåt slag infinner sig ”flow”-tillståndet. Jag är helt uppslukad av det jag gör och har inget begrepp om tid eller rum. Klockan hann bli närmare två i natt innan jag avslutade bloggdesignandet.

I eftermiddags tog jag i tu med ”finliret” i okänt antal timmar. Jag var inte alls nöjd med den smala spalten för text (som syntes igår), så jag bytte mall och anpassade den så långt det gick. Tyvärr hittade jag inte samma mall som på gamla bloggen, men den är säkert förpassad till runda arkivet för länge sen.

Dessutom kunde det ju vara dags med en liten uppfräschning efter sju år tyckte jag. ”Misty Lake” heter den nya mallen och den tillhörde lyckligtvis gratisvarianterna. WordPress tillämpar samma system som VistaPrint och många andra. Om man vill ha nåt snofsigt kostar det extra eller så får man betala för att bli av med nåt.

Att få möjlighet att anpassa en mall kostar också extra, men man får prova gratis i 30 dagar. Vem väljer att lägga ner arbete på att anpassa mallen och sen bli tvungen att överge den kan jag undra? Men det kanske finns nån tanke med det som jag inte begriper?

Nu tror jag att jag är ganska nöjd med både färger, utseende och typsnitt. Innan jag hajade att det som ligger i den högra kolumnen/spalten förstärks när man hovrar tyckte jag att texten såg bedrövligt ”matt” ut. Men den förstärks alltså när man för musen över den. Lite onödig lyx kan jag tycka, men inget jag kan ändra på.

FörklararFörklaring till senaste bloggbytet
En stor anledning till det senaste bytet av bloggplats och verktyg var bristen på dialog med mina läsare. Jag gillar att få kommentarer och att jag kan besvara dom. Nån sån funktion fanns inte på fi-sajten, vilket jag kom på alldeles för sent. Men bättre sent än aldrig.

Under varje inlägg kan man nu kommen­te­ra (sist på raden) och därefter välja om man vill skicka via e-post, skriva ut, dela eller skriva en kommentar (längst ner). Kommentarerna kräver som tidigare mitt godkännande innan de publi­ce­ras. Om du vill vara anonym kan du använda dig av en signatur i stället för ditt namn.

Bloggverktyget på fi-sajten medgav heller inte mer än en bild per inlägg och den kunde man varken ändra storlek eller placering på. Inte alls nöjaktigt.

Egentligen är det väl orättvist att racka ner på fi-sajten, den var ju inte avsedd enbart för att blogga, vilket WordPress är. Varje funktionalitet kräver sitt eget verktyg. Det går ju inte att kapa järnrör med sax heller. 😉

av

1.7 – Sista juni*)

AntecknarJag har antecknat och skrivit, redigerat, mätt, skrivit igen och fått ett nytt updrag. Mia har ny tid hos veterinären.

Antecknat och skrivit
I lördags gick väglagets årsmöte av stapeln. Närvaron var inte stor, men idag fick jag förklaringen av två vägandelsägare som gick förbi på sin morgonrunda. ”Man behöver inte gå på års­mö­tet så länge vägen är välskött.” Just så, då vet vi det. När ingen dyker upp längre är alla således nöjda. 😀

Årsmötesanteckningarna överfördes till ett protokoll i söndags. Eftersom det regnade var det lagom sysselsättning.

Redigerat
När årsmötesprotokollet var skrivet övergick jag till att redigera vägenhetsförteckningen och debi­te­ringslängden. Avierna för vägavgiften ska för all del inte skickas ut förrän i början på oktober, men jag tyckte det var bäst att smida medan järnet var varmt. Och tur var det, för jag upptäckte två fel under tiden jag satt där i min teddyväst och eldade i spisen för att hålla värmen.

Mätt
Varannan söndag är spikad för siktdjupsmätning, men jag struntade högaktningsfullt i det i söndags, dels beroende på vädret och dels för att jag ville bli klar med det jag höll på med. Mätningen gjordes igår i stället.

Siktdjupet blev 3,02 m, vilket inte alls är illa så här års. Möjligen beror det klara vattnet på att tempe­raturen har varit låg den senaste tiden? Bara 17 grader konstaterade jag när jag kollade brygg­termo­metern.

Skrivit igen
Han är ju gullig vår nya väglagsordförande. Förutsättningen för att han ställde upp var att jag är sekreterare sa han. Sånt känns gott att höra. 🙂

För att överträffa hans förväntningar skrev jag igår eftermiddag ett halvfärdigt protokoll för det konsti­tuerande styrelsemötet som hölls igår kväll. Allmänt skratt uppstod efter valet av vice ordförande när ordfö­ran­den frågade vad det stod i protokollsutkastet? Jag hade nämligen skrivit namnet på den som blev vald. I just det här fallet var det inte så svårt att vara synsk.

KassörNytt uppdrag
Mötet resulterade i att min titel som sekreterare utökades med en till. Styrelseledamöterna tyckte näm­ligen att jag också ska vara kassör!

Jag utfärdade en varning angående mitt siffersinne och sa att dom fick skylla sig själva. Jag påpekade också att det är ordföranden som bär ansvaret för mina even­tuella misstag. Det avskräckte dom inte, men nu har jag i alla fall garderat mig.

Ny tid hos veterinären
Igår morse ringde jag veterinären för att boka tid för Mia för att få en ny diagnos. Klådan fort­sätter trots att inga hundar har stressat henne på flera veckor. Alltså var min slutsats fel.

Den vikarierande veterinären kanske kommer på orsaken? Det är i alla fall min förhoppning när hon får höra allt vi har undersökt och provat sen mars då symtomen dök upp.

——————————

*) Sista juni-inlägget skulle förstås ha varit igår, men Mia såg till att jag ägnade mig åt henne i stället. Varje gång jag började skriva skulle hon ut. Eftersom klockan var över tio gick jag inte med på det, utan avstod hellre från bloggen.

Så där gör hon jämt. När hon kommer in för kvällen ska hon antingen ligga i min famn medan jag tittar på TV eller så ska vi gå och lägga oss. Annars vägrar hon vara inne. En riktig utpressarkisse. 😀