6.4 – Mig fattas inget, men …

… på Udden fattas en del. Det doftar gott i garderoben, jag har fått välgörande behandling, skrattat gott och tagit av rattmuffen.

På Udden fattas en del
Mest av allt fattas förvaringsutrymmen. I dom flesta hushåll finns det till exempel ett städskåp. Det har vi inte på Udden.

Dammsugaren får dela plats med kläder och skor i gar­de­ro­ben, sopborste och ‑skyffel hittar man i badrummet, dammtrasor och andra städprylar finns i ett skåp under diskbänken. Om man inte tillhör den ”ordinarie besättningen” i huset behöver man alltså en guide.

Väldoft i garderoben
Idag beslöt jag plocka undan en del vinterplagg och ‑prylar. Det fick till följd att flaskan med doftolja som stod på en hylla i garderoben drösade i golvet.

Eftersom det är trångt om saligheten, innebar det att dammsugaren och till­hörande borste också blev bestänkta med väldoften, förutom golvet förstås. Fast det är ju ingen nackdel att dammsugaren sprider väldoft när den används.

Ljuvliga dofter strömmar också från spisen i köket, för där ligger hushållspappret jag använde för att torka golvet. 😀

Välgörande behandling
Den som är stamgäst på bloggen vet att jag är stor anhängare av Kalevalainen jäsenkorjaus eller Kalevala ledkorrigering som den officiellt heter på svenska. I tisdags hade jag tid hos vår ”korrigerare” här på ön.

Trots två timmars behandling återstår en del att rätta till fick jag veta, så om tre veckor har jag en ny tid. Det är straffet för att jag har haft en längre paus. :-/

Skrattat gott
I torsdags kväll bänkade vi oss i Furulund för att se och höra Åbo Svenska Teaters pjäs Främlingen.

Trots att pjäsen skrevs redan på 1980-talet kändes handlingen aktuell. Alla skådespelare var övertygande, men han som spelade främlingen fick oss att skratta så tårarna rann. Hans mimik och agerande var obetalbara.

Pjäsen hade också en allvarlig underton – som främling/invandrare möts man ofta av misstänk­samhet och rasism. I pjäsen visade det sig så småningom att inte ens prästen var trogen det kristna grund­bud­skapet när allt kom omkring.

Tagit av rattmuffen
Igår fick Silverpilen sin årliga översyn och byte till sommardäck. Därmed var det också dags att koppla ur kupévärmaren och ta av rattmuffen. Nån mer vinter tror vi inte på!

16.12 – Från julkaffe till kroppsjustering

Jag har fått julkaffe, strukit, premiäreldat, förberett för vila, coachat en datoranvändare och fått välgörande behandling.

Julkaffe
I måndags var jag bjuden på sedvanligt julkaffe till Grisen/Tvillingen. Den här gången var jag en halv timme för tidig, men jag var välkommen ändå sa hon.

Kaffebordet dignade i vanlig ordning av läckerheter, både salta och söta. Hon sätter en ära i att bjuda på nya sorter varje år, så det var bara julstjärnorna som var ”gamla”. När jag hade tagit av alla sorter var jag proppmätt.

StrykdagsStrukit
Då jag kom hem fick jag för mig att jag skulle stryka. Först ut var dom rentvättade juldukarna som fostermor har broderat, men jag hittade fler dukar plus en skjorta som har varit ”strykrädd” länge.

Premiäreldat
På kvällen bestämde jag mig för att premiärelda i kakelugnen. Första gången den här vintern. Eller vinter och vinter förresten, det har knappt varit några minusgrader än, men huset börjar ändå kännas kyligt fick jag för mig. Ojojoj, så skönt att få klappa om den varma kakelugnen ännu dagen efter. 🙂

Förberett för vila
I patientanvisningarna för ”Kalevalainen jäsenkorjaus” står det att man efter en behandling ska låta bli att bära tungt och ta det lugnt i tre dar. Eftersom jag hade behandlingstid idag, var det klokast att bära in ved och vatten igår, så då gjorde jag det. Inte för att jag vet hur ”tungt” definieras men jag antar att fyllda vedbärare hör till den kategorin?

Coachat en datoranvändare
På eftermiddagen dök en datoranvändare upp som behövde coachning i bild‑, respektive mapp‑ och filhantering. Sex timmar senare (inklusive kaffepaus) tyckte han att han hade ganska bra kläm på hanteringen och sa sig vara nöjd för den här gången.

Dator 2Mest fungerade jag som moraliskt stöd upplevde jag. Egentligen vet han hur han ska göra, men känner sig osäker, vilket man förstås gör innan man blir rutinerad.

Välgörande behandling
Kvart över nio i morse låste jag in Mia (med hennes tillstånd) och gav mig av i nordostlig riktning. Målet var en gata i Bjärnå centrum, där min ”jäsenkorjaaja” håller till numera.

Det gällde att ha gott om tid för i Bjärnå kan jag lätt som en plätt villa bort mig. Vilket jag förstås också gjorde. Jag missade gatuskylten strax före kyrkan och fick på så sätt ofrivillig sight-seeing. Då jag nådde vägen till Ekenäs insåg jag att jag definitivt var på villovägar och vände om.

Jag kan bara skylla på att gatuskyltarna är minimala och svårlästa, dessutom ofta felvända, så det är nästan tji att läsa dom i farten. Men till slut kom jag rätt och hade ännu fem minuter till godo.

Efter en och en halv timmes ömsom skön och ömsom smärtsam behandling åkte jag hemåt igen med ordinationen att dricka mycket vatten och vila resten av dagen. Eftersom det var mer än ett år sen senaste behandlingen, behövdes en ny tid efter jul för att rätta till alla tokigheter. I fortsättningen ska jag boka in mig varje halvår bestämde vi.

Klockan ett öppnade jag köksdörren och mötte en liten fröken som högljutt påpekade att jag hade varit borta onödigt länge. Men hon förlät mig genast när jag gottgjorde henne med godis och mat. 🙂