Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

27.2 – Näring för kropp och själ

Jag har dammat av spisen, förevigat iskonst och agerat svarttaxi. Mia har fått ny dörrklocka.

Storkok
Idag dammade jag av spisen och ställde till med storkok, kålgryta för 4-6 personer. Det var lite oöver­lagt kom jag på efteråt – så trångt som jag har i frysen får jag se till att bjuda in matgäster för att minska på portionerna.

Iskonst
Solen värmde skönt vid uthuset, så jag parkerade mig på tröskeln till vedlidret en stund och be­grun­dade min fridfulla tillvaro medan jag letade bildmotiv. Inom kort hade jag hittat flera fan­tas­tiska konstverk i is som jag gärna ville föreviga. Här nedan ser du ett av dom. Visst är det vackert?

Svarttaxi

Vid lunchtid dök händige släktingen upp och undrade när jag skulle till Dalsbruk nästa gång? Jag anade inga ugglor i mossen utan svarade sanningsenligt ”tidigast torsdag”. Efter lite påtryckning visade det sig att han behövde skjuts senare på dan för att hämta bilen från service.

Subtila formuleringar är totalt bortkastade på mig. Jag försöker alltid svara sakligt på frågan som ställs och har svårt att upptäcka baktankar eller bakomliggande motiv. Det gäller för all del människor jag känner, i annat fall kan jag vara nog så misstänksam. 😀

Strax efter fyra var det dags, så jag blåste liv i Silverpilen och pilade i väg.

Ny dörrklocka
Så länge vattendunkarna stod på verandabänken använde Mia locken som släpp in mig-signal, men så här års förvarar jag dom i köket. Då har hon i stället puttat på dom två fjuttiga metallklockorna som satt på handtaget, men dom hörde jag inte alltid så idag har dom ersatts av en ny klocka, modell större.

Den blev alldeles utmärkt. Plinget hörs tydligt när hon slår med tassen på pendeln.

För den som minns att jag skaffade babyvakt till Snuttan (min förra kisse) kan nämnas att den finns kvar, men känns onödig eftersom Mia har kommit på andra dörrknackarmetoder.

 

av

26.2 – Dagen efter kvällen före

Jag ska sluta åka skidor nattetid och har haft en stillsam dag.

Nattlig skidtur
Igår eftermiddag var jag bjuden på middag hos grannen på udden mittemot. Det var minsann ingen enkel tillställning!

Närmaste vägen var över isen så jag spände på mig skidorna i förhoppning om att jag skulle slippa trampa ner i den vattensjuka snön. Min förhoppning besannades, jag avverkade den korta sträckan utan incidenter.

Efter välkomstskålen satte vi oss till bords. Förrätten bestod av två sorters fiskrom med tillbehör och rostat bröd. Mums. Efter det följde mera mums. Fiskbiffar, stekta abborrfiléer, potatis och två sorters kalla röror, allt egenhändigt tillrett av värdinnan.

Smakupplevelsen förhöjdes ytter­ligare av vetskapen att fisken garanterat inte hade åkt fram och tillbaka över jordklotet. Goda vänner till värdparet hade fångat den i vårt lokala hav.

Den digra måltiden avslutades med kaffe och en maffig chokladkaka som hade ett ”lock” av blåbärs­kvarg.

Samvaron fortsatte och timmarna rann undan tills jag chockad upptäckte att klockan var över två! Stackars värdpar… Vilken mardrömsgäst som aldrig fattade att det var dags att gå hem. Och stackars Mia som fick vara ensam så länge.

Jag begriper inte riktigt hur det kommer sig att min vistelse alltid blir så långvarig just hos dom? En del­orsak är förstås ”pratvattnet”. Jag som kan prata ihjäl vem som helst utan. 😀

Värdinnan följde mig till ”skidparkeringen”. Och tur var det, annars hade jag förmodligen aldrig tagit mig upp ur den djupa snön jag vinglade ner i eller fått på mig skidorna. Det tog sin runda tid trots lyktan hon hade med sig.

Väl ute på isen gick det bra. Den sena timmen till trots syntes ljus i alla fönster hos grannen så jag höll kurs babord om ljuset och tog sikte på stora alen i hemhamnen.

Att få av sig skidorna var lika komplicerat som att få på dom. Nån ficklampa hade jag ju inte tagit med mig korkat nog. Tänk att jag aldrig lär mig? Jag var nästan beredd att ta mig uppför backen med skidorna på, men insåg lyckligtvis att det skulle sluta med katastrof.

Så småningom hade jag krånglat av mig båda skidorna och uppför backen. Stigen verkade helt klart smalare än när jag gav mig av, men det kanske berodde på mörkret? 😉

Så snart jag var inne i köket ringde jag värdinnan som utlovat för att försäkra henne om att jag var hemma och välbehållen. Mia lät inte alls arg på rösten, men höll en längre utläggning än vanligt. Jag förstår henne. Så här länge brukar jag aldrig vara borta.

Stillsam dag
Dagens program var stillsamt. Lite snöskottning, en del fotografering och en kort promenad i det strålande sol­skenet innan dagens besökare anlände. Filosofen hade tackat ja till ”afternoon-tea”.

Som vanligt visste jag inget nytt, så han fick stå för nyhetsrapporteringen. Den var avklarad på ett par timmar, sen tackade han för sig och åkte.

Efter det la jag mig på sängen och läste ”Fysikens tao” tills jag somnade. Mia gjorde mig sällskap. När jag vaknade såg jag stjärnorna tindra på kvällshimlen och kände mig tillräckligt stärkt av vilan för att skriva det här inlägget. 🙂

 

av

24.2 – Praktiskt och smaklökskittlande

Jag har fått användning för pepparkaksburken, är inne i en vitlöksperiod och har hittat en ny passion.

Praktisk burk
Om jag hade varit smart igår, hade jag följt ”vägmästarens” exempel och sandat framför trappan… I morse såg stigen ut som en halkbana, nattens kyla hade fått snömodden att förvandlas till is.

Så förutseende var jag ändå tidigt i vintras att jag ställde fram burken med (miljövänligt) salt lite lägligt. Nu kom den väl till pass. Men jag ville gärna komplettera med sand.

Sand har jag i en säck i uthuset, men frågan var vilket kärl jag skulle ta sanden i? Plastkannan som jag använde i fjol har ”nån” flyttat på så det gällde att hitta ett alternativ.

Då kom jag på den tomma pepparkaks­burken som stod i skafferiet, den måste ju bli utmärkt! Med den och en kantstött kaffemugg som ”öskar” gick jag och hämtade sand. Kombinationen av salt och sand blev idealisk. Ingen halkrisk längre.

Vitlöksperiod
Med jämna mellanrum längtar min kropp efter vitlök. Just nu är det en sån period. Allt jag äter – utom choklad – innehåller vitlök i någon form. Tänk på det om du planerar ett besök och är känslig för ande­dräkt som stinker vitlök!

Igår gjorde jag en fisksoppa som skulle kryddas med vitlök. I receptet ingick aioli, men det var jag för lat för att fixa, det blev idag i stället. För att få riktigt sting tog jag dubbla mängden vitlök, så nu krullar sig mina nyklippta testar nästan när jag slukar en tesked. Fisksoppan blev också klart smakligare med en rejäl klick av den eldiga röran.

Mia ville gärna smaka då hon såg att jag åt nåt så jag gav henne en liten klick på fingret. Hon luktade noga först, men bestämde sig sen för att smaka. Hon slickade i sig alltihop, men såg ut som om hon hade fått en kaktus i strupen. Nästa gång misstänker jag att hon låter bli att tigga.

Ny passion
Eftersom jag är så lättpåverkad av reklam, köpte jag förstås en påse Susu efter att ha sett och hört mark­nads­föringen. Godis som smakar ”som en puss av din bästa vän” kan jag ju bara inte låta bli att testa!

Nu har jag fastnat på kroken för gott(!). Igår köpte jag min andra påse, men vågar inte öppna den för då försvinner inne­hållet på nolltid. Det kanske beror på att jag så sällan får några pussar av min bästa vän? Smaken är dock inte helt identisk, så där överdriver reklamen som vanligt, men den utgör ett fullgott surrogat tycker jag. 😀

 

av

23.2 – Nöjen och arbete

Igår var jag bjuden på middag och löste ett problem som jag inte visste att jag kunde. Idag har jag haft underhållning under arbetet och lurat Mia att gå i djup snö.

Middag
Vid två-tiden igår eftermiddag sadlade jag Silverpilen och åkte söderut. Jag var bjuden på middag klockan tre, men behövde handla en del först.

Några minuter före utsatt tid öppnade jag dörren och andades in matdofterna. En kort stund senare fick jag kasta jag mig över ugnsstekt fisk och diverse grönsaksrätter. Det smakade utmärkt som alltid. Jag är onekligen privilegierad som har så många duktiga kockar i vänkretsen. 🙂

Problemlösning
Efter mat, dessert och kaffe tog arbetet vid. Middags­värden hade en lista med punkter som han ville ha förklarade när det gällde handhavandet av datorn.

Alla punkter klarades av, men ett delikat problem återstod. När man ville bifoga en bild saknades bild­mappen i dialogrutan som öppnades. Efter att ha återställt standardmapparna och startat om datorn trodde jag mig ha löst problemet, men så enkelt var det inte. Genvägen till Mina bilder fanns kvar på Start-menyn och fungerade som den skulle, men mappen visades fortfarande inte då man gick till Mina dokument. Synnerligen skumt.

I stundens ingivelse drog jag Mina bilder från Startmenyn till Mina dokument och voilà, nu syntes bildmappen igen som den skulle. Jag citerar katten Gustaf: ”Det är otroligt vad man klarar av när man inte vet att man inte kan.”

Underhållning under arbetet
När jag hämtade tidningen i morse suckade jag när jag såg snö­mäng­den framför dörrarna till ut­huset. Snön hade rasat från taket där också. Jag som nyligen hade skottat så fint.

Stärkt av en rågbit med ost tog jag i tu med högen. Jag övervägde först att sanda backen men kom fram till att ”vägmästaren” nog skulle dyka upp snart, vilket han också gjorde. När han fick syn på mig stannade han traktorn, öppnade dörren och sa att jag såg ut som en kom­mu­nal­ar­be­tare. Jag förstod vad han menade – en arbetsklädd person som står och hänger på spaden. Han tackade nej till kaffe så efter en kort pratstund fortsatte vi arbetet på var sitt håll.

Ett halvt ton snö senare hörde jag nån heja bakom mig. En dam från byn gjorde ”byåttan” och stan­nade till. Skönt att få vila ryggen en stund igen. Sen försvann resten av högen fort och utan avbrott.

I djup snö
Min fyrbenta sambo ogillade dagens blötsnö. Hon steg försiktigt på det kalla, blöta underlaget och skakade baktassarna med jämna mellanrum. En riktig fjantfröken. Trots att hon var sällskapssjuk ville hon till slut stanna inne fast jag var ute.

Innan jag gick in för dagen bestämde jag mig för att gå ner till stranden och lockade henne med mig. Det gick bra ända tills vi hade avverkat en tredjedel av sträckan. Hon ville gå före mig men jamade olyckligt när hon sjönk ner i snön.

Så vad gör fjantmatte då? Jo, hon bär kattskrället förstås. Det passade lilla damen utmärkt. Hon hade perfekt utsikt och slapp bli våt om tassarna.

I stranden fanns gamla spår sen mitt skidletande så där tyckte hon att det gick bra att ta sig fram. För att testa stövlarna och vattenmängden på isen gick jag ut en bit. Hon ville gärna följa med, men hörde av mitt klafsande att det om möjligt var ännu obehagligare än djupsnön, så hon svängde av mot bryggan i stället. Jag gav också upp och vände om efter några steg.

För att roa henne grävde jag bort snön så hon kunde ta sig in under båten för att undersöka. Det var inte värst intressant så vi gick tillbaka upp till huset efter en stund. Den här gången höll hon sig bakom mig och följde mina upptrampade spår. Smart kisse.

 

av

21.2 – Strålande inledning

Vinterlovet har börjat med fortsatt träning av skottarmusklerna, lunch ute i solskenet och det årliga snöraset.

Vinterlov
Jag har aldrig under mitt yrkesliv varit ledig på vintern beroende på att jag har sparat all se­mes­ter till sommar­vistelsen på Udden. Tack vare bussiga arbetsgivare och kolleger har det gått att genomföra. Därför njuter jag i fulla drag av att få ha vinterlov.

Till vinterlovet hör förstås utomhusaktiviteter. Igår sken solen från klarblå himmel så det var ett rent nöje att träna skottarmusklerna.

Lunch i det vita
Vid tolvsnåret ringde fru grannen och frågade om jag hade lust att äta lunch ute i solen. Jag hade nyss stoppat i mig lite ätbart så jag var inte hungrig, men lovade ändå dyka upp.

När Mia och jag anlände var hela familjen samlad framför garaget där solen värmde mest och bordet stod dukat. En liten portion mat och ett par glas rödvin slank ner utan problem medan vi njöt av solen och takdroppet.

Snöras
Idag började dagen mulen med +1,6 grader och på förmiddagen började det snöa lätt. Men när jag äntligen var klar att gå ut, hade solen redan börjat titta fram och vädret såg ut att bli lika fint som igår.

Jag beslöt att raka ner den lilla snö som hade samlats på trapptaket sen förra gången och skottade snabbt upp den. Sen fick jag för mig att jag skulle ”pilla lite” på överhänget från stora taket. Jag lyckades över förväntan… All snö på stora taket släppte plötsligt och dråsade i backen framför föt­ter­na på mig. Sisådär ja, nu hade jag sysselsättning några timmar framåt.

Tre timmar senare när herr och fru grannen vek ner och hejade syntes inte ett spår av snöhögen längre. Dom såg nästan ut som om dom inte riktigt trodde mig då jag talade om vad jag hade hållit på med. Förhoppningsvis räcker det med ett snöras i år. I fjol dråsade första satsen ner en månad tidigare och hann bli lika stor en gång till innan det var klart.

 

av

19.2 – Snöigt

Jag har skottat snö, firat en födelsedag, skottat mera snö och företagit en räddningsaktion.

Snöskottning och födelsedagsfirande
Idag hade jag turen att vara inbjuden till skyddslingens födelsedagsfirande. Födelsedagen avverkades för flera dar sen, men ”hemmafirandet” gick av stapeln idag.

Innan jag tog på ”gå bort-klädseln” beslöt jag fylla på vatten. En blick ut genom ytterdörren räckte för att inse att stövelskaften inte skulle räcka till för att ta sig fram till pumpen. Av dom andra gångarna syntes heller inga spår längre, nattens sydostliga storm hade utplånat dom fullständigt. Snösläden nästa.

Eftersom snöfallet fortsatte struntade jag i att skotta resten tills vidare. Det kunde jag ”roa” mig med när jag kom hem.

Stormen hade visserligen bedarrat men vinden var fortsatt frisk så det gällde att klä sig praktiskt för promenaden upp till byn även om termometern stod på -0,8. Kappa, mössa och arbetsstövlar blev en utmärkt lösning.

Förutom mig bänkade sig ett halvdussin personer runt köksbordet. Ett lagom stort säll­skap i mitt tycke. Bland andra godsaker vankades fastlagsbullar (semlor) – mycket lämpligt med tanke på att det var Fastlagssöndag. Som tur fick man välja mellan sylt eller mandelmassa som fyllning. 🙂 Mandelmassa avstår jag gärna.

Efter ett par timmar kändes det lagom att pulsa hemåt igen för att ta i tu med resten av snö­skott­ningen.

Räddningsaktion
Den tunga snön fick mig att avstå från genvägen till uthuset. Huvudsaken är att jag tar mig upp till ”parkeringen”.

Sen slogs jag av tanken på att sparken stod kvar i stranden. Med det här snötillägget finns det då ingen risk för att det går att åka spark på isen så jag pulsade ner för att hämta den.

Sparken syntes tydligt där den stod lutad mot båten, men var fanns skidorna? Dom mindes jag be­stämt att jag hade ställt mot stammen på den stora alen efter min senaste och hittills enda skidtur den 5 februari. Stavarna stod kvar som bevis.

Stormen hade naturligtvis fått dom att kantra och nu låg dom under en halv meter nysnö. Frågan var var nånstans? Efter flera minuters grävande lokaliserade jag till slut båda två och lutade dom mot båten i stället. Sen drog jag sparken upp för backen och ställde den mot uthusväggen där den brukar stå vintertid.

Vilken himla tur att jag kom på att jag skulle hämta sparken! I annat fall hade jag väl inte hittat ski­dorna förrän nån gång i april. 😀

 

av

18.2 – Te- och kaffebesök

Utöver den dagliga snöskottningen har jag druckit te och kaffe i trevligt sällskap.

Daglig rutin
Att skotta snö tillhör den dagliga rutinen sen några dar tillbaka. Medan tvättmaskinen tog hand om tvätten hann jag skotta upp mina gångar. Strax innan jag hade skottat klart runt Silverpilen dök sommargrannen psykologen upp.

Eftermiddagste
Under tiden som hon förevigade mig på bild(!) hade jag putsat färdigt så jag bad henne stiga på. Av alternativen kaffe, te, sprit eller vatten valde hon te.

Hon frågade om det hade hänt nåt nytt i byn, men jag påpekade att jag inte var rätt person att fråga och att jag nog är mer insatt i läget i Syrien än i vad som händer i byn. 😀 Men vi hittade snabbt andra samtalsämnen, bl a dotterns förestående 30-årsdag och förslaget om höjd pensionsålder.

Eftermiddagskaffe
Jag hade nästan hunnit duka av bordet när min före detta granne knackade på. Det var ett bra tag sen sist. Hon tackade ja till kaffe och hade till skillnad från mig en nyhet att berätta från byn trots att hon inte bor här längre.

Efter kaffet undrade hon om jag hade lust att skanna tre gamla fotografier till henne och det ville jag förstås gärna. En kort stund senare tackade hon och gick för att hinna ut på en promenad innan det blev mörkt.

Så passerade den eftermiddagen.

 

av

16.2 – Hälsa och välstånd

Igår fick jag mera utrymme, har samma tider som grannen och fick en ny blombukett. Idag har datorn och Silverpilen genomgått hälsokontroll och kyl och frys är välfyllda.

Mera utrymme
Jag kan i fortsättningen breda ut mig av hjärtans lust på bloggen… Mitt önskemål om utökning av ut­rymmet ledde till att två(!) herrar på HSS Media (som driver bloggen.fi) vardera har tilldelat mig 500 MB, så totala utrymmet är nu uppe i 1,5 GB. Det lär ju räcka ett tag. Jag niger djupt och tackar. 🙂

”Samtida”
Mina tillfälliga grannar verkar ha samma dygnsrytm som jag. Då jag skottade snö och putsade av bilen igår upptäckte jag att herrn i huset också var ute och skottade så jag sträckte upp handen och ropade ”hello”. ”Good morning” svarade han glatt. Klockan torde ha varit ca 12.45.

Möjligen trodde han att jag nyss hade stigit upp och var ute i morgonrocken som vanligt? Om det inte hade varit arbetsdag hade han mycket väl kunnat ha rätt.

Ny blombukett
Tulpanerna som fredagens middagsgäst överräckte hade knappt börjat vissna förrän jag fick nästa bukett. Gårdagens kurs­del­ta­ga­re tackade på så sätt för kursen och tyckte dom hade haft roligt. Det tar jag som ett bra betyg.

Hälsokontroll
F-Secure påminde mig tidigare i veckan om att det var dags för den månatliga hälsokontrollen av datorn igen så jag körde den i samband med frukosten. Efter uppdatering av ett par program fick jag godkänt.

I eftermiddags var det Silverpilens tur. Jag chansade på att få besiktningen tidigarelagd eftersom jag var en halv timme före utsatt tid, vilket också lyckades. Tur att ingen av gubbsen i kön visste om att jag trängde mig före.

Hur det gick med hälsokontrollen? Självfallet godkändes min ögonsten! Så mycket kärlek (plus lite service) som den bilen får, kommer den att hålla längre än jag.

Proviantering
Efter besiktningen åkte jag tvärs över vägen in på S-Markets parkeringsplats. På väg in i butiken signalerade magen högljutt att det var dags för påfyllning så jag åt en banan under tiden jag handlade.

Om jag hade åkt in på grillen och ätit nåt innan jag gick till butiken hade det säkert blivit billigare. Nu lockade nästan allt jag såg. Jag tror att städhyllan var den enda jag inte besökte.

Till mitt försvar ska sägas att allt jag köpte kommer förr eller senare att förtäras eller användas. Men den som eventuellt iakttog mitt varuberg trodde garanterat att det nalkas sämre tider inom kort. 😀

 

av

14.2 – Epilog

(Nej, jag är inte senil – jag är fullt medveten om att det här är andra inlägget idag. :D)

Jag har motionerat Mia och förberett morgondagen. Antalet vänner har minskat.

Motionspass
Eftersom Mia inte är särskilt förtjust i att vistas utomhus den här årstiden, ”övertalade” jag henne att följa med upp till soptunnan. Stigen är visserligen upptrampad men krävde en del extra skutt för att ta sig fram. Hon verkade ändå tycka det var roligt av tokrusningarna och ”kommentarerna” att döma.

För att få ner hennes vikt har jag minskat på mathållningen och serverar lättfoder. Det är inte värst populärt, igår kväll insisterade hon på att få det utbytt mot nåt godare, men oftast går det ner.

Kursavslut
I morgon är det sista kursavsnittet för ”Flinkt och tryggt på nätet”. Efter avverkad soptur och lite snöskottning ägnade jag mig åt kursinnehållet. Förra veckan installerade vi Skype och i morgon ska jag gå igenom hur man ställer in och använder programmet.

Det förvånar mig att man inte kan radera sitt konto? På supportforumet får man reda på att kontot inte går att ta bort, bara innehållet i profilen. Undrar varför?

Å andra sidan går det att ha flera Skype-användare på samma dator förutsatt att var och en har ett eget konto. Praktiskt om man har ett hemnätverk eller samma dator används av flera personer.

Färre vänner
För varje år blir Alla hjärtans dags-hälsningarna färre har jag märkt. Vännerna i Sverige som tackade för hälsningen jag skickade, har i år minskat till tre. Och det är väl inte så underligt eftersom vi aldrig träffas längre.

Desto gladare blev jag över att höra Grisen/Tvillingens röst. Vi kom fram till att det snart är läge för picknick på bryggan igen. Den 27.3.2011 begav det sig senast ser jag av datumet på bilden hon tog.

En trolig förklaring till den krympande vänkretsen är att jag är dålig på att hålla kontakt och höra av mig. Jag tror på nåt sätt att vännerna alltid finns kvar, oavsett hur länge sen vi senast hördes av eller sågs och riktigt så fungerar ju inte vänskapsrelationer. Precis som alla andra relationer be­hö­ver dom underhållas. Jag är alltså en dålig vän ur den synvinkeln.

Dess värre tror jag inte att jag kommer att bli bättre… Dom enstaka personer som står mig nära får stå ut med mig som jag är. Det gör dom nog förresten, annars skulle dom inte tillhöra ”den inre kretsen”. 🙂

Det påminner mig om ett klokt citat: ”En vän är en person som vet allt om dig, men som gillar dig ändå.”

 

av

12.2 – Snösöndag

Jag har fått ett motionspass, letat efter snörakan och gjort en ”provrakning”.

Motionspass
Jag blev förbluffad över snömängden när jag gick ut efter lunch.  Flingorna såg inte så stora ut men hade duggat tätt i flera timmar så alla stigar var igensnöade. Första gången i år jag fick skotta ”på riktigt”. 🙂

Jag tänkte först strunta i genvägen till uthuset, men hur det nu var kom jag ändå fram till att jag skulle anstränga mig lite till, så nu är triangeln fullständig igen. Jämfört med i fjol är snö­mäng­den minimal, men strax före julafton 2010 hade vi ungefär lika mycket snö kan jag se av bilden jag tog då.

Snösläden fick också tjänstgöra som transportsläde. När jag ändå var i farten tyckte jag det var lika bra att fylla på vedförrådet och fraktade vedbäraren på snösläden för att slippa bära den. Snön har onekligen vissa fördelar.

Var är snörakan?
Snön rasade från hustaket i omgångar under tiden jag skottade, vilket påminde mig om att jag gott kunde inviga den nyinköpta snörakan. Men var hade jag ställt den?

Jag fick för mig att den var delvis blå, men hittade inget som överensstämde med synminnet, varken i boden eller i vedlidret. Hade jag kanske varit så fiffig att jag ställde den i vindstrappan för att ha den nära till hands? Nix, där fanns den inte heller. Märkligt.

Då måste den ju finnas i boden eller vedlidret. Några andra förvaringsställen har jag inte. Jag gick tillbaka till boden och kollade noga, men ingen snöraka.

In i vedlidret igen, men där fanns absolut inget blått. Däremot en avlång kartong som var oöppnad. När jag vände på kartongen såg jag en eti­kett som avslöjade att innehållet var det jag sökte. En brun kartong blev alltså delvis blå? Jag har tydligen ett allvarligt fel på synminnet. 😦

”Provrakning”
Efter att ha slitit upp kartongen och skruvat fast stödbenen på snöbladet var jag klar för ”prov­rak­ning”. Fullt utdraget blev teleskopskaftet mer än tillräckligt långt, men vikten räckte inte riktigt till för att bladet skulle hugga tag i snön, delvis beroende på en i mitt tycke onödig böj på bladet.

Troligen är snörakan mer lämpad för att skuffa ner snön än för att dra ner den, etiketten till trots. Men det gick ändå bra att tömma trapptaket, vilket förstås resul­te­rade i en ny skottningsövning för att få bort den kompakta snöhögen framför trappan.

Onekligen bästa verktyget hittills och det kräver tacksamt nog ingen stege. Hur dom har tänkt att en rak borste på en rak stång ska kunna rengöra takrännan är dock för mig en gåta? Men det kanske beror på att min tekniska begåvning är något inskränkt?