Att truga eller inte truga


Härom dagen hade Husse och jag en diskussion om trugande vid middagsbordet. Jag hävdade att det är självklart att man tackar ja om man vill ha det som bjuds, annars är man oärlig.

Det gick Husse inte alls med på. Då är man ohövlig och bortskämd. Det kunde jag inte förstå, så han förklarade att det hör till god ton att tacka nej och låta sig trugas. Det här gäller inte inom familjen, då får man vad jag förstår tacka ja eller nej och blir trodd.

Tydligen är jag ohövlig och bortskämd. Jag ogillar trugande. Om jag har sagt nej tack förväntar jag mig att omgivningen förstår att jag inte vill ha.

Samtalet kom sig delvis av att jag tog en besökare på orden när hon sa nej tack till glass för ett tag sen. Husse var övertygad om att hon alldeles säkert ville ha, men att hon var artig och behövde trugas. Vilket jag alltså inte gjorde, utan utgick i från att hon menade vad hon sa.

Fast ibland låter jag mig också trugas för all del. Alternativt frågar jag om jag får ta till. Det måste ju betraktas som verkligt ohövligt!

Jag tror att trugande är nåt som (bara?) förekommer på landsbygden, men jag kan ha fel. Vad jag kan minnas trugas det inte i stan.

Det kan förstås också vara en generationsfråga. När värdinnan i min barndom sa ”var så goda” var det ingen som reagerade. Efter en stund påminde hon om att kaffet var ihällt. Ingen reaktion. Först då hon påpekade ”ta nu, kaffet kallnar” lydde gästerna.

Men har inte den seden tagits ur bruk för länge sen, också här på landsbygden? Eller är det bara jag som tror så?

6 tankar om “Att truga eller inte truga

  1. Jag tror det är dels en generationsfråga men också lite av personlig läggning. Jag kan känna igen både trugande och att klädsamt tacka nej men ändå vid lite trugande ta en kaka till. Ibland vid kaffe- och matstunder var det nog en typ av artighet att dels truga och dels tacka nej. Alltså ett nej är inte alltid ett nej och det vet den som bjuder. Jag kan se till mig själv att det sitter kvar lite hos mig också. 🙂

    Gilla

  2. Avskyr också trugande, det gör mig faktiskt superirriterad. Säger jag nej tack så är det det som gäller. Säger jag ja tack så är det det som gäller. Samma sak om man annan säger till mig – ja eller nej – så tar jag dom på orden. Inte orkar jag sitta och gissa vad nån egentligen menar…..

    Gillad av 1 person

  3. Nej gillar inte trugande, endast då det gäller barn som måste få i sig någonting på grund av sjukdom och då tar det emot,för det är ju lätt att föreställa sig hur svårt det är att äta om det inte smakar. Sen har jag många minnen av anorexi patienter och den eviga dagliga kampen om mat.

    Gilla

  4. I min uppväxt tackade man nej om man inte ville ha något eller mer, inget konstigt alls. Jag avskyr trugande vid middagar, när man har tackat nej till påfyllnad. Förr var det nog så att det skulle trugas, visa att man hade råd kanske.

    Gillad av 1 person

  5. Är nog av den uppfattningen att säger man nej tack så är det det som gäller. Har svårt för trugande då jag oftast säger nej när jag är mätt eller inte tycker om det som erbjuds.

    Gillad av 1 person

Kommentera här!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.