Att truga eller inte truga

Härom dagen hade Husse och jag en diskussion om trugande vid middagsbordet. Jag hävdade att det är självklart att man tackar ja om man vill ha det som bjuds, annars är man oärlig.

Det gick Husse inte alls med på. Då är man ohövlig och bortskämd. Det kunde jag inte förstå, så han förklarade att det hör till god ton att tacka nej och låta sig trugas. Det här gäller inte inom familjen, då får man vad jag förstår tacka ja eller nej och blir trodd.

Tydligen är jag ohövlig och bortskämd. Jag ogillar trugande. Om jag har sagt nej tack förväntar jag mig att omgivningen förstår att jag inte vill ha.

Samtalet kom sig delvis av att jag tog en besökare på orden när hon sa nej tack till glass för ett tag sen. Husse var övertygad om att hon alldeles säkert ville ha, men att hon var artig och behövde trugas. Vilket jag alltså inte gjorde, utan utgick i från att hon menade vad hon sa.

Fast ibland låter jag mig också trugas för all del. Alternativt frågar jag om jag får ta till. Det måste ju betraktas som verkligt ohövligt!

Jag tror att trugande är nåt som (bara?) förekommer på landsbygden, men jag kan ha fel. Vad jag kan minnas trugas det inte i stan.

Det kan förstås också vara en generationsfråga. När värdinnan i min barndom sa ”var så goda” var det ingen som reagerade. Efter en stund påminde hon om att kaffet var ihällt. Ingen reaktion. Först då hon påpekade ”ta nu, kaffet kallnar” lydde gästerna.

Men har inte den seden tagits ur bruk för länge sen, också här på landsbygden? Eller är det bara jag som tror så?