Strax före solnedgången bestämde jag mig för att släpa hammocken till sin rätta plats och räta upp den. När det var gjort gick jag bort och busade med Mia som satt i äppelträdet. I samma veva tittade jag ner mot sjön och såg att knölsvansparet befann sig på lagom avstånd för fotografering.

Jag snabbade mig in för att hämta kameran, men precis som om dom visste vad jag tänkte hade dom dragit sig längre ut då jag var tillbaka. Jag beslöt att så tyst och försiktigt som möjligt gå ner till stranden i stället. Minsta ljud eller rörelse får dom att flytta sig på betryggande avstånd har jag lärt mig.

Just när jag var beredd att ta en bild kom Mia farande nerför backen i full karriär. Men lustigt nog verkade svanarna inte uppfatta henne som farlig? Inte ens när hon gick ut på bryggan. Dom låg snällt kvar och verkade iaktta henne nyfiket.

Dess värre uppfattade kameran att det var mörkaren än jag upplevde det, så bilderna blev varken ljusmässigt eller skärpemässigt så bra som jag hade tänkt mig. Jag borde förstås ha justerat inställ­ningarna men var så ivrig att plåta så mycket som möjligt.

Det var ingalunda slut på uppvisningen med det. Medan jag stod och tittade på det stiliga svanparet dök det upp flera svanar mellan Flottholmsudden och Hästholmen. Till slut räknade jag elva svanar totalt. Wow!

Nykomlingarna närmade sig så jag kunde se deras gula näbbar. Hur skulle det här gå? Uppfattade dom varandra som artfränder eller som inkräktare? Det hördes en del lågmälda läten, men inget jag uppfattade som varningsrop.

Sångsvansfamiljen beslöt passera knölsvansparet helt enligt alla sjötrafikregler. Mötande trafik på babords sida. Paret backade en liten bit, men bara så mycket att det fanns några meter fri vattenyta mellan dom och nykomlingarna. Lugnt och stillsamt.

Just då hördes gälla mårdhundsskrin uppifrån viken. Skrien slutade i ett utdraget plågoläte. Antingen en fajt mellan två mårdhundar eller ett lodjur som var i farten. Det var bara jag och Mia som tyckte det lät obehag­ligt, svanarna fortsatte lugnt vidare.

Mia tyckte det var säkrast att ta sin tillflykt till verandan och jag följde snart efter. Nu hade vi ju fått se hela den fina uppvisningen. 🙂