(Reklamöverkänsliga och hungriga personer varnas för inlägget)

Så där ja, då var julmatsfrossandet (till största delen) överstökat för i år. Idag hade jag bokat bord i Labbnäs kl 13 för att kasta mig över kökets alla läckerheter.

Jag hade bara hunnit heja på tomten innan värdinnan kom och hälsade mig välkommen med ett leende. Det kändes hemtrevligt. Hon för­kla­rade att hon hade dukat två platser till mig – jag fick välja om jag ville se ut över sjön eller titta på övriga gäster. Jag valde så klart sjön.

Medan jag hängde av mig ytterkläderna ställde hon frram en fylld mugg på ”glöggbordet” och bad mig ta för mig. Eftersom jag var lite tidig var all mat ännu inte framdukad så jag hann gå runt och ta några bilder på interiören. Varje rum har sin speciella prägel.

I ett angränsande rum satt en samling människor som jag förstod kom från samma arbetsplats och vid andra änden av ”mitt” bord satt tre pensionärer. Fler än så var vi inte den här gången, vilket var ganska skönt tyckte jag.

Sen var det dags att förse sig av alla sillsorter och övriga fiskrätter. För min del var ström­mings­bullarna och sillkakan välsmakande nyheter som konkurrerade hårt med laxrulladerna, räk­salladen och den gravade siken.

Tallrik två fylldes med kallskuret och sallader. I en skål bakom skinkan hittade jag äppelmos trodde jag, men det visade sig vara en delikat senap. Stark och söt som den ska vara, utan den minsta bi­smak av ättika. I en annan skål hittade jag syltad(?) rödlök och till köttpastejen fanns ytterligare ett gott tillbehör.

Efter en återhämtningspaus lastade jag varmrättstallriken. En köttbulle, en liten snutt av varje låda (tre stycken) och en sked stuvad grönkål fick plats på tallriken tillsammans med lite mera sallad. Den stuvade grönkålen smekte verkligen smaklökarna – nåt jag aldrig har ätit förr, men det lär inte bli sista gången!

Trots att jag hade låtit bli bröd och nöjt mig med en liten potatis till sillen var jag nu proppmätt av för­ståeliga skäl. Det fick bli en ny paus innan jag tog i tu med desserterna. Fem läckra alternativ förutom ostbrickan och pepparkakorna, det ena smaskigare än det andra.

Konstigt nog fick desserterna också plats. ”Det går i skarvarna” brukade fostermor säga. När jag hade druckit ur kaffet och tömt dessertfatet fanns det definitivt inga skarvar kvar!

Heder och tack till er alla som igen bidrog till en kulinarisk upplevelse! 🙂