27.1 – Från franskt i sängen till finskt vinterföre


Jag har bäddat franskt, analyserat en folksjäl, klätt mig fin i onödan och haft hjärtat i halsgropen.

Bäddat franskt
Innan jag gav mig av till kursen igår hade jag storrengöring. Av mig själv alltså, inte huset. Därmed var det påkallat att byta till rent sänglinne. Eftersom också lakanen ligger sorterade i tvättordning, hade turen kommit till dom franska från Francoise Saget.

I mitt ”förra liv” i Sverige nappade jag nämligen på ett reklamutskick från företaget vid nåt tillfälle och var postorderkund ett tag. Priset var inte det som lockade, utan designen och färgerna. Tydligen är kvaliteten av hög klass, inköpen skedde innan jag flyttade till Östersund 1989 och allt jag köpte är fortarande i prima skick.

HärjedalenAnalyserat en folksjäl
Jag har kommit fram till att västanfjärdsborna har en liknande folksjäl som våra grannar i öst. Lika öppna, lätt­tillgängliga, gästfria och generösa. Det finns säkerligen undantag, men alla jag träffat från trakten har gjort ett gott intryck på mig.

Att dom också påminner om härjedalingarna tycker jag är ett ytterligare plus. Härjedalingar, lika lite som västan­fjärdsbor, tål översitteri eller förmyndarmentalitet. Dom står upp för vad dom tycker och tänker och håller ihop i vått och torrt upplever jag det som. Ett rakryggat folk och inga man sätter sig på eller över. 🙂

Fin i onödan
Strax före tre idag puttrade Silverpilen nerför backen med en chaufför i finaste gå-bort-stassen vid ratten. Före detta grannen fyllde 85 och det ville jag förstås gärna gratulera till.

Det kändes lite futtigt att köpa blommorna i matbutiken, men jag hittade en bukett som var helt OK och ringde på hos jubilaren. Redan då kände jag på mig att hon inte var hemma, men för säkerhets skull ringde jag på en gång till. Där hade intuitionen rätt igen, ingen kom och öppnade.

Då ringde jag upp henne för att höra var hon befann sig. Jag fick beskedet att hon var ”bortrest” på sin födelsedag och skulle komma hem dagen därpå så jag gratulerade per telefon och önskade henne en bra födelsedag. Som tur stod det en vas med rosor en bit från dörren så jag kunde sticka ner min bukett där och lägga födelsedagskortet intill.

Hjärtat i halsgropen
Idag var föret på byvägen klart bättre än på stora vägen. Blötsnön gjorde vägen moddig om man inte höll sig till hjulspåren.

SilverpilenPå hemvägen tappade jag herreväldet över Silverpilen i kurvan vid Knipängarna. För att inte riskera att kollidera med mötande trafik höll jag höger, men hamnade då i en sträng med snömodd, vilket fick däcken att tappa greppet.

Reflexmässigt trampade jag ner kopplingen och förväntade mig att återfå fästet, men bilen kanade omkring som en vante i storm. Ett tag var jag helt säker på att jag skulle hamna i diket, men jag lyckades parera, vilket gjorde att bilen svängde obehärskat åt andra hållet i stället. Till slut återfick jag på nåt mirakulöst sätt kontakten med asfalten igen och kunde fortsätta.

Usch och fy så otäckt, det var länge sen jag upplevde en sladd senast. Först i Söderby hade hjärt­slagen återgått till normal rytm. Som tur var jag ensam på vägen, annars hade det kunnat ta en ände med ännu större förskräckelse.

Frågan är om ens dubbdäck hade hjälpt? Möjligen hade jag kunnat häva sladden lite snabbare, men i och med att däcken var fullpackade med modd hade jag garanterat förlorat väggreppet ändå. Och självklart borde jag ha saktat in ändå mer än jag gjorde före kurvan. Men slutet gott, allting gott. 🙂