Månad: november 2012

av

8.11 – Med nål, trasa, bil och dator

Arbetsbyxorna har fått rätt längd, spisen blänker och skvallret går antagligen. Jag har tillverkat ett födelsedagskort och föryngrat byns äldsta invånare.

Rätt längd
Tyvärr är jag ju lite för kort för min vikt och klädstorlek, så dom nyinköpta arbetsbyxorna behövde läggas upp. Eller så har alla män i storlek 52 längre ben än jag? Hur som helst är byxorna nu i rätt längd och klara att tas i bruk.

Spisen blänker
Bland inköpen jag gjorde i Kimito fanns också en flaska spissvärta. Idag fick jag för mig att jag skulle begagna den.

Efter att ha läst instruktionen satte jag i gång. I traspåsen i vindstrappan fanns ett pen­sio­ne­rat dynvar (örngott) som jag tyckte var lämpligt att riva i mindre bitar och använda.

Resultatet blev strålande, spishällen och ‑luckorna formligen blänker. Det samma kunde jag tyvärr inte säga om fingrarna när jag var klar. Nästa gång ska jag offra ett par handskar för ändamålet.

Risk för skvaller
Idag sågs jag i Dalsbruk i sällskap med en stilig herre. Det händer inte så ofta så jag kan tänka mig att skvallret nu går för fullt. Jag kan nästan höra dom upphetsade rösterna: ”Nu har hon fått tag på en karl också. Vet du vem han är? Han kan väl aldrig vara härifrån?”

Den enkla anledningen till det ”herrliga” sällskapet är att händige släktingen har bilen på reparation och behövde skjuts till butiken. Ingen ny karl alltså. Men jag skäms ju heller inte för att visa mig i hans sällskap om det hade varit så. 😀

Födelsedagskort
I samband med butiksvändan hämtade jag ”Lingongrannens” födelsedagspresent. Han fyller nämligen jämnt inom kort.

Eftersom vi som uppvaktar inte hade kommit överens om något kort, bestämde jag mig för att till­verka ett. Dessutom skrev jag dit gratulanternas namn så slipper jag jaga dom som är med. I morgon ska jag lämna kort och present till Oxen/Tvillingen så han får överräcka det vid lämpligt tillfälle i efterskott, födelsedagsbarnet firar nämligen dagen på annan ort.

Föryngring
Idag jagade jag fru grannen för att tala om att jag gärna vill vara med om det ska ”skramlas” till vår äldsta bybos 85-års dag. Hon var på jobb så jag fick inget svar, men hon ringde upp efter jobbet och lät något förundrad när jag sa vad saken gällde.

”Är du säker på att hon fyller 85?” frågade hon och fortsatte: ”Jag har för mig att hon fyller 87 eller 88.” Då blev jag också tveksam. Hade jag fått nåt om bakfoten nu igen?

Jag erkände att jag inte alls var så säker och kunde påminna mig att jag nog redan hade uppvaktat på 85-års dagen när jag tänkte efter. Just så. :-/

När jag kom hem kollade jag i Outlook. 85-års dagen var 2009 stod det klart och tydligt i kalendern. Felet var att jag hade kvar noteringen om 85 och aldrig läste årtalet. Hon hade självfallet rätt fru grannen. 88 år ska vi fira och inget annat.

Jag tror bestämt att jag försökte föryngra damen i fråga också i fjol, men blev tack och lov hejdad av dom som visste bättre. Nu har jag ändrat födelsedagsnoteringen till namn och födelseår i stället, så nästa år ska jag väl klara av det utan att göra bort mig. Men säker kan man inte vara förstås. 😀

av

7.11 – Glädjeämnen och sorgebarn*)

Igår fick jag ett ”vinterkit”, bekantade mig med passagerarsalongen och träffade en kattägare. Idag har stora lampan lyst och Amos vägrade medverka. Mia har utökat jaktmarkerna.

Vinterkit
Med gårdagens post kom ett litet, mjukt paket från sydligaste Sverige. Råttan/Väduren hade plockat i hop en hög nyttiga och varma prylar.

Sockor, tumvantar med öppningsbar del för fingrarna, försvarets hudsalva i stiftform, Tiger-balsam och en rosa bandet-reflex. Värmande, nyttigt och praktiskt. Alldeles utmärkta presenter, tack igen!

Besök i passagerarsalongen
Jag vet inte varför jag inte har kommit på det tidigare? I stället för att sitta och småfrysa i bilen under den 25 minuter långa färjturen till Hitis kan man ju uppsöka passagerarsalongen. Det gjorde jag igår. Och blev imponerad!

Förutom att salongen är varm och inredd med (golvfasta) bord och bänkar, finns det en liten kiosk med självservering av kalla drycker, kaffe eller te, godis och glass. Fantastiskt lyxigt. Det enda som saknades var lektyr. Kulturmagasinet från 2009 eller turist­pärmen för ön kändes inte så lockande. Men läsbart kan man ju hålla sig med själv.

Nästa vecka ska jag allt förse mig med mynt och pröva kaffet. Och försöka komma i håg att ta med mig en tidning.

Bekant kattägare
I ena änden av huset där Hitis bibliotek är inrymt finns en bostad. Det är där katterna som brukar hälsa mig välkommen bor.

När jag klev ur bilen igår kom den grå kissen och mötte mig och strax efteråt kom kattägaren ut. Hon hejade och kom gående mot mig medan hon frågade om det var jag som höll ”datakurs”. Jag intygade att det stämde.

”Du kanske inte känner igen mig?” frågade hon sen. Det var jag tvungen att erkänna att jag inte gjorde. Hon presenterade sig och förklarade att hon var mamma till två barn jag hade haft som elever i högstadiet och att vi hade träffats i skolan.

Dom grå cellerna arbetade febrilt men jag hittade ingen bild som överensstämde med hennes ut­seende. Däremot kom jag på i vilket sammanhang vi hade träffats – skolan hade öppet hus en lördag (hösten 2009). Hon bekräftade att det stämde.

Jag fattar inte hur hon kan komma i håg mig? Jag har ett par bilder från tillfället, men dom togs av Maria Manelius så inte ens det kan vara för­kla­ringen. Nåväl, jag får ju vara glad över att jag ger ett oförglömligt intryck. 😀

Stora lampan
I morse hade Mia och jag rejäl sovmorgon. Vi var båda vakna vid halv nio-snåret men somnade om och vaknade en timme senare. Ljuset som mötte mig när jag drog upp rullgardinen var nästan blän­dande. Så ljust har det inte varit på länge!

Stora lampan lyste från knallblå himmel och molntussarna som syntes var fluffiga och vita som om­väx­ling. En sagolikt vacker dag! Att det blåste friskt kompenserades fullt ut av solskenet.

Amos
Det öppna nätverket på ön är döpt till Amos. Högst antagligen efter Amos Andersson, en av öns mer bemärkta personer. Han och jag föddes samma dag förresten, men det är också det enda vi har gemensamt. 😀

På kursen idag var tanken att deltagarna skulle bekanta sig med e-posthantering. Jag och tre av deltagarna saknade mobilt bredband så jag föreslog att vi skulle ansluta oss till Amos eftersom jag vet att det finns en accesspunkt också i Västanfjärd.

Men det var tji. Amos ville inte alls vara med eller rättare sagt släppte han inte in oss. Eftersom det var i slutet av kursdagen beslöt jag att vi skulle packa i hop och ge oss. Trist.

Det innebär att jag måste ta reda på vem som ansvarar för Amos och om han tänker fungera nästa onsdag. Konstigt, hittills har han alltid varit medgörlig?

Utökade jaktmarker
Antingen börjar det bli ont om byten på när-reviret eller så tycker Mia att omväxling förnöjer. Igår när jag gav mig av till Hitis sågs hon inte till så jag åkte efter mitt sedvanliga ”hej då, kommer snart”.

När jag nådde El-Tigerns hus fick jag syn på henne. Hon satt i gräset vid vägkanten och spanade så jag stannade bilen och gick ur. Hon såg lite förskräckt ut, men lugnade sig när hon hörde min röst.

Hon svarade förstås inte på min korkade fråga om vad hon gjorde där och ägnade mig ingen upp­märk­samhet. Det var ju solklart att det fanns jaktbyten att fånga tycktes hon förmedla så jag upp­repade min ramsa och åkte.

Jag har tidigare fått rapporter om att hon synts till där borta så det var ingen överraskning. Katter kanske också gillar omväxling?

*) Syftar på nätverket Amos

av

5.11 – Enkel och dubbel bonus

Jag kan bevisa att jag lever, har nya arbetsbyxor, baren har fått påfyllning och jag har gjort ett premiärbesök.

Levnadsintyg
Redan i början på september ville SPP att jag skulle bevisa att jag lever. Eftersom FPA bara har öppet måndag-onsdag och mina Kimito-besök har infallit andra dagar av olika skäl, har jag inte kunnat få mitt intyg. Men idag slog jag till – sista dagen för intyget närmar sig.

Den trevlige unge mannen som jag träffade i fjol hade ersatts av en trevlig ung dam. Hon be­sva­rade också mina frågor angående pensioneringen och talade om att det finns en privat arbetsgivare i Finland som också har betalat in pension.

Va?!?Jag ramlade nästan av stolen. Vad jag vet har jag bara haft kommunen som arbetsgivare i det här landet? Hon kunde inte se vem inbetalaren är, men när jag har fyllt 63 lär jag få reda på det. Det var ju en liten bonus.

Nya arbetsbyxor och -handskar
Mina Snickers är svinkalla så här års och dom fleecefodrade arbetsbyxorna håller på att säga upp bekantskapen så jag passade på att ta mig en titt på sortimentet när jag ändå var i min favoritbutik, Agri-Market. Självklart fanns det varmfodrade arbetsbyxor i min storlek. 🙂

Dessutom hade dom vinterarbetshandskar av den sorten som jag ville ha. Och en matta som man inte ser spår av smuts, blod och inälvor på, så förutom sakerna på inköpslistan blev det några till.

”Det blir dubbel bonus den här månaden” sa den unga fröken i kassan. Jösses, hade jag handlat så mycket? Inte för att jag vet var gränsen för dubbel bonus går, men det lät mycket. Å andra sidan lät det positivt med dubbel bonus och jag behövde ju alla grejer så då var det bra med det.

Påfyllning i baren
Det är slut på min Gammel Dansk, så jag knallade in på Alko i samband med matinköpen. Men hur jag än synade hyllorna fick jag inte syn på den? Däremot föll blicken på Linie Akvavit, en av mina favo­rit­snapsar. Men jag avhöll mig, nu var det dansk sprit jag skulle ha och inte norsk.

När jag hade irrat runt länge nog utan att hitta den eftertraktade flaskan, frågade jag ett av biträ­dena. Hon gick genast bort och plockade fram den. Nästan längst bort på en av dom nedre hyllorna stod den.

Där hade jag passerat ett par gånger redan men alltså inte fått syn på den, den stod för långt ner för att fastna i blickfånget. Tur att det finns personal som kan hjälpa gamla halvblinda tanter. 😀

Premiärbesök
Det finns flera butiker i Kimito som jag aldrig har haft ärende till. En av dom är Tinnes Hantverk. Jag hade inte gått in där idag heller om det inte varit för att den ligger granne med Pappersboden dit jag hade ärende.

Jag tycker ju fortfarande att det är mycket intressantare att gå omkring på Agri-Market, men jag kan förstå att den här butiken tilltalar kvinnor. Speciellt dom som är intresserade av inredning förstås. Det kan man ju inte beskylla mig för, åtminstone inte i nån större utsträckning.

Det oaktat hittade jag en pryl som är både snygg och praktisk. Om jag ska vara riktigt ärlig var det nog mest för utsmyckningen. En sirlig bokstav som överensstämmer med begynnelsebokstaven i mitt förnamn.

Men faktum är att jag behöver nåt att hälla upp mjölk i. Mina gräddsnäckor är på tok för små om det är fler i sällskapet. Den här blir jätteflott att duka med.

av

4.11 – Från presenning till blommigt

Igår paketerade jag hammocken, fick ”sopbelöning” och inhiberar kaffe i bersån tills vidare. Idag fick jag välja sysslor och romantiken har återvänt till sovrummet.

Hammocken i paket
Eftersom det för ovanlighetens skull var uppehåll igår, beslöt jag prioritera skydd över hammocken. Eller egentligen taket på den. Dessutom var det vindstilla, vilket ju är perfekt då man ska hantera en presenning.

Från början hade jag tänkt låta taket stå otäckt, men när det snöade för en dryg vecka sen noterade jag att snön la sig i svackorna och att tyngden skulle göra att det gick sönder så jag beslöt dra över presenning i år också. Med ett par brädlappar och två fanérskivor stöttade jag upp presenningen på dom utsatta ställena.

Att få presenningen att sitta bra var lättare sagt än gjort. Hur jag än flyttade bläck­fisk­kro­karna blev den för lös och skulle bara utgöra vindfång när det stormar nästa gång. Till slut tog jag fram ett rep och slog runt taket, sen justerade jag krokarna tills jag var nöjd. Återstår att se hur bra den lösningen fungerar?

Sopbelöning
Det är sällan det är så roligt att slänga soporna som det var igår! Min fyrbenta sambo mötte mig vid sop­tun­nan. Jag hade redan börjat bli lite förtvivlad över att hon hade varit borta så länge.

Det var tidig väckning. Kvart över sex gick Mia ut. Sen såg jag inte henne förrän hon kom trippande med svansen i vädret vid soptunnan. Då var klockan över elva. Hon hade alltså varit ute i fem timmar utan avbrott och utan frukost. Den brukar hon vanligtvis komma in och äta efter högst ett par, tre timmar.

Glädjen var givetvis stor och ömsesidig då vi möttes. Var hon hade hållit hus nämnde hon inget om. Bara att det var roligt att se matte igen.

Jag fick för mig att hon kanske hade blivit skrämd av nåt och legat och tryckt vid vedupplaget som ligger mittemot soptunnan, men hon kunde lika gärna ha gjort en sväng upp till byn. På grund av backkrönet före soptunnan såg jag aldrig från vilket håll hon kom. Men strunt i det, huvudsaken att hon var välbehållen!

Inget kaffe i bersån
Efter sopturen bar jag (äntligen!) in ute­möb­ler­na från bersån. Av regniga skäl var dom dubbelt så tunga som i våras. Tur att uthuset är så glest så dom torkar på nolltid om det blåser. 😀

Boden fick bättre ordning på kuppen och sandsäcken är strategiskt placerad närmast dörren. Innan jag ordnade om trodde jag att jag hade massor med deponisopor, men det visade sig att det bara är ett par sopsäckar trots allt.

Fritt val
Idag var vädret ”normalt” igen. Väderlek på riktigt – växelvis regn och uppehåll. Arbetsledaren gav mig fritt val, antingen beskära jersminen och olvonbuskarna eller stanna inne och tvätta och diska. Jag valde det senare. I stället för att riskera bli blöt på kroppen nöjde jag mig händerna.

Romantiken tillbaka
Sen nån timme tillbaka har romantiken återvänt till sovrummet. Den strama och strikta atmosfären är ersatt av ”Pompadour”, det vill säga mönstret på Sandersongardinerna som nu har gått i arv till en tred­je generation­.

Dom är onödigt breda för Uddens smala fönster men det blev riktigt hyfsat ändå tycker jag. Min moderna period med panelgardiner blev därmed kort. Jag gillar dom fortsättningsvis i andra rum, men i sov­rummet får det gärna vara storblommigt eller skira spets­gar­di­ner.

Tack mamma och tack mormor! 🙂

av

2.11 – Blåsigt, blött och opålitligt

Stormen har bedarrat, Silverpilen har fått vintersulor, i kupén doftar det mat och jag har fått ett svar.

Slutblåst
Senaste dygnet har gardinerna fladdrat i vardagsrummet. Den sydliga vinden på 16 m/s och upp till 20 m/s i byarna betyder att Udden är nyventilerad. Trots plusgraderna krävdes en brasa i spisen för att hålla värmen i går kväll.

I morse hade vinden lugnat sig betydligt och ersatts av ösregn. ”Är det inte det ena så är det det andra” som ”förriga” kärringen sa. Fast med tanke på miljontals andra människor har vi inga skäl att klaga!

Vintersulor och -väder
En nytillkommen bloggläsare ifrågasatte (på Facebook) varför jag inte byter däcken själv? Jag kom­menterade med att föreslå att han kan få byta dom åt mig­. Men det ville han inte. Just det, så roligt är det alltså.

Jag tycker det definitivt är värt 28 € för att slippa byta dom och på det sättet bidrar jag både till sysselsättningen på ön och till företagarens överlevnad. Det är väl bra?

Lampan som händige släktingen för ett tag sen påpekade var mörk byttes i samma veva. Det jobbet fick jag på köpet såg jag på räkningen. I gengäld bidrog jag med tilltugg till eftermiddagskaffet för att fortsatt hålla mig väl med personalen. Vissa yrkeskategorier är det bra att fjäska för. 🙂

Fast nu blir det ju inte vinter förrän i slutet av december fick jag veta igår. Frissan upplyste mig om att nån väder-förstå-sig-påare var av den bestämda uppfattningen att vintern alltid kommer 12 veckor efter senaste åskan och den hördes senast den 30 september.

Jag tyckte bestämt jag hörde den mullra i förr­går kväll, men jag hörde säkert fel? Hoppas jag. Om jag hörde rätt, blir det inte vinter förrän i slutet av januari!

Hoppas dom tolv veckorna inte stämmer. Jag vill gärna ha lite snö och vintergrader redan den här månaden. Men det avgör förstås väder­kontoret som vanligt.

Matdoft
Doften av passion (från doftgranen) har bytts mot karelsk stek i Silverpilens kupé. Före däckbytet hämtade jag Kerstins fredagsrätt och ställde den på golvet i framsätet eftersom däcken upptog all plats baktill.

Jag hann också in på Kompis och handla innan jag hade tid på macken. När jag skulle ställa in kassen upptäckte jag att matförpackningen hade åkt så snett att en stor del av såsen hade runnit ut på mattan. Usch vad klantigt av mig att inte se till att den inte kunde tippa.

Dessutom var kabeln till kupévärmaren delvis ”marinerad” och brödpåsen jag hade köpt hos Kerstin var också sölig. Matkassen fick stå och svaja ovanpå däcken i stället.

Det finns ju lyckligtvis gott om regnvatten så nu är gummimattan rengjord och kabeln avtorkad. Jag sköljde alltså INTE kupévärmaren i vattentunnan. 😀

Svar
GSM-Store svarade på mitt mejl igår: ”Hej, vi beklagar fördröjningen! Vi har beställt ny tan­gent­bord åt er och den borde vara hos oss på måndagen eller tisdagen nästa vecka. Vi postar den åt er så fort vi fått den!”

”Nästa vecka” verkar vara ett standardsvar. Att ordet tangent­bord är neutrum kräver jag inte att dom ska veta. Ordet ”borde” är värt att notera, på så sätt garderar man sig från att avge ett löfte.

Det skulle inte alls förvåna mig om tangentbordet inte ens var beställt när jag pratade med kollegan den 9.10. Han som också lovade leverans ”nästa vecka”.

I fortsättningen ska jag inte besvära den här leverantören med några fler inköp. Det finns säkerligen andra som kan lämna tillförlitliga leveransbesked eller förklara vad den långa väntetiden beror på. Att lämna kunden i ovisshet är oförlåtligt – oavsett vad man säljer.

av

1.11 – Hår, böcker och fisk

Jag är snygg igen, har fått DPD-leverans, ett unikt dokument och haft långväga besök. Mia har hjälpt till med uppackning.

Snygg igen
Förra fredagen tillbringades som bekant (se inlägg 26.10) med att övervaka Mias uppvakning efter vete­ri­när­be­sö­ket, vilket innebar att jag bokade om tiden hos frissan. Idag klockan tolv fick jag tid i stället.

Det var hög tid för klippning, det kändes nästan som om jag kunde börja fläta håret. Till och med frissan höll med om att jag var långhårig, men tillade: ”…för att vara du”.

Allting är relativt, också hårlängd. Men nu är jag snygg igen. För eventuella jämtländska läsare vill jag påpeka att snygg inte betyder onykter eller full i våra trakter, utan proper eller välvårdad.

DPD-leverans
Ungefär en timme efter att jag hade kommit hem från frissan hörde jag motorljud. Det betyder att jag skyndar mig in i sovrummet(!) för att ta en titt genom fönstret. Det är nämligen det enda som vetter mot entrén.

Att ha koll på trafiken är viktigt då det rör sig om en bil per månad unge­fär. Undantags­vis ser jag en bil köra upp och vända (jag bor vid en återvändsgränd), men i regel är det nån bekant. Idag var det då ingen bekant – på sidan av bilen kunde jag läsa DPD med stora bokstäver.

Vad hade jag nu beställt som krävde utkörning? Det dröjde ett bra tag innan det knackade på ytter­dörren så jag tog för givet att bilen hade åkt fel, men när jag öppnade frågade killen om jag var jag och förklarade att han först hade gått till fel hus.

Leveransen var alltså till mig. När jag såg reklamtrycket på lådan ramlade 10-centaren ner, det var studiematerialen jag hade beställt förra veckan. När jag skapade kontot hos Adlibris gjorde jag det till ett företagskonto och då är leveranssättet alltid företagspaket, dvs utkörning.

Att DPD anlitas för tran­sporterna var nytt noterade jag när jag beställde. Det företaget hade jag aldrig hört talas om men det är tydligen en europeisk variant av DHL. Alltid lär man sig nåt nytt när man googlar. 🙂

Unikt dokument
Lådan innehöll också ett alldeles unikt dokument – boken A Day In The World. Den består av 1000 utvalda bilder från den 15 maj 2012 då alla som ville kunde dokumentera sin var­dag oavsett var i världen man befann sig. 91.071 fotografer del­tog av allt att döma, men bilderna är mångfalt fler eftersom man kunde bidra med bilder till flera olika kategorier.

Udden var naturligtvis med på ett hörn (dock inte bland dom 1000 utvalda) och fick i egenskap av med­verkande köpa boken till rabatterat pris. Jag tycker det är fascinerande att få se en ögon­blicks­bild av vardagen i olika delar av världen i tryckt form.

Dom allra fattigaste äger förstås ingen kamera, så även om dokumenteringen är unik speglar den bara den välmående delen av jordens befolkning. Men jag tycker ändå att projektet var en lysande idé och att bilderna trots allt ger en uppfattning om hur vi har det i olika delar av världen.

Långväga besök
I lördags ringde ”tillfälliga grannen” och undrade om det passade med besök den här veckan, så vi kom överens om idag på eftermiddagen. Vid halv tre-snåret dök dom upp som avtalat.

Frun började med att överräcka två fiskpaket, sen följde uttryck för åter­seen­dets glädje och varma omfamningar. Det var länge sen vi sågs.

Faktiskt var det inte enbart för min skull dom kom. I början på hösten ringde frun och undrade om jag kunde tänka mig att flytta över deras vinterdäck och en del andra tillhörigheter från sommar­gran­nens (hyresvärdens) garage och härbärgera det i mitt uthus tills dom kom och hämtade. Det gick förstås utmärkt.

Tråkigt att dom inte fick bo kvar. Det kändes mysigt att se ljus i fönstren på kvällarna och träffas då och då. Det tycker dom också eftersom dom trivdes så bra här. Men ”shit happens” som vi all vet.

Vi fick en trevlig pratstund innan dom lastade och gav sig av. Mia och jag fick en stående inbjudan att hälsa på men förväntas inte göra det. Vi kom överens om att hålla kontakten via mejl och så kommer dom gärna och hälsa på nästa sommar. En bra lösning. 🙂

Mia hjälpte så gärna till att packa upp fiskpaketen. 😀