Igår såg jag två barnhuvud och hade lång arbetsdag. Idag var jag uppe före soluppgången, ser bra ut igen och har arbetat övertid. Mia har slagit mig med häpnad och haft inkräktare på reviret.

Barnhuvud
En stund efter att jag hade börjat arbetsdagen igår hörde jag en bil som gasade lite extra i uppförs­backen så jag förstod att det inte var nån ”inföding”. Jag var självklart nyfiken på vem som kom så jag väntade tills bilen dök upp.

Ur takluckan stack det upp två barnhuvuden. Det var alltså sommargrannen med familj. Synd att jag inte fick besök, nu var jag ju tvungen att fortsätta jobba. 😉

Buskröjning
Sista etappen av buskröjningen skulle klaras av. Av nån anledning kändes sista biten segare än dom andra, men på ett par timmar var jag klar och kunde börja städa bort högarna.

Jag kände mig inspirerad att fortsätta med syrenerna vid husgaveln och hade gått för att hämta ytter­ligare verktyg då jag hörde ett bekant motorljud. Den här gången fick jag faktiskt besök. Händige släktingen var spekulant på en av mina ”syrenstockar” och gav sig tid att stanna på kaffe.

När han hade åkt fortsatte jag med syrenavverkningen, men fick nog efter ett tag och tillbringade sista timmen med att bredda strandstigen. Växtligheten på var sida om stigen gjorde att det snart inte gick att ta sig fram. Tio i åtta tog in­spirationen slut totalt och jag var hungrig så jag gjorde kväll.

Uppe före solen
I morse väckte Mia mig tjugo i sex och försvann som vanligt ut efter att ha fått sina Anti-Hairball. Jag kände mig rätt pigg så jag beslöt stiga upp jag också.

Efter frukosten gick jag ut med kameran. Efter den kyliga natten låg det dimma över sjön och sjö­fåglarna var redan i full färd med frukost. Himlen började ljusna och det kändes som om jag var ensam i hela världen. Det var jag uppenbarligen inte – den pastorala idyllen stördes av gevärsskott. Antar det är älgjaktstider?

Bra utsikt
För tre eller fyra år sen kapade jag senast syrenerna vid den södra husgaveln. Sen dess har dom växt så det knakat och jag har inte längre kunnat se stranden. Men från och med idag har jag fri sikt igen. 🙂

För att snabbt få nya skott kapade jag stammarna till midjehöjd. Röjsågen var således utesluten som verktyg men det gick bra med röjningssaxen också, även om kugghjulet kved av ansträngning tidvis. Finjusteringen gjorde jag med häcksaxen. Riktigt fint blev det.

Övertid
Det blev lite övertid idag också. I stället för att sluta arbetsdagen när alla kapade syrener var bort­forslade, fick jag för mig att jag skulle tukta bergenian som växer bredvid eken.

Det var drygt, men nu ligger två tredjedelar på komposthögen. Den växer ju också med raketfart känns det som, så snart är den lika stor igen. Tio i sex plockade jag i hop alla prylar och Mia tyckte det var matdags.

”Pirran” var förresten suverän att frakta syrenerna med. Jag la ner den på marken, fyllde på allt vad det gick och spände åt med ett par bläckfiskar (gummisnodd med krok). Framfarten krävde förstås ansenlig bredd så jag var tvungen att röja vid komposthögen, men i övrigt funkade det finfint.

Häpen
Igår kväll slog Mia mig med häpnad. Hon kom in vid halv nio-snåret, fick lite mat och la sig i soffan. Ungefär en halv timme senare satt hon utanför toalettdörren. Jag råkade se henne eftersom jag stod vid diskbänken. Det betydde förstås att hon behövde gå på toa.

Inte sen nån gång i våras har jag haft hennes innetoalett i badrummet, men hon kom ändå i håg att det är dit man går. Fantastiskt att hon minns! Tydligen ville hon inte gå ut mer så sent så jag fick skynda mig att ta fram ett fat och hälla i kattsand. Duktig kisse! 🙂

Inkräktare
Sommargrannen hade som vanligt med sig sin hund, en samojedtik som lystrar till namnet Bella. Troligen därför Mia höll sig nära mig både igår och idag. I regel brukar Bella inte hälsa på, men i eftermiddags såg jag att Mia stirrade stint mot syrenbuskarna vid utedasset. Sen gick hon in i verandan.

Först trodde jag mårdhundarna var i farten men fick sen syn på en vit, lurvig bakända som rörde sig på kom­posthögen. Ha, Bella kände förstås lukten av resterna av Mias före detta måltid som jag hade slängt i ”slaskfatet” och tömt ut.

I vanliga fall brukar jag hälsa på henne men nu uppmanade jag henne bestämt att gå hem. Hon tittade lite förebrående på mig, men lunkade i väg i maklig takt.

Strax nedanför uthuset stannade hon och markerade. Innan hon försvann ur sikte hörde jag henne fnysa. Antagligen kände hon sig för­närmad över mitt ogäst­vänliga bemötande.

Så snart hon hade gått kom Mia ut tillbaka och satte sig på trappan. Av hennes blick drog jag slut­satsen att jag hade några pluspoäng till godo.

Sent i eftermiddags åkte Bella och hennes flock tillbaka till stan så nu är lugnet återställt igen.