Normalt vistas Mia inte ute mer än högst sporadiskt. Det är kallt och blött om tassarna. Hon ids inte ens gå ut och göra sina bestyr längre, utan använder sandlådan. Om hon däremot råkar höra ett jaktbyte gäller helt andra regler, då kan hon stå på huv’et i snön nästan hur länge som helst. 🙂
Jag är klar med julkort och julklappar, har skottat snö i vanlig ordning och skäms. Mia är uttråkad.
Klar med julkort och -klappar
Igår skrev jag julkorten som ska skickas med snigelposten. Flera av julkorten visade sig vara färdigfrankerade med 1 kl frimärke så dom behöver jag ju inte posta riktigt än kanske.
Idag har jag designat dom digitala julkorten – ett för kunderna och ett privat. Där gick ett par timmar i ett huj. Så mycket konstnär är jag också att jag aldrig är riktigt nöjd med mina alster.
Julklappslistan är också komplett och alla julklappar som ska slås in ligger samlade i en liten hög. Det känns skönt, då slipper jag fundera mer på dom.
Snöskottning
Mina bästa kompisar just nu – bortsett från Mia förstås – är snösläden och piassavakvasten. Igår klarade jag mig lindrigt, men idag var det dags igen. Fast det hade jag inte mycket för, snön har vräkt ner hela eftermiddagen så av min skottnings syns inget längre. Det blir nya tag i morgon.
Killen från DPD ringde och undrade hur vägen såg ut innan han kom med leverans idag. Då hade det ännu inte snöat så länge så jag svarade att den var helt OK. Jag vet inte om han delade min uppfattning, men han tog sig i alla fall både upp och ner för backarna.
Skamligt
Idag upptäckte jag till min bestörtning att jag (och Kesko) stöder Israel! Om jag hade läst lite noggrannare på förpackningen hade jag aldrig köpt israelisk paprika.
Kan dom inte leva i fred med sina grannar vill jag inte stötta dom. Men det är så dags nu när jag har ätit upp hälften. 😦
Uttråkad kisse
Mia tycker tillvaron är urtråkig. Ute vill hon inte vara och inne finns det inget intressant att göra. I brist på annat petade hon ur en eukalyptuspastill från skålen jag har på köksbordet och roade sig med en stund igår kväll.
Idag har hon bokstavligen klättrat längs väggarna. Upp på skrivaren, vidare över till bokhyllan, ner på skrivbordet, upp på kylskåpet och in i överskåpet efter väntan på att jag skulle öppna dörren. Där låg hon kvar en stund, men sen hoppade hon ner och ville upp i skåpet ovanför skafferiet i stället, men ändrade sig och gick och la sig i sängen. Stackars kisse, jag förstår att det måste vara tråkigt när det inte är jaktväder.
Jag har varit extremt miljövänlig, vänt på dygnet, fått svar från kundtjänsten och vet varför det luktar lik. Mia har hjälpt till med snöröjningen.
Extremt miljövänlig
Under tiden som jag plockade fram vintertröjorna igår fick tvättmaskinen jobba. När tvätten var klar och jag skulle torka upp i duschkaret där tvättvattnet rinner ut, noterade jag att det var fritt från zeoliter. I samma ögonblick slog det mig varför – jag hade glömt att lägga i tvättmedel! Det kan man väl klassificera som extremt miljövänligt? 😀
Tvätten både såg ren ut och doftade rent så jag beslöt att den var ren, jag tänkte absolut inte tvätta om den. Som tur var kläderna inte speciellt hårt smutsade den här gången. Undrar vad jag glömmer härnäst?
Omvänt dygn
Mia har slutat väcka mig på morgnarna, det är i stället jag som väcker henne sen en tid tillbaka. Antingen tyckte hon att det var så otacksamt så hon har bestämt sig för att låta bli eller så har hon övergått till nån slags vintertidtabell. Det innebär att det är nya tider på Udden. Matte lägger sig normalt mellan 0.30-01.30 och stiger upp vid 10-snåret. Utom igår.
Halv sju-tiden på kvällen kände jag mig ”lågtryckstrött” och la mig med dagens tidning. Mia gjorde sällskap. Fem timmar(!) senare klev vi upp. Egentligen hade jag bestämt mig för att gå och lägga mig för natten, men fastnade framför datorn. Sen kom jag på att jag nog skulle elda lite först och Mia ville gå ut en sväng.
I stället för att vänta på Mia beslöt jag gå ut och skotta snö under tiden. Medan vi sov hade snötäcket nämligen vuxit till sig en hel del. Tack vare utlampan såg jag någorlunda vad jag hade för mig.
Fast om nån hade sett mig hade dom garanterat trott att det hade slagit runt på allvar för Uddmor. 😀 Men självklart var det ingen som såg mig, mina grannar ligger för långt bort och dessutom sov dom säkert sött vid det laget.
Det var riktigt skönt ute, bara en halv minusgrad och vindstilla. Mia tyckte det var jätteroligt att ha sällskap och busade i snön. 02.10 var vi båda inne igen och det kändes varmt och skönt i stugan så vi gick och la oss på nytt. Också en form av frihet.
Svar från kundtjänsten
Idag steg adrenalinnivån igen. Jag fick svar från Rouskis’ kundtjänst:
”Hej! Tack för responsen.
För att skapa ett fungerande system, måste alla fastigheter placeras in i körrutten. Körrutterna har planerats enligt uppgifter och önskemål från kundernas returnerade blanketter.
Er planerade tömning i januari vecka 4 tas bort, eftersom ni haft tömning nu i december. För att det nya systemet skall fungera, måste vi ändå placera er fastighet med i en körrutt.
Ni har som önskemål 4 månaders tömningsintervall, så vi sätter in en tömning åt er vecka 18/2013. Om ni vill ändra på detta och tex. beställa tömningen tidigare, vänligen kontakta oss två veckor i förväg.”
Svaret tolkar jag som: ”Du ska inte tro att det är du som bestämmer, men om du envisas med att göra det sker det ändå på våra villkor”.
Det resulterade i ett mejl till ansvarig på kommunens tekniska nämnd där jag efterlyser nya/ändrade direktiv till Rouskis eftersom kommunen är deras uppdragsgivare. För att förhindra mejlet från att hamna i skräppostmappen skickade jag det från min kommunala mejladress.
Som första svar fick jag ett automatsvar med info om att personen i fråga är på semester och tillbaka den 11.12. Hm, lagom till Rouskis’ rådgivningstillfälle den 12.12. Om jag inte har fått blodstörtning innan dess får jag väl masa mig dit och vara ”besvärlig” i öppet forum.
Liklukt
I ett par dar har jag undrat varför det luktar lik runt ytterdörren. Jag har noga kollat att inga lik finns att uppbringa varken i verandan eller i knuten där sopborstar och trädgårdsverktyg står – dags att flytta bort krattan förresten.
Jag känner lukten varje gång jag går ut, men har också uteslutit att det är mina kläder som luktar ruttet. Idag kom jag äntligen på orsaken.
Odören kommer från prydnadskålen som finns i blomsterarrangemanget jag fick av Grisen/Tvillingen i födelsedagspresent. Så länge det var runt -10 kändes inget men nu när temperaturen har stigit känns lukten. Så bra, då slipper jag fundera mer på det.
Smart kisse
Idag var Mia hygglig nog att hjälpa till med att röja snön från Silverpilen. Så länge bilen var smutsig och snöfri kunde hon utan problem ta sig upp på biltaket, men nu är underlaget klart besvärligare. Hon listade ut att snön måste bort först innan hon skulle kunna få grepp för tassarna. Smart kisse. 🙂
Jag har skottat snö, retar mig på 48, stinker vitlök och strömbrytaren är på G. Mia är mest innekatt.
Snöskottning
Idag kom den då äntligen, den efterlängtade snön! Marken är vit och fin och livet känns ljusare. Det kändes jätteroligt att få ta fram snösläden igen och skotta.
Och Silverpilen var förstås igensnöad. Om jag hade varit lite förutseende igår hade jag slängt på kapellet, men så fiffig var jag inte. Men jag har ju all tid i världen att putsa snö så det är inge’ synd om mig.
-2,4 grader (kl 17.40) borgar för att den ligger kvar och enligt prognosen blir det mera snö i morgon. Skönt, då slipper vi vattenklafset och kan börja plocka fram vinterkläderna.
48
Jag begriper inte att inte Konsumentverket ingriper mot allsköns osaklig TV-reklam? Just nu görs reklam för ett antal kroppsvårdsprodukter som gör att man känner sig fräsch i 48 timmar bara man använder just den produkten.
Det gäller allt från barnblöjor och hårvårdsprodukter till hudlotion och deodoranter. Och varför just 48 timmar? Hur kan dom styrka det? Vad händer om jag börjar lukta svett redan efter 24 timmar, får jag pengarna tillbaka då?
Logiken är dessutom helt obegriplig, åtminstone för mig. För att deodoranten ska kunna hålla mig fräsch i 48 timmar kan jag ju inte tvätta mig under den tiden? Hur tänker dom? Det kanske egentligen är en kampanj för att spara på vatten?
Vitlöksångor
För ett par dar sen greps jag av en intensiv längtan efter gulaschsoppa när K-butiken hade extrapris på malet kött (köttfärs). Efter snöskottningen googlade jag efter ett recept och hittade ett som jag tyckte verkade bra. Egentligen ska soppan göras på nötkött i bitar, men det går lika bra på malet kött tycker jag.
Jag modifierade receptet efter eget huvud och egna smaklökar. Mera vitlök och andra kryddor än det stod i receptet gav en mustig smakupplevelse. Som pricken över i la jag på en generös klick med crème fraîche smaksatt med salt, cayennepeppar och pressad vitlök. Mums filibabba!
Receptet var omgjort till två portioner men räcker gott till tre. Fast i morgon har jag beställt Kerstins fiskbiffar. Dom jag åt förra gången var jättegoda så jag tar gärna en repris.
Strömbrytare på G
I eftermiddags fick jag mejl från Wuorio att dom har beställt min strömbrytare. Det tycker jag är utmärkt service!
Det ska bli intressant att se vad den kostar? Den som Trollkarlen hade köpt kostade 3,30 € så jag kan tänka mig att Wuorio tar minst 4 € om inte mer. Men det är den värd, jag slipper ju åka flera mil för att hämta den.
Mest innekatt
Det var visserligen roligt att busa i snön när matte också var ute, men annars gör Mia bara korta turer ut. Förmodligen har fler av hennes jaktbyten bäddat ner sig för vintern eller så tycker hon annars bara att det är skönt att vara inne och stretcha lite. 🙂
Jag har jul på trappan, vinter på bryggan och kaos i vindstrappan. Jag har fått en halv födelsedagspresent och haft besöksdag. Mia är vid vigör igen.
Jul på trappan
Enligt Wikipedia var det lilla jul igår så jag plockade fram och hängde upp ljusslingan som jag brukar ha ovanför trappan. Idag har jag blivit upplyst om att lilla jul infaller samtidigt som första advent så nu är jag lite förvirrad, men ljusen får allt hänga kvar tills jag tröttnar på dom. Det brukar bli nån gång i slutet av januari.
Vinter på bryggan
Jag tyckte också det var dags att ”vika ihop” bryggan innan vattnet dränker förlängningen. I stället för att fira ner den med rep som jag testade i somras beslöt jag att det gick enklare om jag stod i vattnet bredvid bryggan.
Jodå, det gick utmärkt bortsett från att jag fick vatten i stöveln. Jag var säker på att skaften på Croqs-stövlarna skulle räcka till men tänkte inte på att dom har hål i överdelen på skaftet för att det ska vara lättare att dra på dom. En liten felkalkylering med andra ord.
Kaos i vindstrappan
Det var inte riktigt min dag igår. I samband med att jag plockade undan i verandan öppnade jag vindsdörren för att ställa in sånt som skulle upp på vinden. Efter ett tag hörde jag ett prasslande ljud och en lätt duns. Tygsäcken där jag förvarar pappers- och plastpåsar hade rasat ner. Tyget höll inte längre för tyngden.
Just då hade jag ingen lust att göra nåt åt eländet så jag stängde dörren. Det får bli en annan dag.
Halv födelsedagspresent
Trollkarlen ville uppvakta på min födelsedag med nåt jag behövde hjälp med sa han. Det enda jag kom på var strömbrytare till lampetterna, vilket jag nämnde senast vi sågs. Igår kväll kom han försedd med strömbrytare och verktyg.
Tyvärr hade han bara fått tag på en bronsfärgad strömbrytare så han hade köpt kabel med färdigmonterad strömbrytare till den andra. Efter att ha granskat konstruktionen kom vi fram till att det skulle bli oerhört krångligt att byta kabel så det blev en halv present tills vidare.
Den av oss som först hittar en bronsfärgad mellanströmbrytare köper den bestämde vi. Sätta på den på plats kan jag göra själv.
Besöksdag
Rasandet fortsatte idag. Värme-elementet i sovrummet dråsade i golv strax innan Filosofen var på ingång för te. Men jag hann faktiskt bära in vatten, duka bordet och skruva fast elementet innan han dök upp.
Världen blev väl inte värst mycket bättre efter vårt samtal, men det blev en gemytlig pratstund som vanligt om ditt och datt efter hand som tepåsarna förbrukades.
Nästa besökare nekade bestämt till erbjudande om kaffe. Min före detta granne meddelade för ett tag sen att jag hade vunnit på Röda Kors-lotteriet och sa att hon kunde komma med vinsterna vid tillfälle. Jag föreslog att hon kunde behålla vinsterna men se det gick inte. Idag gjorde hon slag i saken och kom med en påse innehållande ett kaffepaket och ett ljus.
Kaffepaketet fick hon behålla. Jag har säkert druckit upp mer än så med tanke på alla gånger hon har bjudit mig på kaffe.
Mia vid vigör igen
Igår hade Mia riktigt ont och var inte sig själv på hela dan. Hon gick ut som vanligt på morgonen men när hon kom in tillbaka drygt två timmar senare reagerade hon kraftigt när jag strök henne över högra bakbenet.
Det var förstås omöjligt att veta vad hon hade råkat ut för. Jag hade flera teorier men dom gjorde ju ingen nytta. 😦
För ovanlighetens skull föredrog hon att stanna inne trots att jag höll till ute. Men senare på eftermiddagen gjorde hon mig sällskap när jag frågade om hon ville följa med till stranden (se första bilden). Jag såg att hon rörde sig stelbent men det gick ändå bra att gå och hoppa upp på båten så det värsta hade gett med sig förstod jag.
Idag verkar hon vara återställd även om hon har vilat mer än vanligt. Jag kan lyfta upp henne utan att hon säger ifrån och stryka henne över bakbenet utan att hon reagerar. Så skönt, då slapp vi ett nytt veterinärbesök.
Mia och jag har haft två sovmorgnar, svanarna har lämnat oss, själsfriden är återställd och jag har uppvaktat ”den eviga 85-åringen” i oväntat sällskap.
Sovmorgon
Igår väckte jag Mia tio över tio. Hon låg som vanligt bredvid mig i sängen. Innan jag vaknade till ordentligt undrade jag hur det kom sig att hon sov så länge, men sen kom jag på förklaringen.
Under morgonnatten hördes nämligen attackljud och välkända pip från köket. Mia jagade en mus som försökte sig på att göra oss sällskap. Jag orkade inte gå upp och somnade om efter ett tag, vilket Mia också gjorde efter avslutad jakt.
Bortsett från hopfösta mattor syntes inga spår av natten när jag steg upp. Antingen hade hon ätit upp rubb och stubb av musen eller så hade den räddat sig via nån utgång som Mia inte kom åt.
Idag sov vi också länge. Mia sov fortfarande när jag började röra på mig strax efter nio. Hon försökte påkalla uppmärksamhet ett par timmar tidigare, men nöjde sig med att stanna inne ett tag till när jag inte reagerade.
Att hon somnade om har också sin förklaring. Igår satte hon nytt rekord i lång frånvaro. Strax efter elva åt hon, gick ut och kom inte in förrän halv sex! Stackars matte.
Framåt fyra bestämde jag mig för att gå upp till soptunnan i förhoppning om att hon skulle dyka upp som förra gången. Ingen kisse. Med en halv timmes mellanrum var jag ut och lockade och till slut beslöt hon sig alltså för att komma hem.
Det är fullt möjligt att hon var in i verandan utan att jag hörde det men vi hade ju inte setts på sju timmar. Nytt rekord, vilket säkert var anledningen till att hon la sig på nytt.
Svanfarväl
Igår hörde jag vingslag och trumpetande. Ett svansträck på sex svanar drog bort från sjön. Ledarsvanens trumpetande lät som ”farväl, farväl” i mina öron. Det kändes lika vemodigt som när tranorna flyger sin kos.
Lugn igen
Jag bestämde mig för att ringa till Tigern/Lejonet (kvinnan i mitt liv och min allra bästaste vän) igår för att höra om hon inte längre vill att vi skall ha kontakt? Hon är aldrig online på Skype, skriver inga inlägg på Facebook, läser inte min blogg och svarar bara nödtorftigt på mina sporadiska mejl.
Det blev ett långt samtal som återgav mig min själsfrid. Nej, hon vill absolut inte avsluta kontakten. Orsaken till hennes ovanligt osociala beteende är arbetsbördan. Eller rättare sagt alla människor hon har att göra med i jobbet.
Det där känner jag så väl igen. Då arbetsdagen är slut är man fullkomligt ”mättad” på människor och orkar inte ens kontakta vänner och bekanta. Det hände ofta att jag låste in mig och stängde av telefonen efter arbetsveckan för att slippa bli kontaktad.
Risken är förstås att man inte har så många kvar att kontakta när man väl orkar. Men nära vänner är alltid nära vänner och finns alltid kvar om dom är tillräckligt nära. 🙂 (Oj, vad många nära det blev i den meningen!)
Uppvaktning i oväntat sällskap
En stund före kaffetid idag slog jag in födelsedagspresenten, tog på mig gå-bort-kläder, stoppade ner ficklampan, tog på mig gummistövlarna och greppade paraplyet. Idag skulle ”den eviga 85-åringen” uppvaktas i efterskott.
Som alltid ropade jag ”hej då, kommer snart” till Mia och traskade i väg längs skogsstigen. Lika bra att hon inte följde med tyckte jag.
Mitt i herr och fru grannens långbacke hörde jag ett välbekant ljud. Då jag vände mig om såg jag Mias ansikte titta ut under en gran vid sidan av vägen. Hon tyckte det var sååå roligt att matte dök upp.
Antagligen trodde hon att jag var ute och letade efter henne, för när hon hade strukit sig färdigt mot mina ben tog hon kurs hemåt. Jag förklarade vart jag var på väg (precis som om hon fattade det) och sa att hon kunde gå hem.
O nej då, det ville hon då inte alls göra om jag gick åt andra hållet. Jag visste att damen vi var på väg att besöka är kattvän, så jag lät henne hållas. Jag hade förresten inget val. Hon hade ju redan bestämt sig för att följa med, så det så.
Det såg ut som om hon hade gått genvägen över ”Aurelias” tidigare. Hon sprang glatt före mig medan hon använde sitt ”här kommer jag”-läte.
För att göra en lång historia kort(are), kollade Mia upp att det nya stället inte var farligt och ville sen gå ut igen efter att ha gått runt och hälsat på dom som var där.
Det var alltså fler besökare än jag. Fast dom hade nog redan uppvaktat och var där på ”vanligt” eftermiddagskaffe tror jag. Det blev en trevlig pratstund om både gamla tider och nutid.
Efter hand troppade besökarna av och värdinnan fick ett telefonsamtal så jag passade på att gå ut på trappan för att få ”filtrerad friskluft”. Direkt när jag öppnade dörren möttes jag av Mia som gäspade och sträckte på sig. Hon hade legat utanför och sovit i väntan på hemfärd, lilla hjärtat.
En liten stund senare drog vi oss hemåt i mörkret och duggregnet. Mia var lika glad över den promenaden och gjorde ett par tacklingar mellan varven för att få mig att busa med henne, men matte gick inte att rubba.
Ju närmare Udden vi kom, desto mer blåste det. Att se utlampan och ljuset från fönstren i verandan (jag hade tänt innan jag gick) kändes gott, liksom att låsa upp och komma in i stugvärmen.
Så gick den söndagseftermiddagen. 🙂
Våtmarken är inspekterad, jag har slitit på byvägen och njutit av lammkött. Mia har hjälp till.
Våtmarksinspektion
Idag på förmiddagen samlades expertis och intressenter i Söderby för att inspektera den ineffektiva våtmarken. Jag hade egentligen tänkt delta, men när det började dra i hop sig kom jag fram till att min medverkan varken gör till eller ifrån.
Eftersom jag inte tillhör kategorin som stormar bastiljoner, räcker det gott för mig att vara passiv medlem i Daphnia. Dessutom saknar jag kompetens inom miljöområdet och kan därför inte tillföra nåt. Alltså hade jag inget där att göra, utom möjligen som publik.
Så småningom kommer det antagligen en finsk text att översätta igen så då får jag ändå reda på vad som sades och beslöts. Ordföranden har redan skickat ut bildskörden och öns pressrepresentant kommer säkerligen att skriva en artikel i ÅU så jag lär bli tillräckligt informerad utan att lägga näsan i blöt.
Vägslitage
Idag blev det dubbla bilturer igen. Dels skulle jag hämta mat hos min ”hovleverantör” vid lunchtid och dels var jag bortbjuden på eftermiddagen. Det gäller som sagt att få valuta för vägavgiften.
Lammkött
Om man blir erbjuden lammkött tackar man ju inte nej. Härom dagen erbjöd sig Hunden/Stenbocken att vara kock och tillreda en lammstek. Bara för mig. Det är ju rena kärleksförklaringen, åtminstone i mina ögon. 🙂
Idag klockan tre tyckte vi var en lämplig tidpunkt. På väg till steken upptäckte jag att Silverpilen också var hungrig så jag ringde och anmälde sen ankomst. Det gick bra sa kocken.
Maten var naturligtvis jättegod. Den välkryddade steken serverades med en mustig gräddsås och diverse tillbehör. Det är sällan jag tar påbackning men idag kunde jag inte låta bli.
Efter maten blev det kaffe, lite bildredigering och sovrumsinredning. Jag blev tillfrågad om val av tavla ovanför sängen. Lyckligtvis var vi helt överens om att den som hängde där inte var särskilt stämningsfull och lika överens om ett bättre val.
En synnerligen angenäm eftermiddag, tack än en gång!
Idag tyckte Mia att hon skulle hjälpa till med blogginlägget.
Igår fick jag ett ”vinterkit”, bekantade mig med passagerarsalongen och träffade en kattägare. Idag har stora lampan lyst och Amos vägrade medverka. Mia har utökat jaktmarkerna.
Vinterkit
Med gårdagens post kom ett litet, mjukt paket från sydligaste Sverige. Råttan/Väduren hade plockat i hop en hög nyttiga och varma prylar.
Sockor, tumvantar med öppningsbar del för fingrarna, försvarets hudsalva i stiftform, Tiger-balsam och en rosa bandet-reflex. Värmande, nyttigt och praktiskt. Alldeles utmärkta presenter, tack igen!
Besök i passagerarsalongen
Jag vet inte varför jag inte har kommit på det tidigare? I stället för att sitta och småfrysa i bilen under den 25 minuter långa färjturen till Hitis kan man ju uppsöka passagerarsalongen. Det gjorde jag igår. Och blev imponerad!
Förutom att salongen är varm och inredd med (golvfasta) bord och bänkar, finns det en liten kiosk med självservering av kalla drycker, kaffe eller te, godis och glass. Fantastiskt lyxigt. Det enda som saknades var lektyr. Kulturmagasinet från 2009 eller turistpärmen för ön kändes inte så lockande. Men läsbart kan man ju hålla sig med själv.
Nästa vecka ska jag allt förse mig med mynt och pröva kaffet. Och försöka komma i håg att ta med mig en tidning.
Bekant kattägare
I ena änden av huset där Hitis bibliotek är inrymt finns en bostad. Det är där katterna som brukar hälsa mig välkommen bor.
När jag klev ur bilen igår kom den grå kissen och mötte mig och strax efteråt kom kattägaren ut. Hon hejade och kom gående mot mig medan hon frågade om det var jag som höll ”datakurs”. Jag intygade att det stämde.
”Du kanske inte känner igen mig?” frågade hon sen. Det var jag tvungen att erkänna att jag inte gjorde. Hon presenterade sig och förklarade att hon var mamma till två barn jag hade haft som elever i högstadiet och att vi hade träffats i skolan.
Dom grå cellerna arbetade febrilt men jag hittade ingen bild som överensstämde med hennes utseende. Däremot kom jag på i vilket sammanhang vi hade träffats – skolan hade öppet hus en lördag (hösten 2009). Hon bekräftade att det stämde.
Jag fattar inte hur hon kan komma i håg mig? Jag har ett par bilder från tillfället, men dom togs av Maria Manelius så inte ens det kan vara förklaringen. Nåväl, jag får ju vara glad över att jag ger ett oförglömligt intryck. 😀
Stora lampan
I morse hade Mia och jag rejäl sovmorgon. Vi var båda vakna vid halv nio-snåret men somnade om och vaknade en timme senare. Ljuset som mötte mig när jag drog upp rullgardinen var nästan bländande. Så ljust har det inte varit på länge!
Stora lampan lyste från knallblå himmel och molntussarna som syntes var fluffiga och vita som omväxling. En sagolikt vacker dag! Att det blåste friskt kompenserades fullt ut av solskenet.
Amos
Det öppna nätverket på ön är döpt till Amos. Högst antagligen efter Amos Andersson, en av öns mer bemärkta personer. Han och jag föddes samma dag förresten, men det är också det enda vi har gemensamt. 😀
På kursen idag var tanken att deltagarna skulle bekanta sig med e-posthantering. Jag och tre av deltagarna saknade mobilt bredband så jag föreslog att vi skulle ansluta oss till Amos eftersom jag vet att det finns en accesspunkt också i Västanfjärd.
Men det var tji. Amos ville inte alls vara med eller rättare sagt släppte han inte in oss. Eftersom det var i slutet av kursdagen beslöt jag att vi skulle packa i hop och ge oss. Trist.
Det innebär att jag måste ta reda på vem som ansvarar för Amos och om han tänker fungera nästa onsdag. Konstigt, hittills har han alltid varit medgörlig?
Utökade jaktmarker
Antingen börjar det bli ont om byten på när-reviret eller så tycker Mia att omväxling förnöjer. Igår när jag gav mig av till Hitis sågs hon inte till så jag åkte efter mitt sedvanliga ”hej då, kommer snart”.
När jag nådde El-Tigerns hus fick jag syn på henne. Hon satt i gräset vid vägkanten och spanade så jag stannade bilen och gick ur. Hon såg lite förskräckt ut, men lugnade sig när hon hörde min röst.
Hon svarade förstås inte på min korkade fråga om vad hon gjorde där och ägnade mig ingen uppmärksamhet. Det var ju solklart att det fanns jaktbyten att fånga tycktes hon förmedla så jag upprepade min ramsa och åkte.
Jag har tidigare fått rapporter om att hon synts till där borta så det var ingen överraskning. Katter kanske också gillar omväxling?
*) Syftar på nätverket Amos
Starkt
Lyckligtvis fick hon börja med att slicka av mitt finger så jag upptäckte att nåt var på tok. Hon fnyste och ruskade på huvudet, vilket fick mig att provsmaka kapselinnehållet. Oj! Det brände på min tunga också.
Mia har för all del sin egen vitaminburk, men då och då brukar jag klämma ur en kapsel Omega 3 eftersom det är lika nyttigt (enligt kostråd jag läst) för henne som för mig. Det var bara det att jag hade öppnat en ny burk som ska vara nyttig för lederna och den innehöll ingefära.
Stackars kisse! Den tavlan ska jag inte göra om. I fortsättningen får hon sköta sina leder själv och nöja sig med okryddad Omega 3.
Störd nattvila
Natten mellan lördag och söndag blev orolig. En timme efter midnatt vaknade Mia och jag av springet av små kloförsedda tassar på mellantaket till sovrummet. Mössen håller på att installera sig för vintern. Efter ett tag tystnade ljudet och vi somnade om.
02.07 var det dags för nästa väckning. Regnet forsade ner på taket och ljudet som Mia är så rädd för hördes igen. ”Snälla matte släpp ut mig” pep hon vid dörren.
Jag hämtade henne och la henne i sängen bredvid mig och hade nästan somnat när jag kände att hon hoppade ner. ”Snälla matte släpp ut mig” pep hon vid dörren igen.
Det blev en repris på hämtningen som också den slutade med att hon hoppade ner efter en stund och ville ut. ”Nej” ropade jag med eftertryck och tillade att hon skulle stanna inne.
Efter ytterligare en ljudlig konsert som inte gav önskat resultat, hoppade hon upp med framtassarna på dörrhandtaget i förhoppning om att kunna öppna dörren. Efter en kort stund lyckades hon, bara för att mötas av nästa (jag har dubbla dörrar ut till verandan).
Hon praktiserade samma teknik på den, men var tvungen att ge upp så småningom. Klok av tidigare utbrytningar låser jag den dörren också numera. Jag hörde några lågmälda protester, men vid det här laget insåg hon att slaget var förlorat. Lyckligtvis hade regnet avtagit under tiden så skräckljudet hördes inte längre, annars hade hon säkerligen fortsatt.
En god stund senare hörde jag hennes ”här kommer jag-läte” och kände att hon hoppade upp på täcket. Där la hon sig äntligen till rätta. Strax efteråt slog klockan tre.
Hur i all världen ska jag kunna lära henne att störtregn mot plåttak inte betyder fara?
Första gången jag ser att Mia räcker ut tungan åt mig. 😀
Byggnadsvård med kulturhistoria.
annicaaktiv
när livet går runt i cirklar, ibland avigt men för det mesta rätt.
Livet i Thézan-les-Beziers, Languedoc, Södra Frankrike
TJYVTJOCKT
My life My show, My dog, Enjoy
Life is not about waiting for the storm to pass… It’s about Learning To Dance In The Rain.
Allmänt, mat, resor, vardagen, litteratur
– med Sissella Helgesson
utan bamse
Bättre sent än aldrig
Jag skriver om mitt liv och en del funderingar som "huvudkontoret" levererar
vardagslunk, praliner och beska droppar!
Uddmors betraktelser 