Mia

av

22.2 – Begagnat och oväntat

Jag har fått åldersperspektiv och hämtat mina nyinköpta skridskor. Mia har tagit med mig på promenad.

JackanÅldersperspektiv
I onsdags träffade jag ”den unge gentlemannen” i butiken. Eftersom han studerar på annan ort ses vi inte så ofta. Som vanligt utdelade han en komplimang, han tyckte att jag hade snygg jacka. Den jackan kan man säga mycket om, men absolut inte att den är snygg, så jag talade om för honom att den är inköpt  i Mora 1989 och ser ut därefter.

Redan flera år innan jag och senaste exet separerade (år 2000) fick jag användningsförbud på den. Jag kunde möj­li­gen få ta på den när jag gick ut i skogen med hundarna, men absolut inte annars. Det kanske säger en del om dess skick och utseende.

”Då är jag fem år yngre än din jacka” räknade gentle­man­nen raskt ut. Det fick mig att brista ut i ett rungande gapskratt som fick kunder och personal att vända på huvudet. Om min jacka är äldre än människor i min om­giv­ning, måste det ju betyda att jag har passerat bäst före-datumet för länge sen! Det var den tanken jag fann synnerligen roande. 😀

Begagnat nyförvärv
Bytesbörsen på Kimitoön är ett ypperligt ställe att fynda! Tack vare mitt inlägg tidigare i veckan är jag nu lycklig ägare till ett par begagnade damskridskor till det facila priset av 10 €.

SkridskorVi hade kommit överens om att säljarens man, beskriven som lång, blond dansk, skulle stå utanför Mat-Kompis idag kl 12.40 där jag kunde hämta dom. Beskrivningen kom sig av att jag hade beskrivit mig som gråhårig tant med svartbågade glasögon.

Och där stod han mycket riktigt, redan 12.35. Inte fullt så lång som jag hade väntat mig och med mössa på huvudet så det var bara dansk jag kunde verifiera när vi hejade. Jag fick hans påse och han fick min sedel. Såna affärer gillar vi.

Senast jag försökte stå på ett par skridskor var för ungefär 50 år sen så det gäller att jag utrustar mig med hjälm, knäskydd och vadderade kläder när jag ger mig ut. Fast jag får börja med att röja en träningsbana utanför bryggan.

Eventuella åskådare debiteras 5 € för nöjet att se på när jag drattar omkull. Om jag håller mig på benen är det gratis. 😀

Oväntad promenad
Framåt halv sex kom jag på att jag hade glömt att ”klä på” Silverpilen efter dagens utflykt. Mia ville gärna följa med ut.

Mia på promenadNär kapellet satt på stod Mia på körbanan och såg lätt uppfordrande ut. När jag gick fram mot henne, började hon gå nerför backen så jag frågade om hon ville ta en promenad? Det ville hon alldeles tyd­ligt för hon travade i väg före mig.

Varje gång hon stannade, gjorde jag det också för att se vart hon skulle ta vägen sen. Varje gång fortsatte hon vidare längs vägen. Då vi kom fram till korsningen gick jag in på vändplatsen och upp på snövallen. Hon följde efter och stod bredvid mig och spejade ett tag. Sen tog hon befälet igen.

Jag var nästan säker på att hon skulle vända och gå hemåt, men ack vad jag bedrog mig. Hon tra­vade med bestämda steg i riktning mot G:vägens slut. När vi passerade sommargrannen psykologens strand tittade hon intresserat neråt, men insåg att det inte gick att ta sig fram där så hon fortsatte.

Jag ville gärna gå hem över isen men hade redan övergett tanken då vi kom till en öppning mellan buskarna och jag fick syn på gamla fotspår. Så bra, dom kunde vi följa tyckte jag och bestämde färdriktning i min tur.

Mia var med på noterna utan protester och såg ut som en orm där hon sick-sackade i mina fotspår. Nånstans där framme visste jag att skidspåret gick så jag höll kurs mot det.

Ny skyltVid det här laget började det skymma på allvar, men jag tyckte mig skymta skidspåret en bit framför oss. Genom frasandet från snön hörde jag ett ljud och stannade. Mia kom fram och ställde sig på mina fötter. ”Det är en uggla som hoar” talade jag om för henne. ”Jaha” sa hon (inte) och tog täten.

För att underlätta för henne att ta sig fram trängde jag mig före och gick med korta steg så hon inte skulle behöva hoppa från spår till spår. Nu var vi strax framme vid skidspåret och kunde svänga vänster för att komma till ”hemhamnen”. Med ett förtjust litet kurr satte hon av i full galopp längs skidspåret och snart nog var vi innanför tomt­grän­sen igen.

Det är definitivt första gången en katt har tagit mig ut på promenad! Men eventuellt inte den sista? Den nya dörrskylten kommer kanske till användning oftare än jag hade räknat med? 😀

av

Lattjo lajbans

Idag hade vi lite extra livat på Udden. Mia fångade en skogsmus ute och bar in den i verandan. Hon ville gärna ha in den i köket men matte sa nej.

En stund senare beslöt jag gå en sväng till stranden. Mia och musen var kvar i verandan. När jag var halvvägs kom Mia efter med musen mellan tänderna. Tydligen ville hon göra mig sällskap men inte lämna musen obevakad. Sen släppte hon den, vilket fick till följd att både Mia och jag plumsande i snön satte av efter den.

Jakt 1

Musen pep i väg ner mot sjön och vi efter. Mia frös om tassarna, men höll upp en åt gången för att hålla värmen. Med jämna mellanrum dök musen under det översta snö­lagret och försökte ta sig ner under snön. Eller så trodde den att vi inte kunde se den längre?

Jakt 2

Mia såg förstås till att musen fortsatte sin flykt genom att peta på den med tassen. Innan hon gjorde det fick jag chansen att ta upp den lilla filuren ett par gånger och prata med den. Om det var därför eller för att hon ledsnade på jakten vet jag inte, men när jag sa att vi skulle gå upp tillbaka och släppte ner musen i snön gick hon snällt före mig och lämnade musen åt sitt öde utan att se sig om.

Jakt 3

av

14.2 – Nytt och gammalt

Firman har bytt adress, Silverpilen används som matförråd och behöver gå till bildoktorn. Mia är innekatt igen.

Din KonsultAdressbyte
För fyra dar sen besökte jag Din Konsults webbsajt och fick en chock. Adressen till sajten kunde inte hittas?!? Det visade sig att omdirigeringssajten .to och namnet welcome.to hade upphört fungera den 1.2. 😦

Originaladressen http://dk.dinstudio.se fungerar förstås men är inte alls lika rolig som den förra, men bättre det än felkod 404. Hoppas jag har kommit i håg att ändra på alla ställen där länken före­kom­mer?

Matförråd
Idag hade jag besiktningstid för Silverpilen. Första kommentaren besiktningskillen gjorde var när han öppnade motorhuven. ”Jaha, och här har mössen matförråd” sa han. Jag trodde han skojade, men mycket riktigt – i en fördjupning låg en hel hög med lönnfrön som omöjligt hade kommit dit av sig själv.

MatförrådDet är alltså nackdelen med att inte använda bilen så ofta. Det avslöjar också hur ofta jag öppnar motorhuven… Enda gången är då jag ska fylla på spolarvätska.

Remiss till bildoktorn
”De e ju int nån dåli bil de här” sa han en stund senare. ”Nej, verkligen inte! Hade du förväntat dig det?” utbrast jag med eftertryck. Svaret uteblev så jag tolkade det som ett ja eller så tyckte han att min kommentar var korkad.

När han undersökte styrningen på framhjulen upptäckte han att gummiskyddet på drivaxelknuten (tror jag det var?) på vänster sida var trasigt. En koll på höger sida gav samma resultat, båda är trasiga och behöver bytas påpekade han.

Silverpilen fick alltså en anmärkning, men slapp lyckligtvis ombesiktning. 111 € för besiktning och avgasmätning räcker gott och väl tycker jag. Jag skulle givetvis komma billigare undan om jag åkte till Salo, men se det har jag ingen som helst lust att göra. Den resan är ju dubbelt så lång och inte gratis den heller.

I morgon ska jag boka tid hos bildoktorn.

Innekatt igen
Sen snölagret fylldes på föredrar Mia att hålla sig inomhus igen. Om jag är ute kan hon hålla mig sällskap en stund, men nöjer sig sen med att titta på mina förehavanden genom fönstret.

Hon är också fullt nöjd med att stanna inne när jag åker bort nån längre stund. I tisdags blev det som vanligt fyra timmar innan jag var tillbaka men hon hade inte försökt ta sig ut då heller såg jag. Bra att hon inte känner sig fången.

Idag gjorde hon sitt bästa för att öppna förpackningen med fettisdagsbullar som jag hade köpt.

Mia öppnar

av

Efterlängtad

Idag var det himla synd om mig. Jag var ute då matte försvann strax efter ett, men hörde tydligt att hon ropade ”hej då Mia, kommer snart” som hon brukar innan mullret från den där stora plåtlådan satte i gång. Det var ju lugnt. Jag hade fullt upp.

Efter ett par timmar gjorde jag en koll ifall hon hade kommit hem. Nehe, det hade hon inte, ingen öpp­nade när jag ringde på. Jag åt lite av maten hon hade ställt fram på bordet i verandan och gick upp på vinden för att ta mig en middagslur.

När jag vaknade var jag bergis på att hon var hemma. Det kändes så. Men ingen brydde sig om mig nu heller fast jag både ringde på klockan och pillade av locket från vattendunken som stod vid inner­dörren. Det var bara att ge upp.

Mia tittar utJag beslöt ta en tur runt tomten för att inte vara så långt borta ifall hon dök upp snart. Tiden gick. Och gick. Ingen matte syntes till fastän solen gick ner och det började kännas kyligt.

Tänk om hon hade glömt bort mig och aldrig mer kom hem igen? Eller tänk om hon kanske var hemma trots allt?

Jag tog med mig en present som jag la utanför köksdörren och tippade ner matskålen på golvet så hon säkert skulle höra att jag ville in. Men nej, ingen öppnade. Jag gick upp på vinden igen och la mig på samma ställe som förut, rengjorde pälsen och somnade.

Halv sju-tiden vaknade jag av motorljud. Kunde det vara matte tro? Så här länge har hon aldrig nån­sin varit borta tidigare!

Jag sprang fort nerför vindstrappan och satte mig på trappan. Jajamen, nu hörde jag alldeles säkert att det var matte som kom uppför backen. Äntligen!

Så fort plåtlådan hade stannat sprang jag fram. Matte öppnade genast dörren och lät jätteglad på rösten då hon såg mig. Jag blev minst lika glad jag och tog ett skutt upp i hennes famn innan hon hade hunnit stiga ut. Nu måste hon väl förstå att jag hade väntat och väntat och undrat var hon höll hus.

Hon pratade oavbrutet så jag uppfattade inte riktigt vad hon sa utom ”borta länge” och ”hungrig”. Just det, jag var jättehungrig! Innan hon hann låsa upp ytterdörren stod jag redan framför köks­dörren och trampade.

Jag försökte säga åt henne att skynda sig och det fattade hon för hon svarade ”jag kommer, jag kommer”. Och så, äntligen, öppnade hon dörren in till värme och mat. Fast innan jag fick nån mat blev jag upplyft i famn och pussad och kramad en massa gånger. Det kändes jättemysigt.

Skönt att ha henne hemma igen och bli ompysslad. 🙂

av

23.1 – På hugget

Igår använde jag huvudet, idag resten av kroppen. Och en del redskap.

Mia på bushumörKursdag
Igår gällde som vanligt fil- och mapphantering i Windows 7. En kursdag i veckan är idealiskt. Det tror jag bestämt jag har konstaterat tidigare?

Mia tyckte det var OK att stanna inne när jag åkte, men hade ledsnat innan jag kom hem. Innerdörren stod på glänt så hon hade gjort sitt bästa för att ta sig ut. Stackars kisse, jag har full förståelse för att fyra timmar är för lång tid att vara instängd.

Fast hon var nog mest sällskapssjuk. Efter en snabbtur ut kom hon in igen och var på bushumör så jag lekte med henne en god stund innan jag ägnade mig åt annat.

Strandröjning
Idag kände jag för att röja i stranden. Redan före lunch var jag arbetsklädd och försåg mig med diverse redskap och knallade ner. Mia hängde på.

På väg ner kollade jag för säkerhets skull hur fläkthuset såg ut. Tack och lov syntes inte den minsta tillstymmelse till isbildning.

StrandröjningVädret var alldeles ljuvligt. Vindstilla, några minusgrader och strålande sol igen. Mor­go­nens dimma hade lyft och bytts mot en rökstrimma från udden mittemot. Tack vare skaren, det tunna snölagret och isen gick det utmärkt att ta sig fram överallt där jag inte kommer åt vår eller höst.

Efter att ha gått loss på en del grenar på stora alen fortsatte jag längs stranden åt andra hållet. Tre timmar senare hade jag fått nog och konstaterade att det enda som syntes av allt arbete var en massa fotspår och några små kvist- och vasshögar. 😦

Om inspirationen och det fina vädret håller i sig fortsätter jag med vassen i morgon.

av

15.1 – Orsak och verkan

Jag favoriserar två tidningar och har träningsvärk, bensinkortet är OK och Mia pryder en vägg i norr.

Tidningsfavoriter
Jag gillar två tidningar mer än andra. Den ena är Salon seudun sanomat och den andra är Annonsbladet, öns lokala annonstidning.

SSS gillar jag av storleksskäl. När man viker upp den vid mittuppslaget är den perfekt att lägga på mattan under vedbäraren så jag inte skräpar ner mer än nödvändigt när jag fyller på vedlådan.

Annonsbladet är idealiskt som eldstände. Tidningen är lagom tunn för att man ska kunna riva av den i vikningen på mitten och den saknar häftklammer som annars ofta hamnar i asklådan och därmed ute i naturen när jag tömmer ur askan.

TennisTräningsvärk
När jag skrapade isen från rutan inför hem­fär­den från kursen i kväll, upptäckte jag att jag har tränings­värk i en överarmsmuskel i höger arm. Alla som känner mig det minsta vet att det omöjligt kan bero på nån form av motionsutövning.

Jag kom fram till att enda anledningen måste vara gårdagens dammsugning. Vilket säger en del om hur ofta jag städar. 😀

Bensinkortet
Idag ringde jag angående bensinkortet som inte gick att betala med den 11.1. Jag hörde på kund­tjänst­killens tonfall att han var säker på att jag inte hade betalat räkningen när han förklarade vad felet oftast beror på. Han kunde förresten svenska så det får St1 ett plus i kanten för.

Han kollade upp kortnumret och lät flera nyanser ljusare på rösten då han intygade att allt var i sin ordning. Krediten är orörd och alla räkningar är betalda intygade han.

Enda tänkbara förklaringen till att kortet inte godkändes för betalning var fel på kortläsaren eller en tillfällig störning. ”Pröva igen på en annan mack” föreslog han och avslutade med ”kortet är i toppskick”.

Det finns också en annan tänkbar förklaring som jag har tidigare erfarenhet av. Magnetremsan är smutsig eller sliten. Fast ingendera anledningen verkar plausibel i det här fallet, kortet är relativt nytt och inte använt särskilt ofta. Men jag kan ju lämpligen rengöra remsan ändå för säkerhets skull.

LagtextPå en vägg i norr
I morse fick jag mejl från en av mina bloggläsare. Hon blev så förtjust i bilden i inlägget den 12.1 att hon undrade om hon fick tillåtelse att skriva ut bilden för att kunna njuta av den på sin vägg.

De’ ni! Förutom att Mia blir kändis i landets nordligare del, är jag imponerad över att det finns männi­skor som är så måna om upphovsrätten. Heder åt en sådan vördnad!

Enligt lagen om upphovsrätt hade personen i fråga inte ens behövt ställa frågan. Bilder för eget bruk och som inte publiceras i ett allmänt forum har man alltid rätt att kopiera. Därför blev jag nästan rörd av frågan.

Om någon av mina bilder kan skänka glädja åt en medmänniska delar jag så gärna med mig! 🙂

av

10.1 – Tidsfördriv

Restore-proceduren gjordes helt i onödan, jag har ett nytt tidsfördriv och vet var ljudet kom ifrån. Mia tolkar diagram.

Onödig restore
Vad heter restore på svenska? Återlagra är en direktöversättning men när det handlar om säker­hets­ko­pior tror jag det heter återställa eller läsa tillbaka? Usch, vad man är präglad av ”svengelska”.

Oavsett vad det egentligen heter gjordes processen helt i onödan. User Profile Service kunde ändå inte läsa den ursprungliga användarprofilen konstaterade jag i morse så nu har jag tidsfördriv ett tag framöver med att göra om alla inställningar och anpassningar.

Och så gäller det att skapa en ny kopia av administratörskontot förstås. Helst på rätt sätt den här gången – om det nu verkligen var jag som klantade mig?

CoachNytt tidsfördriv
I dagens tidning läste jag om behovet av tvåspråkiga medlare i Egentliga Finland. Det kanske vore nåt att sysselsätta sig med tyckte jag? Men sen kom jag på att då måste jag antagligen lämna ön för att kunna fullgöra uppdragen så jag skippade tanken. Dessutom tycker jag inte att jag är två­språ­kig, möjligen en och en halv.

Men jag har ändå ett nytt tidsfördriv. Från och med idag är jag ”språkcoach” i mitt modersmål. En bekant ung dam behöver lära sig svensk terminologi för att kunna åta sig uppdrag från svensk­språ­kiga kunder.

I eftermiddags träffades vi hemma hos henne över kaffe och en delikat blåbärspaj. Efter urdrucken påtår tog jag fram böckerna jag hade med mig som tangerar hennes kompetensområde och föreslog ett upplägg som vi båda har nytta av – hon pratar svenska med mig och jag pratar finska.

Så länge jag fick ägna mig åt konversation gick det bra, men ordet arbetsmarknadsutbildning (utbild­ning som arbetsförmedlingen anordnar för arbetssökande) visste jag t ex inte alls vad det heter på finska? Det visade sig att det inte fanns nån översättning, i Finland används täydennys­koulutus (kom­pletterande utbildning) i stället.

I ”läxa” fick hon att läsa ett kapitel ur den bok hon tyckte var intressantast. Efter det träffas vi igen och då ska hon lämna ett muntligt referat på svenska. Om hon stöter på ord hon inte förstår under tiden hon läser, mejlar hon och frågar.

Vi var överens om att det inledningsvis är viktigare att läsa och prata än att skriva, så den delen tar vi på slutet. Ett bra upplägg tror jag och en rolig uppgift där båda parter får nya kunskaper.

Ljudkälla
Motorljudet jag trodde att jag hörde (se inlägg 7.1) hade faktiskt en källa. Då jag hämtade posten dagen därpå hörde och såg jag en grävmaskin och en lastbil köra efter varandra på byvägen.

Mia läser diagranDet måste alltså ha varit ljudet av grävmaskinen jag hörde eftersom jag bara uppfattade det tidvis. Skönt att veta att jag än så länge är vid mina sinnens fulla(?) bruk. 😀

Mia tolkar diagram
För ett tag sen ställde jag en fråga till EU-kommissionens representant i Finland. Jag ville veta hur mycket vi sparar genom övergången till energisnåla lampor med hänsyn tagen till alla kostnader.

Det dröjde faktiskt inte särskilt länge innan jag fick svar. Eller svar fick jag inte, men fem länkar som antogs ge mig svaret. Igår grottade jag i dom och lyckades så små­ning­om få reda på det mesta. Mia hjälpte välvilligt till att tolka diagrammen. 😀

av

7.1 – Sinnesrikt

Det är sparkföre på sjön, jag lider av ljudhallucinationer och har packat väskan. Mia gillar skaren.

SparkenSparkföre
Om jag var lika modig som ”Lingongrannen” skulle jag också ta mig en tur på isen, spark­föret är idealiskt. Å andra sidan, om han vågar så borde jag våga.

Idag vid lunchtid såg jag honom komma sparkande i viken. Det såg onekligen frestande ut men jag hade annat för mig så det får bli en annan dag.

Ljud och hallucinationer
Jag är helt säker på att jag hörde en motor­såg och hackspetten idag. Hackspetten såg jag dessutom när jag gick till postlådan. Men motorljudet jag har hört till och från under dagen verkar vara en hallu­cination?

Varje gång jag hörde ljudet trodde jag det kom en bil uppför backen och skyndade mig till sov­rums­fön­stret bara för att konstatera att det inte kom nån. Högst besynnerligt. Nånstans måste ju ljudet komma ifrån?

Väskan packad
Nej då, jag ska inte alls resa nånstans. Bara åka till Västanfjärd och hålla kursen som börjar i morgon. Men för att inte glömma nåt har jag packat väskan färdig redan idag.

Mia på snöTvå kolli blir det egentligen. Dels en plastkasse med skarvdosor, kaffepaket och småbröd (kakor) och dels ryggsäcken som jag tog till heders igen i stället för ”intelligensprotesen”. Före kursen hämtar jag det tredje kollit, datorprojektorn, i Kimito, sen är jag beredd för start på vårterminen.

Det ska bli roligt att träffa deltagarna igen. Dom flesta gick grundkurs i november men eventuellt blir det också någon ny.

Skare
Efter dom senaste dagarnas minusgrader är det perfekt skare. Mia har nu upptäckt att det går ut­märkt att ta sig fram ovanpå snön och tillbringar mer tid ute igen. Tre näbbmöss har vistelserna resulterat i hittills.

av

29.12 – Fiffiga lösningar

Jag har krympt julskinkan och fått mer plats i garderoben. Mia gillar plommonkräm och är alltmer lik matte.

ÄrtsoppaKrympt julskinka
Igår kväll la jag ärter i blöt. Nu skulle det vankas hemlagad ärtsoppa på Udden. Det var minsann inte igår! Jag minns inte ens när jag lagade ärtsoppa senast?

Soppan blev jättegod. Och resten av jul­skin­kan krympte betydligt. En god och praktisk lösning. Fast det betyder förstås att jag nu har ärtsoppa för ett helt kompani så en del får nog åka in i frysen.

Mer plats i garderoben
Före jul fick jag en strålande idé. Skyddslingens syster kanske kunde tänkas gilla tröjan som jag över­vägde att lämna till klädinsamlingen? Jag har bara använt den ett fåtal gånger trots att den är jättefin. Modellen känns dessutom alldeles för ungdomlig numera tyckte jag.

Jag skickade ett meddelande och fick svaret att hon gärna ville ta en titt när hon kom hem på jullov. I kväll kom hon. Jodå, hon godkände tröjan och ärvde den gärna. Den passade henne perfekt. Så bra!

I stundens ingivelse frågade jag om hon ville ärva vinterstövlar också? Det första paret föll henne inte i smaken, men ett par bruna och ett par vinröda tog hon gärna hand om. Suveränt, då kommer dom till användning i stället för att ta plats i garderoben år ut och år in. Den tiden är förbi när jag klär mig i långskaftade läderstövlar.

Det känns mycket roligare att ge dom till nån jag känner. Då har jag liksom bättre koll på att dom får ett bra hem. 😀

Mia poserarMia gillar plommonkräm
Mia blir alltmer lik sin matte. Framför allt är vi båda lika förtjusta i mat och godsaker – vilket också syns på kropps­hyddan. Skillnaden är bara att jag inte äter av hennes mat. Med några få undantag vill hon nämligen gärna smaka på det jag äter och det mesta går ner som jag tidigare skrivit om.

Det inkluderar också till exempel vispgröt med mjölk och senast idag plommonkräm med grädde. Det är egentligen bara färsk frukt och grönsaker jag får behålla för mig själv. Och thai-maten, den befattar hon sig inte heller med.

Vi är rätt lika i många andra avseenden också kan jag tycka men den utredningen skulle bli rätt lång, så jag avstår. 🙂