Ändrade planer

På dagens att-göra-lista fanns bara två saker: Tömma Mias ”toalettavfall” och gå upp på vinden med hushållspappersbalen. Sen ut på isen i det fina vädret, eventuellt på skidor. Men det blev ändrade planer.

Först kom jag på att jag borde tvätta. Tvättmaskinen var redan fylld, så jag startade den. När den första centrifugeringen satte gång hörde jag ett bekant rassel från badrummet och rusade in. Just så, det räckte alltså inte med en gång.

Eftersom Uddens badrum är modell mini och följaktligen väldigt trångt, ställde jag upp Mias låda med kattsand på tvättmaskinen medan jag gjorde morgontoalett. Och så glömde jag att flytta bort den. Samma tavla gjorde jag i fjol den 23.2 ser jag av fotodatum. ☹

Det är som bekant bara två sorters människor som inte kan göra om samma misstag: Fallskärmshoppare och jungfrur.

Vibrationerna från centrifugen hade igen skakat ner kattlådan på golvet. Fast den här gången hade den mesta sanden lyckligtvis landat på badrumsmattorna.

I fjol åkte en hel del ner i duschkaret som var blött efter sköljvattnet från tvättmaskinen. Geggan som uppstod var nästan obeskrivlig.

Jaha, då var det bara att sätta i gång och städa. För att inte belasta dammsugaren med en massa katt­sand, sopade jag upp det mesta innan jag gick ut och dammade av mattorna. Sen slutputs med dammsugaren och fuktig trasa.

Den påtvingade städningen framkallade mera städlust konstigt nog. Både sovrum och kök fick sig en omgång. Men nu så skulle jag ta i tu med det jag skulle. Mia följde med ut.

När jag tömde påsen med Mias förbrukade kattsand på komposthögen upptäckte jag ett intressant bildmotiv, så jag gick in och hämtade kameran. En ”isskulptur” hade fångat min blick.

Efter bilderna kom jag på att soppåsen behövde flyttas från verandan till vedlidret. (Påsarna hänger där tills vi har vägarna förbi sopkärlet som ligger en bit bort genom skogen.) Fortfarande med kameran i handen. Mia passade på att inspektera utrymmet, men var klar ganska snart så jag kunde stänga dörren.

Sen tog jag en titt i postlådan som hänger ute på ved­liders­väggen. Där låg väglagets handlingar efter verkställd granskning som utlovat, men ingen annan post.

Mia hade nu förflyttat sig till Husses par­ke­rings­plats där hon satt och spanade. Den är snöfri så hon slapp bli kall om rumpan. Snö tillhör inte längre favoriterna. Annat var det när hon var ung.

Då var det äntligen dags för pappersbalen. Mia passade på att meddela att hon ville in i stugvärmen igen så jag släppte in henne.

Hittills har balen stått i vindstrappan i väntan på annat ärende, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var när jag bar upp balen? Just precis nu, slår det mig att jag skulle hämta toapapper för att fylla på behållaren i badrummet. Bäst att göra det med en gång, annars glömmer jag igen.

Nu återstår bara turen på isen i det fina vädret. Tyvärr har solen redan försvunnit bakom träd­topparna, klockan har hunnit bli drygt 17. Ingen tur på isen i dag dådå. 😀

Snart kommer Husse och bjuder på pizza. Det blir ett bra avslut på den här ”hektiska” dagen. 😉

 

9.3 – Frivilliga och ofrivilliga övningar

Jag har frivilligt deltagit i en kaffeövning, ofrivilligt ägnat mig åt gymnastik‑ och städövningar, frivilligt bytt avgassystem och frivilligt gjort veckans fotoövningar.

OsisFrivillig kaffeövning
Igår eftermiddags bytte jag om till gå-bort-klädsel och kletade lite Osis (otur?) i håret. Jag var bjuden på eftermiddagskaffe hos sommargrannen.

Som välkomstdrink serverades ett glas gräddlikör, sen flyttade vi oss till kaffebordet och försåg oss av diverse tilltugg till kaffet. Efter kaffet blev det mera gräddlikör.

Därmed är måttet för gräddlikör rågat för i år känns det som. Den sista klunken var klart svår att få ner. Jag fattar inte varför jag inte tackade nej till påfyllningen?

Visiten i övrigt var riktigt trevlig. Vi hade inga problem att hitta samtalsämnen, bortsett från frågan om det har hänt nåt nytt i byn? Varje gång nån frågar mig det drabbas jag av tunghäfta. Även om jag vet nåt kommer jag inte på det just när jag får frågan.

Dessutom händer det nu inte så värst mycket i vår lilla by. Och i så fall får jag veta det sist av alla eftersom jag sällan rör mig i ”centrum” eller träffar byborna.

Ofrivilliga gymnastik‑ och städövningar
Igår kväll kom Mia in med ett levande byte. Det har inte hänt på länge, så jag antog dumt nog att skogsmusen som hängde mellan käkarna redan hade fått sätta livet till. Men så var ingalunda fallet, den var synnerligen pigg och alert.

SkogsmusJakten i köket krävde tidvis mattes assistans i form av flytt på grejer som hindrade Mia från att komma åt den lilla rackar’n. Tyvärr tillhörde den här musen den där fiffiga varianten som lyckas hitta omöjliga göm­ställen. Under och bakom spisen, under bokhyllan, bakom tidningshyllan, under tvättmaskinen osv.

Jag har därför fått en hel del ofrivillig gymnastik och städat på ett antal ställen som jag annars inte bryr mig om. Min långa linjal och tumstocken har varit i flitig användning som skrämselverktyg.

Men nu har både Mia och jag gett upp. Efter 24 timmar varken syns eller hörs musen så jag har bestämt att den har tagit sig ut på nåt sätt.

Frivilligt byte av avgassystem
Oj, vad Silverpilen går tyst igen! Redan för ett år sen tyckte killarna på macken att det snart kunde vara dags att byta avgassystem, men först för ett par veckor sen började tomgången låta ovanligt högt. Idag byttes hela ”paketet” så nu spinner Silverpilen som den ska igen.

Tyvärr uppstod ett nytt hål… I plånboken närmare bestämt. :-/

Frivilliga fotoövningar
Igår fick vi övningarna till femte kurstillfället på fotokursen. Den som har adekvat utrustning för att fota fåglar fick göra det, övriga – däribland jag – fick fota landskap.

I samband med dagens ärenden i Dalsbruk passade jag på att förse mig med bildmaterial. En gråmulen och disig dag som idag gjorde inte motiven rättvisa, men det kan inte hjälpas.

Fotoövning

21.1 – På’t igen

Gårdagens problem slutade bättre än väntat, jag har fått frukost på säng, träffat en före detta kurs­del­ta­ga­re, lånat ut mina händer och intygar att björkved förtjänar sitt goda rykte.

WordBättre än väntat
Innan jag gav upp igår lyckades jag hitta ett exemplar av januari månads inlägg trots allt. Det sista inlägget saknades visserligen som väntat, men dom övriga fanns kvar.

Felet jag gjorde var att döpa om den automatiskt sparade kopian i stället för att först spara den och sen döpa om den. Man lär som bekant av sina misstag (i bästa fall).

Frukost på säng
I morse klockan fyra väckte Mia mig med långdragna långt-neri-halsen halvkurrande jamanden. Efter­som jag hörde att det inte rörde sig om ”nu måste du släppa ut mig bums” brydde jag mig inte om att svara. Men så lätt skulle jag inte komma undan tyckte hon.

Jag kände att hon hoppade upp i fotändan och sträckte ner ena handen för att stryka henne över pälsen, det brukar vara populärt. Dess värre var hon så långt i från så jag bara fick tag i hennes varma, mjuka tass upptäckte jag. Men den satt inte fast i benet?!!! Under en bråkdels sekund försökte jag föreställa mig vad som hade hänt med hennes tass, sen insåg jag vad det var jag kelade med.

Mia m frukostJag släppte omedelbart taget och tände sänglampan. Mycket riktigt, hon hade serverat mig frukost på säng i form av en nydödad liten skogsmus. Därav värmen jag hade känt. Hon satt och tittade upp­for­drande på mig och väntade sig förstås beröm men den här gången talade jag bara om vad jag tyckte om döda möss i sängen. ”Otack­sam­ma matte” kan jag föreställa mig att hon tänkte.

Eftersom jag inte tänkte äta den erbjudna frukosten steg jag upp, tog med mig muskadavret och släppte ner det på köksgolvet. Mia var beredd – medan jag hade tvättade händerna hörde jag välbekanta krasande ljud.

Kursdeltagare
Idag var det dags för terminens första PC-/Användarstöd. Jag kände mycket väl igen namnet på min deltagare och hade fått veta att det var en före detta kursdeltagare, men jag hade ingen klar bild av utseendet. Strax före klockan ett fick jag ett ansikte till namnet och visste genast vem jag skulle träffa.

Den här mannen är ett föredöme när det gäller att läsa vad som står på skärmen. Om alla gjorde som han skulle många problem aldrig uppstå!

Lånat ut mina händer
Efter arbetsgruppsmötet i söndags frågade Daphnias ordförande om hon fick fotografera mina händer. Jag blev så perplex så jag inte ens kom mig för att fråga varför.

Att jag gillar mina händer är förståeligt – vad skulle jag göra utan dom? – men att se dom som foto­motiv har aldrig slagit mig in. Om man med vackra händer menar smala med långa fingrar så upp­fyller dom absolut inte kravet. Jag råkar ha en mer robust modell, typ skogshuggarhänder i storlek 8.

Mina händerMen visst fick hon fotografera dom om hon så ville. Och visst fick hon också lov att lägga ut en bild på sin FB-sida. Hon påpekade att hon inte tänkte tala om vems händer det var. Det fick mig att skratta – alla som känner mig lär känna igen både händer och ringar misstänker jag, men det kan jag bjuda på. Jag är ju glad i mina ”krattor”.

Välförtjänt rykte
Jag kan intyga att björkveden förtjänar sitt goda rykte ifall det är nån som tvivlar? Nu är det slut på björkhalvorna så jag har övergått till kvistved.

Skillnaden märktes med en gång, kakelugnen är inte längre ljummen 12 timmar senare trots större mängd ved. Möjligen kan det lyckas med dubbla mängden men det har jag ännu inte prövat. Tur att det inte är så kallt och att jag också har andra värmekällor.