26.4 – Delikatesser, ny bekantskap och byråkrati

Vi har fått påskdagsmiddag, fisk och gödsel. Jag saknar självdisciplin och tycker det var bättre förr.

Påskdagsmiddag
Senaste söndag var vi bjudna på påskdagsmiddag hos Husses moster och morbror. Att Husses moster är en riktig ”matmamma” visste jag sen tidigare, men den här gången överträffade hon alla för­vänt­ningar!

Som inledning serverades bland annat flera sorters sill och sallader, rökt fisk och en rulle som var fylld med en läcker friskröra. Som varmrätt trakterades vi med köttbullar och kycklingrullader i en smaskig sås.

Desserten bestod av vaniljkvarg blandad med vispgrädde och fruktbitar. Jag som inte är särskilt imponerad av kvarg tog påfyllning den här gången. Bättre betyg kan man inte få.

Och sen var det förstås kaffe och te på det, kompletterat med flera sorters kaffebröd. Jisses vilken brakmåltid! Tack igen. 🙂

Fisk
På tisdag kväll ville Husse att vi skulle lägga ut nät. Fast han tvivlade på att det skulle bli nån fångst. Gäddorna hade nog lekt klart och gett sig av från vår vik trodde han. Jag bad en stilla bön att han skulle ha fel, för jag vet ju hur glad han blir när han lyckas med fångsten.

Medan jag ännu sov min skönhetssömn klev han upp och vittjade. Och si, jag blev bönhörd! Flera gäddor hade fastnat i näten.

Gödsel
Tack vare Husses kontakter med en lokal hästägare hade han utverkat löfte om att få hämta färdig­brunnen gödsel. Den hämtade vi på onsdag kväll och gjorde samtidigt en ny bekantskap (för min del).

Att noshornsbaggen håller till i komposter och gödselstackar hade jag inte klart för mig förrän jag upptäckte en larv och frågade hästägaren vad det skulle bli av den. Kort därefter hittade jag en vuxen individ som jag kunde studera närmare. Lyckan var fullständig. 🙂

Ingen självdisciplin
Jag tror bestämt jag har erkänt det förr, men gör det igen: Jag saknar självdisciplin. Varje gång jag stiger på vågen fattar jag ett resolut beslut – i fortsättningen ska jag låta bli kaffebröd och andra godsaker.

Och hur går det? Käpprätt åt skogen! Som framgått av ovanstående äter jag allt jag blir bjuden på och tar dessutom till. I synnerhet av det som i hög grad ökar på ”kärlekshandtagen” och buk­om­fånget. Suck.

Bättre förr
Minns du den tiden då det fanns bemannade bankkontor i närområdet som hade öppet hela dagarna och som också hade kassatjänst? Idag har jag blivit distanskund.

Eftersom föreningen bytte kassör på årsmötet skulle dispositionsrätten till föreningens bankkonto ändras. Tillgången till kontot behandlades på det konstituerande mötet så jag tyckte jag hade de uppgifter som behövdes och ringde banken för att boka tid för ett möte.

Efter att ha blivit kopplad till företagssidans kundtjänst fick jag veta att ärendet troligen går att hantera per telefon. ”Wow, vilket framsteg!” tänkte jag.

Men, men, så enkelt var det nu inte. Först gällde det att hitta tid för ett telefonmöte. Valet stod mellan den 29.4 eller om två månader. Om 2 månader! Jag trodde hon skojade, men ack nej. Med tanke på raddan av dokument som skulle laddas upp till banken var det tveksamt om jag hann få alla uppgifter till på måndag, men beslöt att ta den enda återstående tiden.

Banken behövde till dess få ett undertecknat protokoll, utdrag ur föreningsregistret och föreningens stadgar. Dessutom skulle styrelseledamöternas namn, födelsedatum, hemort, nationalitet och uppgift om huruvida medlemmarna är politiskt inflytelserika.

Det var bättre förr. Eller åtminstone enklare. :-/

8.3 – Förundran

Jag förundrar mig över byråkrati, försvunnen ork och läcker färg.

Byråkrati
I tisdagens ÅU fanns en liten blänkare med rubriken ”Statsstöd för enskilda vägar 2012” som väckte mitt intresse. I texten fanns också en länk till NTMs webbsajt som jag genast kastade mig över.

När jag hade botaniserat en stund skakade jag förundrat på huv’et. För att kunna ansöka om stats­stöd måste man först ansöka om att bli berättigad!?

Varför kan man inte slå i hop an­sök­nings­blan­ketterna? Om det visar sig att väglaget inte är berättigat till statsstöd kan man ju avfärda bidragsansökan och meddela beslutet med den motiveringen. Men det vore förstås alldeles för enkelt och nån statstjänsteman skulle antagligen därmed bli arbetslös.

Det är ju faktiskt vi skattebetalare som står för tjänstemännens löner. Borde vi inte kräva att få mer valuta för pengarna, dvs en effektivare administration? Det får bestämt bli ett mejl till kundtjänsten.

Försvunnen ork
När jag kom hem efter kursen igår kväll kände jag mig helt slut, både i fötter och huvud. Efter bara 2,5 timmes arbete!?

Hur i hela friden klarade jag tidigare av att hålla utbildning sex timmar per dag, 3-5 dagar i veckan? Visserligen är det mer än femton år sen, men ändå. Ofattbart vad jag har ”gått ner mig”.

Och värre blir det förstås. Jag börjar förstå varför gamla människor är långsamma i tanke, handling och rörelser. Det är dit jag också är på väg. Efter ett antal år är det en bedrift bara att få på sig kläderna.

Läcker färg
Igår hämtade jag Zenbookens nya ”overall” och den matchande musen. Färgen på väska och mus var precis så läcker som jag hade förväntat mig.

Att väskan måste beställas från USA och ta vägen om England innan den nådde Kimitoön gör ju inte saken sämre. Snarare höjer det effekten – en fläkt från stora, vida världen. 😀

Väskan är inte bara snygg, den är praktisk också. Det finns många fack och tre olika sätt att bära den på.

Musen hade jag förväntat mig skulle vara trådlös, men det var den nu inte. Kabeln är dessutom onödigt styv, vilket gör att man ofrivilligt flyttar på den lätta, lilla musen om man kommer åt kabeln i misstag. Men det är smällar man får ta. Färgen var ju faktiskt viktigast den här gången. (Dock något förskönad på bilden.)