Mia och jag har varit på ett oförglömligt veterinärbesök och behövt ta igen oss.
Oförglömligt veterinärbesök
Efter en orolig natt med ljudet av ösregn på taket som Mia är så rädd för, väckte hon mig 7.40, men lät mig ligga kvar tills väckningen gick i gång klockan åtta. En kvart senare kom plåtslagaren och därefter rustade jag oss för avfärd.
Vi hade tid 9.30, men fick vänta till ca 9.50. En sövd liten hund låg på undersökningsbordet noterade jag när jag gluttade in genom fönstret, så vi väntade utomhus. Dessutom var den inre dörren låst så vi tog oss inte in.
När vi väl blev insläppta, visade det sig att hunden tillhörde kommundirektören och hans fru. Medan den unga veterinärvikarien knappade in uppgifter på datorn småpratade jag med kommundirektören.
Jag fick veta att besöket orsakades av att hunden inte låter nån klippa klorna sen den tydligen blev felbehandlad hos en lokal hundtrimmare och därför behöver sövas för att få det gjort. Inte speciellt ovanligt – hundar glömmer aldrig en misslyckad kloklippning vet jag av erfarenhet.
Den unga damen hälsade oss välkomna medan hon skrev ut en massa papper på skrivaren. Jag drog hela raddan med diagnoser och alla läkemedelskurer vi prövat så hon slapp börja från början.
Efter att ha bläddrat i högen med papper hade hon två teorier. Antingen hormonstörning på grund av sköldkörtelproblem(!) eller nån form av allergi. Fast symtomen på hormonstörning stämde inte tyckte hon efter att ha läst vidare. Hon föreslog ett blodprov, vilket jag tyckte var en bra idé.
Det var nu besöket blev oförglömligt. Veterinären försvann ut till ”kassa-rummet” en liten stund, återvände och sa lite lågmält att ”det här blir svårt”. Jag anade oråd och misstänkte genast att hon konsulterat nån handbok för att få reda på hur man bär sig åt att ta blodprov på en katt.
Vid tidigare blodprov har veterinären först rakat bort lite päls för att lättare se blodkärlet. Det gjorde inte den här och försöket misslyckades eftersom Mia rörde på sig så att hon tappade greppet om ådran. Blodet sipprade överallt annanstans utom i provröret.
Jag föreslog att lite lugnande medel kanske vore bra? Jo, fast det får blodkärlen att dra i hop sig sa hon utan att titta i några papper den här gången. Då föreslog jag ett nytt försök på andra tassen. Ja, det tyckte hon lät bra och frågade om hon kunde få raka bort lite päls. Självfallet fick hon det.
Resultatet blev lika misslyckat den här gången. Mia försökte rycka undan tassen, vilket givetvis ledde till att veterinären tappade ådran. Nytt blodflöde. ”Nä, det här blir inget av” konstaterade jag högt. Veterinären föreslog då att hon kunde ta blodprovet från halsen i stället.
Jag sa det inte högt men tänkte ”aldrig i livet!”. Två misslyckanden fick räcka. Hur i all sin dar kunde hon tro att Mia skulle hålla sig stilla när hon blev stucken i halsen? Jag nekade bestämt och sa att vi struntar i blodprovet.
Vi väntar tills ordinarie veterinären är tillbaka om det fortfarande känns aktuellt då. Hon har utan problem tagit blodprov på antingen Snuttan eller Mia, jag minns inte vem av dom det gällde.
För att eliminera eventuell allergi föreslog hon medan hon skrev räkningen att jag helt byter ut Mias mat och överräckte två papper med tips och instruktioner. Jag stoppade ner dom tillsammans med kvittot och så åkte vi hem tillbaka med oförrättat ärende.
Återhämtning
Tio i elva var vi hemma. Nästan två timmar hade Mia varit inspärrad och dessutom lindrigt misshandlad. Hon var jättelycklig över att få tillbaka sin frihet och strök sig mot allt i sin väg när hon gick in. Dessutom hungrig och törstig, liksom jag.
Efter vätske- och matintag parkerade vi oss i hammocken. Jag först och några minuter senare hoppade Mia också upp och la sig i halvskuggan vid mina fötter. Det enda som störde oss var svanarnas ”konversation” men så småningom tystnade den och vi kunde sova gott i ett par timmar.
Aldrig mer den veterinären – eller åtminstone inte förrän hon lärt sig ta blodprov på en katt. Jag har full förståelse för att alla är noviser i början, men om hon tvivlade på sin förmåga kunde hon ha sagt det och avstått tycker jag. Vår ordinarie veterinär är utan tvekan en pärla, vilket jag redan tidigare har talat om för henne. 🙂
Uddmors betraktelser 