Udden är oskadd, Mia och jag har hämtat oss.

Våldsamt åskväder
Lördag natt blev ”livad”. Åskvädret som passerade höll oss vakna till efter halv två. Men jämfört med nattens dito var det en mild västanfläkt. Den lokala väderprognosen stämde tyvärr alldeles förträffligt.

Efter tio igår kväll hördes dom första mullren. Mia var fortfarande ute så jag gick ut och lockade på henne, men hon hade viktigare saker för sig eller hörde mig inte.

En kvart senare gjorde jag ett nytt försök. Himlen hade blivit åsksvart, blixtarna avlöste varandra och det blåste upp till regn. Men stackars Mia, var höll hon hus?

Jag stängde av TVn, drog ur alla stickproppar och gick oroligt ut på trappan igen. En av blixtarna och den efter­följande åskknallen fick mig att flämta till av förskräckelse. Och nu vräkte regnet ner. Då kom hon springande och jamade förtvivlat.

Hon var förstås dyngsur så jag torkade av henne och berömde henne för att hon hade kommit hem. Vilken lättnad, nu slapp jag oroa mig för henne åtminstone.

Åskan fortsatte med oförminskad styrka. Blixtarna lyste upp himlen i alla väderstreck och det var omöjligt att räkna sekunderna mellan blixt och muller.

Mia blev allt oroligare. Hon jamade oavbrutet, hjärtat slog som en stånghammare och hon flämtade. Inget jag sa eller gjorde kunde distrahera henne, hon skulle ut med allt våld.

Hon hoppade och hängde på dörrhandtaget, försökte gräva sig ut och formligen vrålade till slut. Full­ständigt panikslagen stackarn. Jag såg ingen annan råd än att släppa ut henne, inne kände hon sig helt klart otrygg.

Hon stod ett ögonblick och tittade på blixt­ljuset och regnet, sen kröp hon in under bordet som står på trappan. Jag fick gärna hålla henne sällskap. Om jag försökte gå in, följde hon efter mig en bit in i verandan och jamade olyckligt.

Tiden kändes oändligt lång medan vi väntade på att åskvädret skulle dra vidare. Då jag stod med handen mot dörrposten kände jag hur den vibrerade av dom värsta åsk­knal­larna. Utan tvivel ett av dom värsta åskvädren jag nånsin har upplevt!

Två gånger bar jag in Mia i tron att åskan var på väg bort, men båda gångerna tilltog den i styrka på nytt och Mia blev hysterisk igen så vi gick ut tillbaka. Framåt halv ett blev det äntligen lugnt. Mia accepterade att stanna inne och la sig nedanför min säng när jag hade lagt mig.

Trots att jag kände mig trött – det hade jag gjort hela dan – kände jag behov av att läsa en liten stund innan jag släckte och drog upp täcket över axlarna. Mia hade sträckt ut sig i sin fulla längd och såg ut att sova lugnt.

När jag hade somnat, vaknade jag av att hon kurrade, hoppade upp i sängen och la sig intill mina ben som hon brukar. Hon låg kvar på samma ställe då jag vaknade. Vi hade båda två sovit till halv tio! Det behövde vi nog efter dom senaste nattvaken.

Dagen efter
Vi vaknade till en mulen och betydligt svalare dag. Gårdagens 26 grader hade sjunkit till 20 och har gått ner ytterligare ett par grader under dagen.

25 mm regn fick vi noterade jag då jag tömde regnmätaren. Inget på tomten har lidit nån större skada, bortsett från såpnejlikorna som har pressats till marken av regn och blåst och kaprifolen som hade slitits loss från stödet.

Trots varningen från Fortum elvakt om risk för elavbrott i vårt område, fick vi behålla elen. UPSen larmade några gånger när dom värsta spikarna drabbade den, men det blev som sagt inget avbrott.

Minst två blixtar slog ner i närheten, den ena i sjön, den andra uppe i skogen. Jag är oändligt tack­sam över att varken min stora ek eller gran blev drabbad, för att inte tala om huset och alla el­appa­ra­ter! Den här gången klarade sig luftvärmepumpen också.

Det slog mig efteråt att jag kunde ha satt mig bilen, men den tanken slog mig aldrig. Dels ville jag kolla att inget hände inne i huset och dels hade Mia aldrig gått med på att sitta instängd i ett så litet utrymme då hon inte ens såg huset som tryggt.

När jag var liten hände det för all del att moster och jag kröp under ett bord på grund av kul­blixtarna som kom in genom eluttagen. Jag minns också att vi tog vår tillflykt till källaren nån enstaka gång, så hård åska har jag upplevt på Udden förr.

Men nu var den över för den här gången utan att ställa till med nåt. Det tackar både Mia och jag för.