Hemvändare

Ersätter kategorin Finländare igen

av

29.3 – Lugn Långfredag

Långfredagen på Udden har varit stillsam.

SolskenspromenadPrecis som dom flesta andra dagar på året har också Långfredagen varit ”slow”. Vid 9-snåret var alla damer vakna och en halv timme senare fick man äntligen frukost på det här stället. 😉

Framåt halv två föreslog mamma en sol­skens­prome­nad, så när jag hade torkat håret och fått på mig kläder gav vi oss av mot slutet på G:vägen. ”Vi” inkluderar givetvis Mia.

Jag har hört motorsågen men inte sett resultatet förrän idag. Fantastiskt fint blev det efter gall­ring och buskröjning på sjösidan av vägen! Nästan parklikt.

Vi vände före backen. Mia hade redan försökt påtala att det var läge att gå till­baka några gånger och blev jätteglad när hon fick sin vilja igenom.

Jag föreslog att vi skulle gå hem över isen, vilket mamma gick med på när jag försäkrade att det gick att ta sig fram till fots. Mia var inte alls med på noterna. ”Vad ska ni där att göra?” tolkade jag hennes kroppsspråk som där hon stod med framtassarna på snökanten. Men när hon såg att hon var den enda som röstade för landsvägen gav hon sig och trippade efter oss.

Mia spanarTack vare ett ganska färskt skoterspår gick det utmärkt att gå största delen av vägen och då vi när­ma­de oss hemstranden kunde vi nyttja mitt gamla skidspår. Backen upp från stranden är vältrampad så den utgjorde inga problem för framkomligheten.

Den lilla turen retade aptiten, vi var alla hungriga när vi kom in. Mia fick en portion lamm, vi människor fick Kerstins uppvärmda persiljejärpar som jag hämtade igår. Mamma åt min gamla vispgröt som dessert och jag satte i mig en liten burk (köpt) pasha med vit choklad. Snabbt och enkelt.

Efter maten vilade mamma tills hennes favoritserie började och jag tankade över dagens bildskörd från kameran. Sen serverade personalen eftermiddagskaffe med en bit gammal sockerkaka till.

Kvällen torde tillbringas framför TVn om inget sensationellt inträffar. Lugnare än så kan man väl knappast ha det?

av

27.3 – Fem före påsk

Jag har inte städat, men väl provianterat och påskpyntat. Mia väntar på våren.

Ostädat
Jag har redan förvarnat mamma om att jag inte har storstädat. Inte småstädat heller förresten. Tur att hon inte är allergiker. Det kan eventuellt blir en snabbtur med dammsugaren i morgon innan jag hämtar henne vid bussen.

PåskbukettProviantering
För att slippa rusningen beslöt jag handla inför påsk­helgen idag på eftermiddagen. Det var ett klokt beslut. Ingen trängsel och inga kassaköer.

Jag tror nästan jag köpte blommor för lika mycket som jag köpte mat. Jag kunde inte låta bli att stoppa ner både vanliga och mininarcisser plus en bukett tulpaner i varukorgen.

Påskpyntat
Jag tror bestämt det är första året jag har tagit fram påskdukar. Vid den senaste inventeringen upp­täckte jag att jag är ägare till två stycken. Idag strök jag dom och la på var sitt bord.

PåskdukBåda är handbroderade och har en hel del år på nacken. Den till höger i bild sydde jag i småskolan vilket betyder att den är drygt 50 år gammal. Den andra har min fostermor sytt, när vet jag inte.

Påskriset har försetts med två ägg i papier maché som jag fick av fru grannen för nåt år sen men några påsk­fjädrar blir det inte. Den frestelsen skulle Mia knappast kunna motstå.

Ljusstakarna har förstås fått gula ljus och påskservetterna har kommit fram, men i övrigt ser köket ut som vanligt, bortsett från att dom röda sittdynorna är utbytta mot en blaskig beige variant. I morgon ska jag byta den fina, röda mattan till en grön i stället. Sen är det färdigpyntat.

I väntan på våren
Till skillnad från Snuttan (min förra katt) är Mia löjligt fjantig när det gäller snö. Inte förrän jag hade skottat en stig passade det damen att gå på den i vintras. Utom när hon hade fått tag i ett jaktbyte, då brydde hon sig inte om att hon sjönk ner till magen i snön. Men det är väl med djur som med oss människor, man gillar snö mer eller mindre.

Det är redan mycket roligare att vistas ute. Solen värmer och det finns en del snöfria fläckar att under­söka eller sitta på. Att småfåg­larna och ekorrarna syns och hörs förhöjer förstås också nöjet. Snart nog kan hon ta sig fram på alla sina jaktmarker igen.

Mia upp o ner

av

26.3 – Vackert och praktiskt

Jag har hittat gröna fläckar, fått den utlovade presenten och är förtjust över en nyhet.

Gröna fläckar
Igår hade jag sjön för mig själv. Åtminstone det området jag rörde mig inom. Jag började med att ta mig till ett ställe längst in i viken innanför vassen där jag visste att det finns videkissar. Påskriset behövde utökas med några såna kvistar också tyckte jag.

Strax innan jag var framme kom jag på att jag hade glömt sekatören. Typiskt. Jag var för lat för att skida tillbaka och hämta den så jag rev och slet jag av kvistarna i stället. Stackars buskar. 😦

MossgröntNär jag hade trixat mig tillbaka ut ur buskage och vassrugge skidade jag till hemstranden med min lilla bukett och parkerade den i snön under tiden jag tog en tur åt andra hållet. Sen tidigare år vet jag att mossan brukar ha tinat fram så här års på Flott­holms­udden så jag styrde kosan dit.

Jodå, det lyste grönt lång väg i år också. Det finns ju massor av gröna nyanser i naturen men vissa mossarter är i en helt egen klass. Eller så är jag kanske speciellt mottaglig bara för att jag gillar grönt? Hur som helst är det omöjligt (för mig) att beskriva nyanserna, de måste ses med egna ögon.

Det blev ett dussintal mossbilder innan jag var klar. Om nån hade sett mig och inte noterat kameran skulle dom ha trott att jag var helprillig. Ibland stod jag dubbelböjd eller satt på huk, ibland knäböjde jag, allt för att kunna se mossan ur olika vinklar och belysning.

Kontrasten mellan mossa och omgivande snö blev för stor för automatläget på kameran, men det struntade jag i. Huvudsaken att den gröna mossan såg ut som mina ögon uppfattade den.

Utlovad present
Idag låg det en liten, brun påse i postlådan. Det stod ingen avsändare på påsen men jag antog genast att det var presenten som damen på Rouskis hade lovat skicka. Jag konstaterade samtidigt att jag hade spekulerat fel i fråga om innehållet. I den lilla påsen fick ingen bomullskasse plats.

Jag blev glatt överraskad när jag öppnade påsen. I den låg en mycket praktiskt pryl – en minnes­pinne (USB-minne) på 8 GB. Givetvis med Rouskis’ logo och webbadress på. Den var dessutom utrustad med ett logo-försett clip så man kan bära den på sig. Det kan ju vara praktiskt om man har ställt in datorn så att den bara går att låsa upp med USB-nyckel.

BankomatJag mejlade genast och tackade för den praktiska presenten. Undrar vad jag nu ska hitta på för att göra mig förtjänt av flera presenter? 😉

Utmärkt nyhet
Äntligen, jag säger bara äntligen, har nån kommit på det som jag har funderat på i flera år! Under hösten kommer våra bankautomater att bytas ut mot såna där man både kan sätta in och ta ut kon­tan­ter. Visst är det fiffigt?

Enda problemet för min del är varifrån jag ska få tag i kontanter att sätta in? Men jag kan förstås först ta ut och sen sätta in dom tillbaka. 😀

av

24.3 – Muskelträning och språkövning

Jag har gjort en ny kanal, klätt av mig och samtalat på främmande språk.

KanalNy kanal
Det första jag såg när jag gick ut idag var att smältvattnet fortfarande lyckas ta sig ner till trappan. Grrr. Nya tag med isbillen och ny kanal.

Jag vet inte exakt vad isbillen väger, men vikten motsvarar gott och väl ett par hantlar. I stället för att stå på gym och lyfta vikter kan jag alltså träna armmusklerna och göra nytta samtidigt. Enda kost­na­den är slitaget på isbillen. 😀

Avklädning
Det fantastiska vädret håller i sig än. På eftermiddagen hade temperaturen tagit sig över noll­strecket, det var så gott som vindstilla och solen värmde skönt.

Arbetet med den nya kanalen gjorde mig ändå varmare. Det kändes alldeles lagom att skippa jackan och hämta ved i tröja och jeans.

Jag ser verkligen fram mot att slippa det eviga på- och avklädandet! Än så länge krävs det oftast öronlappar, halsduk, jacka och stövlar bara för att gå ut och hämta (dricks)vatten.

Främmande språk
Idag hade vi kommit överens om att vår invandrare i byn skulle komma till Udden för en pratstund på eftermiddagen. När han kom stod jag på samma ställe som förra gången, fast idag hade inte ved­liders­dörren hoppat av gångjärnet tack och lov.

Anledningen var att jag stod och pratade med Oxen/Tvillingen som var ut och ”fingå”. Då passerar man alltid Udden nämligen. Och har man tur kan man få byta några ord med Uddmor. 😉

BritishAv besökarens kroppshållning framgick alldeles tydligt att han hade ännu mer ont i ryggen än förra gången. Orsaken fick vi veta, var att han hade halkat och ramlat baklänges stackars människa.

Över kaffe och tilltugg ventilerade vi smått och gott som hänt sen sist. Trots att jag ofta läser engel­ska böcker får jag leta efter en del ord och uttryck ibland men det är ändå roligt att få praktisera språket med en ”inföding”.

Som bekant är det en del skillnader mellan amerikansk och brittisk engelska. Jag minns fortfarande att magis­ter Fellman sa till oss på gymnasiet att det var helt OK med ameri­kansk engelska, huvudsaken var att vi inte blandade brittisk och amerikansk. Jag beslöt då att välja brittisk engelska och har troget följt hennes råd sen dess.

Ett av dom intyg jag är alldeles speciellt stolt över, är ett från 1975 där det står: ”… and at times would allow her to pass for a native-born speaker.” Frågan är om Mr G Elliott, M.A., skulle ha samma upp­fattning om han hörde mitt ringrostiga uttal nuförtiden?

av

23.3 – Bland snö och is

Det finns en isdrake på Udden och påskriset har slagit ut. Jag har skidat i månsken och begagnat isbillen.

Isdrake
Igår fick jag syn på en liten isdrake nedanför verandan. Dom är rätt sällsynta så jag blev glatt överraskad. 😉 Tyvärr hade solen redan lämnat den i skugga så bilderna blev inte så tydliga, men idag fick jag en ny chans.

Isdrake

Påskris
I fjol var jag sen med påskriset. Påsken var redan förbi när löven sprack ut så i år bestämde jag mig för att vara ute i bättre tid.

PåskrisFör ganska exakt en vecka sen plockade jag in björkkvistarna och i år blir dom alldeles perfekt till påsk ser jag. Den milda, gröna färgen på nyutslagna löv finns det inte mycket som slår eller hur?

Skidtur i månsken
Igår hade jag den sagolika turen att bli bju­den på middag igen. Grann­frun på udden mittemot ringde tidi­gare i veckan och frågade om jag hade nåt speciellt för mig på fredag? Det hade jag så klart inte. ”Då kan du väl ta en skidtur och komma över och äta middag” sa hon, ”jag återkommer om klockslag”.

Halv sex var jag välkommen, så jag aviserade ankomsten till ca 17.28. 17.25 spände jag av mig ski­dorna i stranden, knallade upp till huset och ringde på. Bra tajmat eller hur?

Det är garanterat första gången jag har åkt skidor i örhängen och läppstift. Att kombinera gå bort-klädsel och skidkläder var en utmaning ska jag säga, men jag fick till det efter lite provande och funderande.

Huvudgästen som var anledning till middagen eftersom han fyllde år, anslöt vid sju-snåret och sen högg vi in på alla go’saker. Lakrom med tillbehör som förrätt, baconspäckad köttfärs med kanta­rell­sås, kokta morötter, grönsallad och potatis som varmrätt. Desserten bestod av havtornskräm med vispad grädde.

Jag åt som om jag aldrig sett mat. Sagolikt gott allting. Och här fanns minsann inga smak­för­stär­kare, färg­ämnen eller andra tillsatser!

MånskenJag avstod från kaffe och tårta, både av hänsyn till min överfulla mage och Mia. Hon hade redan varit instängd i fem timmar så jag tackade för mig och drog på mig skid­klä­derna igen. Månen lyste från stjärn­klar himmel då jag kom ut så jag hade inget behov av ficklampan för att hitta mitt tidigare skid­spår.

Jag hörde vargarna yla och korparna kraxa, svarta skuggor ilade förbi och tomtar och troll höll mig sällskap. Nä, jag skojar förstås. Men att vistas på sjön nattetid är en speciell känsla, oavsett årstid.

Mia gäspade och sträckte på sig när jag kom in. Hon hade givetvis inte saknat mig ett dugg men var ändå glad över att se mig. Tills jag hade ställt fram mat åt henne vill säga, sen behövde hon inte fjäska längre.

Isrännor
Att ta sig in till Udden börjar vara förenat med livsfara. Smältvattnet ”blöder igenom” snön och lägger sig ovanpå befintlig is. Att sanda hjälper föga, den täcks av smältvattnet som fryser till nattetid och gömmer den.

Rådet jag fick av en bloggläsare har jag också använt. Ett lager snö på dom blöta ställena som fryser fast nattetid skapar bättre fäste.

För att om möjligt minska flödet ner mot trappan tog jag till isbillen idag och hackade ett par rännor i isen för att avleda vattnet. Få se om det gör nån skillnad?

Halka

av

21.3 – Ros utan ris

Jag har slutfört ett uppdrag, fått en ny tulpanbukett, slipper tvätta mig i tandglaset och har en gåva att vänta.

Slutfört uppdrag
Gårdagens kundbesök innebar att uppdraget är slutfört för min del. Kunden har nu tillräcklig kunskap att klara fortsättningen själv. Om det behövs fortsatt handräckning står jag till tjänst på distans kost­nads­fritt i tre månader. Ett kort, men roligt uppdrag.

TulpanbukettNy tulpanbukett
I början på januari åtog jag mig ju att drilla en ung dam i svenska (se inlägg 10.1.2013). Uppgiften hon fick då vi träffades har hon inte haft möjlighet att ägna sig åt förrän nu. Som småbarnsmamma och egen företagare är det naturligtvis mycket som konkurrerar om hennes tid.

Förra veckan kom vi överens om att hon skulle komma till Udden idag och lämna det muntliga refe­ratet hon hade fått som uppgift. Strax före ett dök hon upp och överräckte en ”påsk­färgad” tul­pan­bu­kett och ett paket kaffe som bevis på sin uppskattning.

Vi beslöt dricka kaffe samtidigt som vi jobbade. För att underlätta både för henne och mig, tog jag datorn till hjälp. Jag spelade in hennes referat, sen lyssnade vi på inspelningen och stoppade upp­spel­nin­gen vid behov. En alldeles utmärkt lösning jämfört med att avbryta henne stup i kvarten eller göra anteckningar. Bra med teknik. 🙂

Återgång till normala rutiner
En kort stund efter att min ”elev” hade kommit, knackade det på dörren igen. In kom en man som inte behövde tala om sitt ärende, jag förstod direkt att han skulle tömma avloppstanken i och med att jag hade fått mejl från damen på Rouskis om att han skulle komma på eftermiddagen.

Han ville att jag skulle flytta på Silverpilen så han kunde backa ner tankbilen en bit. Jag lämnade genast kaffebestyren och gjorde honom till viljes. I hastigheten glömde jag be eleven om ursäkt för avbrottet men hon fick en förklaring när jag kom in tillbaka.

Den tömningen var i grevens tid. Möjligen hade mitt undertäckta hot i gårdagens mejl till Rouskis ett visst inflytande? Hade han inte kommit senast i morgon hade jag fått finna mig i att gå på (det iskalla) utedasset och tvätta mig tand­glaset om jag tillåter mig raljera.

Det ska bli intressant att se fakturan och uppgift om volymen, förutsatt att den är specificerad. Förra tömningen förhindrades ju delvis av nedisning i slangen så det förklarar varför jag har kortare töm­nings­inter­vall än vanligt.

Fast jag kan undra hur mycket gegga det ligger på botten av tanken? Jag roade mig med att över­föra ”avloppsdagboken” (som kommunen kräver att man för) till digitalt format och konstaterade att första och andra tömningen behövdes först efter sju månader! Sen jag började snåla på allvar klarar jag max fem? Det kanske är dags att spola tanken efter dryga fyra år?

PresentGåva att vänta
Efter all min omfattande (och säkert tröttsamma) korrespondens med Rouskis-damen har hon helt bytt taktik. Eller så har hon fått vårkänslor?

Så här skriver hon i dagens svarsmejl:
”Hej! Jag försöker svara på några av dina frågor. Kunden kan inte själv via nätet ändra på sina uppgifter så att de syns där direkt. Alla ändringsuppgifter kommer till oss som ändringsförslag, som vi sedan bör godkänna och fylla in i systemet. Uppgifterna uppdateras på nätet under ungefär två dagar.

Vi hade strömavbrott förra vecka, tjänsterna  fungerade inte på flera dagar, därför såg ni inte er beställning. Bra att du lade märke till detta.

Nätbeställningen är en ny tjänst och den har lite problem. Vi försöker fixa problemen efter hand som de dyker upp. De finska och svenska sidorna borde vara identiska, men för tillfället finns det mycket korrigeringar som inte gjorts. Slaminsamlingen är också ny för oss, så organiseringen av beställningar och regelbundna tömningar är ännu lite på hälft.

Du lade märke till många beaktansvärda punkter, så vi kan med hjälp av dessa förbättra tjänsten. Hoppas det i fortsättningen fungerar bättre.

Er slamtömning är bekräftad till torsdagen 21.3.2013. I fortsättningen bestäms slaminsamlingarna per vecka, dagar kan inte lovas. En tömning bör beställas i god tid, ungefär två veckor i förväg.

Jag sänder med posten en liten gåva till dig för allt besvär. (min fetstil)

En trevlig fortsättning på dagen.”

Blandningen mellan du- och ni-form är nästan rörande. Hon har antagligen svårt att avgöra om jag är en odräglig, gammal gnällkärring eller en respektingivande, medelålders dam med pondus. Båda stämmer ju tidvis. 😀

Det ska bli oerhört intressant att se vad gåvan består av…? En burk renat avloppsvatten kanske? Eller en värdekupong till sopstationen? Men högst troligt en miljövänlig kasse i ekologisk bomull med Rouskis-logga om min intuition är att lita på.

av

19.3 – Fullbordat och inte

Jag har fullgjort min plikt och väntar nervöst.

Fullgjord plikt
För en stund sen lämnade jag in företagsdeklarationen via suomi.fi. Har man ingen Katso-kod omdirigeras man dit när man ska deklarera elektroniskt. Det hade jag glömt men såg att jag gjorde likadant 2012. Bland mina e-tjänster hos suomi.fi ligger nu två års de­klara­tio­ner, men bara i 24 månader blir man upplyst om.

VäntarJag kan alltså med gott samvete ägna mig åt annat som är roligare. I morgon ut på kundbesök, på torsdag får jag kundbesök och sen är det dags att förbereda påskfirande och mammas ankomst.

Nervös väntan
Enligt Rouskis’ beställningsinfo på slamtömningssidan var tömningen av avloppstanken planerad till idag, den 19.3. På eftermiddagen beslöt jag göra en ny koll eftersom ingen slamtömmare synts till, men just precis den sidan låg nere.

I ett mejl med frågor till damen på Rouskis påtalade jag felet. Hon svarade föredömligt snabbt den här gången också: ”Det är ett fel i servern, vi tar kontakt till de som upprätthåller den.” Det var kl 14.45, men sidan går fortfarande inte att nå.

För att kolla om jag eventuellt kunde öka nivån i tanken med en tvätt tog jag mig en titt tidigare idag. Det kunde jag absolut inte, inom kort når vätskenivån rörmynningen. Jag får vara glad om jag klarar övriga ”utsläpp” utan att det blir översvämning. Det är många dar innan V12 är slut.

 

av

18.3 – Mindre muntert

Jag har deklarerat, fått brev från FPA och studerat pensionsbesked.

Deklarationsdags
Den 2.4 ska både företags- och privatdeklarationen vara inlämnad för min del. Jag började med att titta på företagsdeklarationen men blev så trött i själen att jag övergick till den privata. Där var det bara ett par uppgifter som behövde ändras.

SkatteverketNär jag var klar loggade jag in på skatt.fi och ändrade samma uppgifter där. Lätt som en plätt. Nät­ver­sionen är riktigt bra tycker jag bortsett från att jag saknar avsnittsnumreringen från pappers­ver­sio­nen, vilket jag också har lämnat som feedback.

Då är det bara resten kvar. Med lite tur fixar jag före­tags­de­klara­tio­nen i morgon. Den brukar ta mest en dag i anspråk.

Brev från FPA
Förra veckan meddelade FPA att dom har fått min ansökan om allmän pension och lämnat den vidare till sina kolleger i Sverige. Handläggningstiden där ligger på 4-8 månader så jag var inte alls onödigt tidigt ute (15.2).

I brevet påpekas också att eventuella tjänstepensioner ska ansökas direkt hos utbetalaren, vilket jag ju redan visste. Det gäller alltså att ha koll på vilka alla dom är. I värsta fall har man lika många ut­be­ta­lare som arbetsgivare.

Pensionsbesked
Förra månaden fick jag mitt ”orange kuvert” med uppgifter om den allmänna pensionen. Den har ökat i värde med drygt 1.000 €/månad under 2012. Helt OK med tanke på att ingen längre betalar in på den.

Orange kuvertI slutsumman redovisas inte pension från stat eller kommun står det. Så bra, då blir det lite mer. Östersunds kommun var min arbets­givare 1997-2005, faktiskt längsta tiden jag har varit anställd hos samma arbetsgivare.

Värdeökningen på premiepensionen (3 % av pen­sions­ka­pi­ta­let som man placerar själv) var bara ett par tusen kronor. En genomsnittlig pensions­spa­rare har lyckats med en ökning på 12 % står det som jäm­fö­rel­se. Jag låg på 1 %. Suck. Men jag får skylla mig själv, jag gjorde inga fondbyten i fjol.

Värdeökningen på tjänstepensionerna har inte heller uppmuntrat till några glädjeskutt precis. Men det är ju tyvärr inget jag kan påverka så det är bara att tacka och ta emot. Förhoppningsvis brister jag inte i gråt när jag får besked om min slutliga heltidspension.

av

17.3 – En solig VoV-dag

Jag har haft en solig ved- och vattendag (VoV), Udden har fått en komplimang, jag har tankat D-vitamin och bakat(!).

VedVed och vatten
Sol för 12e dagen i följd, helt fantastiskt! Som vanligt var natten kall, men tempe­ra­tu­ren hade redan hunnit krypa upp till -15,9 när jag steg upp vid 9-snåret.

Ett par timmar senare fyllde jag vattendunken och hämtade mera ved. Vedlådan är visser­li­gen full, men jag vill gärna ha tillgång till påfyllning i verandan så där står oftast två fyllda vedbärare ”på lut”.

Komplimang
Då jag hämtade det andra lasset ved kom ”leopardkvinnan” (hon har leopardmönstrad vintermössa) och hennes man(?) gående nerför skogs­stigen. Mannen gick före och såg ut som om han inte tänkte heja, men när jag ropade hej med lite eftertryck fick jag ett ”moi” (hej på finska) tillbaka.

Leopardkvinnan har jag hejat på och pratat med tidigare. Hon pratar alltid finska med mig. Som van­ligt hade hon med sig sina två ”dammborstar” (Yorkshire-terrier). Hon kom­men­terade det fina vädret och vi var överens om att våren snart är på väg.

SolbadSen sa hon nåt som omgående gav henne en plats i mitt hjärta: ”Vilken vacker plats du bor på och vilket sött litet hus du har. Gamla hus är fina.” Udden sträckte på sig flera millimeter både på bredden och höjden av berömmet och jag blev alldeles varm om hjärtat. Det är alltid lika härligt att höra att det är fler än jag som upp­skattar Udden. 🙂

D-vitamin
När ved- och vattenbestyren var klara beslöt jag sätta mig i solen en stund. Lite naturlig påfyllning av D-vitamin skadar ju aldrig.

Jag tog ut en av pinnstolarna från verandan och ställde den utanför sovrumsgaveln för att slippa vind­draget från sjön. Trots sittunderlaget blev det ändå kallt efter bara en kort stund så jag utökade med en avlagd katt- och hundfilt. Nu så kunde jag njuta. Mia parkerade sig på dass­trappan och kollade in småfåglarna som höll konsert för oss.

Det gick bara ett tiotal minuter innan började jag känna mig rastlös. Här kunde jag väl inte sitta och göra ingenting? Jag övervägde vilka nyttiga utomhussysslor det fanns… Beskära fruktträden kanske? Nej, det hade jag ingen lust med.

Kunde jag göra nåt vettigt inne då? Disken från i fredags var förstås en möjlighet men som vanligt halkade den längst ner på prioritetslistan. Ha, men jag kunde ju baka en sockerkaka till efter­middags­kaffet! Vilken utmärkt idé!

SockerkakaBaka liten kaka
Jag tog första sockerkaksreceptet Google hittade, kollade att jag hade alla ingredienser och satte i gång. Det är garanterat mer än tio år sen jag bakade senast, kanske tjugo eller mer rentav? Men jag är ju läskunnig så det skulle jag nog fixa.

Och det gjorde jag. Formen kunde ha varit något större, men kakan blev helt OK. Dock inte alls så god som exet brukade få till, han var/är en hejare på sockerkaka. Orsaken tror jag är full­korns­vete­mjölet. Det har en liten bismak som saknas i det ”onyttiga” vetemjölet. Men fullt ätbar blev den.

Sen tog jag faktiskt itu med disken. Risken för en överdos av D-vitamin eliminerades därmed. 😀

av

16.3 – Avfall och annat ätbart

Jag är beredd på tömning, har haft middagsgäster, besök på slaskhögen och gästat Pelles matte.

Mia inspekterarBeredd på tömning
I förrgår skottade jag en stig fram till avfallstanken. Bäst att vara beredd så jag inte åker på en extra avgift för att tanktömmaren måste pulsa i snön.

Mia inspekterade genast stigen och godkände den utan anmärkning. Hon kollade samtidigt att tank­locket gick lätt att öppna. 🙂

Middagsgäster
Igår – äntligen – fick grannfamiljen middagen som jag har pratat om i ett halvår minst. Men att man skulle komma tomhänt hade dom inte förstått. I påsen som fru grannen överräckte låg både blommor och drickbart.

Det betyder ingalunda att jag inte uppskattar gesten. Tulpanbuketten i ”min färg” inger för­hopp­ning om vår och vinflaskan kommer garanterat att gå åt förr eller senare. Så tack igen!

I samband med inbjudan tyckte fru grannen att jag skulle göra det enkelt för mig. Hon fick som svar att jag är oförmögen till annat. Fru grannen fick nöja sig med stuvade grön­saker (hon är vegetarian) och vi andra fick var sitt ugnsstekt kycklinglår till stuvningen. Enklare än så kan det just inte bli.

Besök på sophögen
I förmiddags plingade Mia intensivt på dörrklockan och kom inrusande med svansen uppburrad som en flask­borste. Jag kunde inte begripa vad som hade skrämt henne så jag tog en titt i sov­rums­fön­stret.

Vid slaskhögen inne bland syrenerna syntes det lurviga ”monstret” som hade satt skräck i henne i full färd med att förse sig av det ätbara som fanns. Aha, det betydde att sommargrannen hade anlänt.

Sommargrannen är för all del inte lurvig och äter sannolikt inte avfall, men väl samojeddamen Bella som jag har presenterat i tidigare inlägg. Det förklarade varför Mia var upprörd.

Jag gick ut för att huta åt henne men då hade hon redan försett sig så hon lommade i väg utan pro­tester. Husse hade tydligen saknat henne. Han ropade och frågade om jag hade en avfallshög, vilket jag bekräfta­de. Det resulterade i att Bella fick en reprimand som hon antagligen struntade fullkomligt blankt i.

Besök hos Pelles matte
På eftermiddagen hade min före detta granne och jag kommit överens om att jag skulle komma på kaffe. Hon hade väntat mig på försenat födelsedagskaffe sa hon när hon ringde tidigare i veckan.

Doften av nybakat bröd mötte mig i dörren och kaffebordet stod dukat med ett lass smörgåsar och annat gott. En fröjd för gom och mage.

PelleDen svans- och hemlösa katten Pelle som flyttade in hos henne för flera år sen syntes inte till men det brukar han inte göra. Han är inte speciellt road av besökare. ”Han är väl bakom soffan” tipsade matte.

Javisst, där låg han mellan soffryggen och elementet. Han bevärdigade mig knappt en blick när jag försökte göra mig till och heja på honom men han hade inget emot att bli fotograferad.

Så småningom kom han fram för att ta sig en titt i matskålen och piggnade till då han fick fatt i snöret till kamerafodralet. Men det räckte gott att i liggande ställning röra på huvudet och ena tassen. Pelle är pensionär vid det här laget och hushållar med krafterna.

Efter att ha minskat på smörgåsar och annat tilltugg avslutade jag ”datorstädningen” jag hade lovat utföra, tackade för mig och åkte hem till Udden igen där Mia väntade på sin middag. Efter dagens traktering lär jag inte behöva någon. 🙂