Snart nytt år

Julpärsen är förbi. Julgubben tyckte tydligen att jag har varit rysligt snäll i år. Det började med en handstickad sjal i en av mina favoritfärger. Den fick jag av Husses rara moster redan före jul. Varma plagg är alltid välkomna. 😊

På ett stort tungt julpaket i Tallmo stod mitt namn. Ett kort ögonblick var jag orolig för att det skulle innehålla en hushållsmaskin av nåt slag, men blev lugnad när jag slet av pappret.

”Jag vet att det är nåt du vill ha” sa Husse redan tidigare, men jag kunde inte komma på vad det var. Under julpappret dolde sig en ”potatore” (benämning på italienska), det vill säga en batteridriven motorlie enligt instruktions­boken. En minimotorsåg föredrar jag att kalla den.

I höstas använde en av föreningens styrelsemedlemmar en sån när vi kapade syrenbuskar på Dragegården. Hon hade fått den i födelsedagspresent talade hon om. När jag såg hur smidigt den fungerade blev jag blixt­för­älskad. Det hade Husse alltså tagit fasta på.

Jag hade faktiskt googlat på en, men inte beställt. Det kunde vänta till en lämpligare årstid tyckte jag. Nu kan jag ta den i bruk när andan faller på och inspirationen infinner sig. Tack igen Husse! Fast nu har jag ångest för att värdet på den vida översteg maxgränsen för vad en julklapp får kosta enligt min upp­fatt­ning. Så snäll har jag inte varit.

Nästa pärs närmar sig med stormsteg. Nyårsafton ska firas hos bekanta med början kl 18.00. Då får man inte gå hem efter tre timmar – min smärtgräns. Det lär bli drygt den dubbla tiden. Att Mia är tvungen att vara ensam så länge stör mig också, men nu är det ju bestämt. Suck.

Jag kan bara hoppas att hon inte blir skrämd av fyrverkerierna. Lyckligtvis brukar de höras ganska avlägset i vanliga fall. Hoppas det gäller i år också.

Några nyårslöften avger jag aldrig. Jag har ändå inte den självdisciplin som krävs för att hålla dom. 😀 Att bli en bättre medmänniska vore ju önskvärt, men jag saknar förutsättningarna har jag insett. I min ålder får man duga som man är tycker jag.

Med det önskar jag er alla ett Nytt och Bättre år!

Oföretagsam, trött och orkeslös

Det känns som om jag har varit ovanligt oföretagsam den här hösten. I all synnerhet under november och december. Jag har bara gjort det jag absolut måste. Vissa dagar har jag inte gått utanför dörren.

Ingen lust att fotografera och inga idéer till tidningsuppdrag. Skrivandet har också haft paus. Jag känner mig ständigt trött och orkeslös, trots att jag sover mer än vanligt. Förkylningen har säkert varit en bidragande orsak, men den är förbi för länge sen bortsett från den envisa hostan.

Jag har fått för mig att jag är glutenintolerant. Redan för många år sen fick jag besked om att jag var överkänslig, men det har jag struntat i, så det är möjligt att jag har överskridit en gräns.

En del av symtomen jag har läst mig till stämmer bra. Å andra sidan är jag hypokondriker så det kan också bero på nåt annat.

För att kolla om det är så, har jag övergått till glutenfritt bröd och undviker glutenhaltigt kaffebröd. Fast senast i lördags syndade jag. Husses moster bjöd på nybakad dadelkaka som jag inte kunde motstå.

Det enklaste vore förstås att göra ett test. Allt som behövs är ett blodprov, men det innebär att jag först måste få en tid hos läkare som kan beordra blodprovet. Om det glutenfria brödet inte har nån verkan blir det nästa steg.

Eller så lider jag av ”årstidsbunden depression”? Hos doktor.se hittar jag: ”Här är symtom som är vanligare vid depressioner som startar på hösten och varar över vintern:

  • Att du känner ett ökat sömnbehov och har svårt att gå upp på morgonen även efter att ha sovit länge.
  • Att du får ökad aptit och ett starkare sug efter socker och kolhydrater.
  • Att du går upp i vikt.
  • Att du känner en enorm trötthet och har låg energinivå.”

Nä, bäst att inte läsa om fler tänkbara anledningar. Min omgivning får stå ut med mig så länge tillståndet varar. Senast i graven lär det ju upphöra. 😉

Nu börjas det

I dag Lucia och på söndag är det den 4e Advent i fall nån har missat det. Och sen är det bara några dar till julafton. Julkorten är postade och det fåtal julklappar som ska överlämnas är inköpta.

Nu är det bara julstämningen som saknas. Vädermässigt är den på plats – på Udden har vi ett rejält snötäcke – men i vanlig ordning känns jul‑ och nyårshelgerna onödiga för min del.

Jag kan inte minnas när jag senast såg fram mot jul. Troligen när jag var barn. Fast då jag bodde i Göteborg tyckte jag att det skulle bli mysigt att få åka hem, träffa moster, äta god mat och umgås med henne över jul. Nu är jag hemma för jämnan och moster finns inte längre.

Så länge mamma levde och firade jul på Udden ansträngde jag mig för hennes skull, men någon förväntansfull julstämning hade jag svårt att skaka fram. När helgen var slut var jag också det.

Nuförtiden firas julafton alltid i Tallmo tillsammans med Husses nära och kära. Det innebär att jag har förmånen att få sätta mig till dukat bord och huset är julpyntat utan att jag behövt engagera mig.

Det har fått till följd att jag struntar i att julpynta på Udden. Att släpa ner julsakerna från vinden och packa upp dom för några dar känns onödigt. Förr tyckte jag det var roligt. Då kan jag undra vart min lust har tagit vägen?

Julklappar är också onödiga för min del. Byteshandel brukar jag kalla det. En present när man minst väntar det är mycket mer uppskattad. Men eftersom jag ­– trots att jag undanbett mig – får en del julklappar känner jag mig tvungen att återgälda dem.

Det finns för all del undantag. Mina närmaste vänner vill jag gärna ge en julklapp. Det innebär färre än en handfull. Så då känner dom sig förstås tvungna att ge mig en också kom jag just på. Jag orsakar dem samma tvång som jag beklagar mig över! Usch, vad jobbigt.

Nä, det bästa vore att lägga ner julen. Tänk vad lugnt och skönt det skulle vara för alla, i synnerhet husmödrarna.