Liten invasion

I flera dagar har det dykt upp små flygfän i köket. Dagtid sitter dom parkerade på draperiet vid nattbelysningslampan, kvällstid lockas dom också av lampan i sovrummet. Nåt slags malar trodde jag och greps av lätt panik – tänk om det var klädes- eller matmalar!

Som mest har jag räknat till nio individer, men flera har jag redan tagit av daga i tron att det var skadedjur. Det har lyckligtvis visat sig att jag trodde fel.

En fråga till Naturväktargruppen på FB gav ett lugnande svar. Dom små flygfäna är humlemott (Aphomia sociella). Alltså helt ofarliga för både kläder och mat.

Hur det kommer sig att dom förekommer i den här omfattningen är däremot en gåta. Eftersom larverna livnär sig på bland annat getingyngel, misstänker jag getingboet vi hade i väggen i fjol. Men vilken väg de vuxna motten har tagit sig in i köket är ett stort frågetecken.

Ett lika stort frågetecken är vad de vuxna motten livnär sig av? Trots googlande hittar jag inget svar. Jag kanske kunde bjuda dom på honung? Nix, det var dom inte ett dugg intresserade av så jag låter bli att bry mig.

Det ska bli intressant att se hur länge dom tänker bo hos oss. Och vad händer sen? Dör dom av hunger eller parar dom sig och lägger nya ägg innan dess? Fortsättning följer. 😊

Full fart

Det är inte bara vårblommorna som har tagit fart. Alla som är födda 1947 firar sina 75-årsdagar i år. Händelsevis känner jag ett par såna och så ska Valborgsmässoafton dessutom firas.

Det innebär fullspäckat program närmaste tiden. Som bekant innebär en aktivitet per dag för min del att hela dagen är bokad. I morgon 75-årsfirande, möte i hembygds­före­nin­gen på torsdag och bastudag på fredag eftersom Valborgsmäss ska firas på lördag.

På söndag uppvaktar vi den andra 75-åringen och på måndag ska Silverpilen på service. Sen får jag ta igen mig igen ett tag tills det troligen blir ett tidningsuppdrag lördagen den 7.5.

Det är också full fart på min läsiver. Bokens dag (23.4) till ära hämtade jag i dag ut två bok­be­ställ­ningar från Adlibris och lånade en bok på Dalsbruks bibliotek, så jag har en hel trave att roa mig med framöver.

Läsningen företas liggande, alltså kvällstid vid läggdags. Det förkortar insomningstiden högst markant har jag märkt. Om jag inte läser, ligger jag och funderar på allt mellan himmel och jord vilket betyder att det kan ta upp till ett par timmar innan jag somnar.

Just nu är det sanningsbaserat som gäller. Boken jag läser för närvarande handlar om en kvinnlig rysk poet, Irina Ratusjinskaja, född i Odessa 1954.

Hon blev tillfångatagen och anklagad för att hennes dikter var kritiska mot sovjetsystemet. Domen blev sju års fångläger med sträng lägerordning och fem års förvisning.

Boken beskriver hennes tid i fånglägret som hon delar med ett tiotal andra politiska fångar i ”den lilla zonen” där man internerade ”särskilt farliga fångar”. Man kunde tro att det här är nåt som hände för länge sen, men så är det ingalunda. Hon arreste­rades 1982.

Som bekant är yttrandefrihet fortfarande ett okänt begrepp i vårt östra grannland.

Nagelört

Bland de tidigaste vårblommorna har Nagelörten en given plats. Uddens exemplar är dock i mini­format när jag jämför med växtfakta på sajten Nature Gate. Där står det nämligen att växten blir mellan tre och tio centimeter hög.

Dessutom envisas dom med att än så länge bara stå i knopp. Men endera dagen ska dom väl slå ut. 😊

Flera vårtecken

Oj, vad glad jag blev då jag såg årets första humla!

Krokus tröttnar man väl aldrig på? Här i en favoritfärg.

I stranden har isen släppt och skapat intressanta mönster.

Alen förbereder sig för att börja blomma.

Säkra vårtecken

Katthår
När man hittar katthår i maten, på smörgåsen, toaletten, kläderna, möblerna och i sängen kan man vara helt säker på att det är vår. Varje gång man nuddar vid Mia lyfter ett litet hårmoln. Vill man ha ett större moln kan man kela med henne.

När jag kammar hennes päls lossnar tillräckligt med hår och underpäls för att täcka en mus eller en sork. Bekanta fenomen för många katt‑ och hundägare så här års.

Isen
Ett annat säkert vårtecken är att isen börjar släppa i stränderna. I år är den segare än i fjol. I almanackan har jag noterat att det var öppet vatten utanför Hästholmen den 8.4 i fjol. I år lär vi få vänta till slutet av april misstänker jag. Därmed får vi också snällt vänta på sjöfåglarna.

Vårblommor
Förra veckan gick jag på blåsippsjakt och lyckades faktiskt hitta några. Krokusarna har också slagit ut, men sen dess har vi haft frostnätter och fått ett nytt snölager.

Snön har för all del töat bort vid det här laget, så vi hoppas slippa mer. Men i fjol fick vi snö så sent som den 23.4, så det är för tidigt att ropa hej.

Kommande vecka ska bli solig och varm för det mesta spår MI. Med varm menas 5-6 plusgrader och svaga till måttliga vindar. Inte illa alls.

Vårstädning
Med vårstädning avses städning på tomten. Men ”hårdkrattning” ska man tydligen vänta med tills gräset börjar grönska om man får tro ”Gräsolle”. (Artikelförfattaren skulle dock vara betjänt av en korrekturläsare.)

Hans tips för en frodig gräsmatta gjorde mig helt matt … Dock är jag enig med honom om att mossa är tecken på att gräset får för lite näring.

På den sidan av huset där gräsmattan klipps ökar mossan för varje år, medan den andra saknar mossa. Där får gräset sköta sig själv, vilket för all del ser (rysligt) ovårdat ut, men gräslagret som förmultnar ger uppen­barligen tillräcklig näring. Ingen mossa och gräset är grönt och frodigt.

Alltså ska man antingen gödsla eller låta bli att klippa gräset. Fördelen med mossa är å andra sidan att den är grön året om, mjuk att gå på och växer sig aldrig för lång. Nackdelen är förstås att den kväver all annan växtlighet, bland annat de vilda blommor som insekterna vill besöka.

Tror jag ska investera i gräsgödsel trots allt. 😊

I-landsproblem

På måndag ska vi uppvakta en 85-åring, så dom gamla vanliga paltorna duger inte. I går beslöt jag därför inventera ”finklädsförrådet”. Det blev en sorglig upplevelse.

Hittills har jag ägt sju par finbyxor, men efter in­ven­te­rin­gen minskade dom till fem. Mina favoritfinbyxor, ett par svarta krit­strecksrandiga, har hängt med ända sen 90-talet men nu var det tji att få upp blixtlåset – magen har tyvärr vuxit med åren.

Med sorg i hjärtat la jag dom i högen för avpollettering och tog tag i nästa par. Jättesnygga mörklila, men verkligen inte årets snitt. Möjligen inköpta i början på 2000-talet. Minns att jag senast hade dom på mammas begravning 2014, så dom har jag verkligen inte slitit på så ofta.

Dom kändes fortfarande rymliga. Ända tills det var dags för blixtlåset vill säga. Det blev tvärnit igen. Bort med dom också. Förhoppningsvis finns det nån annan som kan ha glädje av dom.

Då återstod dom mossgröna, vinröda och två par svarta byxor förutom ett par pepitarutiga som jag faktiskt kunde ha senast i vintras. Både dom gröna och röda räckte till över kaggen. Det gjorde också dom svarta, även om det ena paret var något tajt sen jag dragit igen blixtlåset.

Vilka jag ska ha på måndag är inte avgjort, men det lutar åt dom rymligare svarta för att få plats med alla godsaker på kaffebordet. ”Begravningsbyxorna” kallar jag dom, men svarta byxor är ju alltid klädsamt – om än ganska tråkiga kan jag tycka.

Överdelen är heller inte fastslagen. Färgen på den avgörs ju av färgen på byxorna. Jag lät mig nöja med en hastig titt i garde­ro­ben där dom hänger tills vidare. Att det finns att välja på råder dock inget tvivel om.

Ändå har jag successivt gallrat ut det mesta av festkläderna. Här på ön bevistar jag varken Guldgalan eller några andra högtidliga eller offentliga evenemang som kräver att man är uppklädd till tänderna.

Jag saknar dom inte heller för all del. Den tiden är förbi för länge sen känns det som. Det räcker gott med enstaka kaffebjudningar och födelsedagskalas. 🙂