Tankar om tid

”Jag har ont om tid” eller ”Jag hinner inte” säger vi ibland. I båda fallen är orsaken dålig planering, en dålig ursäkt med andra ord.

Ju äldre vi blir, desto mer ont om tid har vi innan den tar slut för gott. Det är kanske därför vi upplever att tiden går fortare med stigande ålder?

När vi sitter inlåsta på åldringsvården är det dock en fördel. Synen medger inte längre läsning eller tevetittande och hörseln är nedsatt. Mattiderna är de enda avbrotten under dagen, resten av tiden sitter eller ligger vi i vårt rum utan annan sysselsättning än våra irrande tankar.

Att pigga pensionärer har ont om tid kan hänga ihop med att vi blir långsammare med åren. Allt tar längre tid så dagar och veckor tycks försvinna i rasande fart. Eller är det så att ”tiden går fort när man har roligt”? Som pensionär har man inga andra förpliktelser än självdeklarationen och att se till att hålla sig vid liv, dvs äta, dricka och ta sina mediciner.

Motsatsen – att tiden går långsamt när man väntar eller har långtråkigt – är också ett välkänt fenomen. Tiden i en sjukhussäng kan kännas olidligt lång, liksom väntan på en ledig taxi då det är snöstorm eller ösregn.

Numera har vi en uppsjö manicker och mojänger som ska spara vår tid. Ha, vilken praktmiss vi går på! Hur vi än bär oss åt kan vi inte spara tid. ”Ja, men vi får ju tid över till annat” säger du. Javisst, men spara den går inte.

Ändå är tiden är obefintlig. Det är bara vi människor som hittat på att mäta den. Naturen har sin egen tide­räkning, årstiderna avlöser varandra regelbundet utan vår inblandning. Allt annat levande – utom människan – lever i nuet.

Det är givetvis praktiskt att mäta tiden, men nackdelen är att vi blir slavar under klockan. Vi glömmer att vår tid är begränsad och att njuta av den tid vi har fått att förvalta. Vi uppmanas ofta att leva i nuet, men hur många av oss gör det medvetet?