Den 18.12 hämtade jag ”julöverraskningen” som en trevlig dam på Annonsbladet hade mejlat om. Nån julklapp hade jag inte väntat mig, det var en glad över­raskning!

Förutom en del reklammaterial och en kasse med sylt och saft, fick jag en namnskylt i storlek 11×8 cm. Den går minsann inte att missa om jag har den på mig!

Husse föreslog att jag skulle använda den också när vi går och handlar, men förslaget föll inte i god jord den här gången. 😀 Men det känns onekligen roligt att kunna stoltsera med redaktörstiteln när jag är ute på tidningsuppdrag.

Visst låter det fint – osteopeni. Förutsatt att man bortser från första delen av ordet som de flesta lär förknippa med osteoporos. Den 2.12.2020 gjordes en ben­tät­hets­mätning på ÅUCS på mitt ryggslut och ena höften. Värdena var inte helt lätta att tolka, men som jag förstår det har jag lyckligtvis en bit kvar till osteoporos.

Men, det betyder att jag behöver röra på mig. 5-8 km/vecka rekommenderas. Jag som brukar hävda att det är viktigare att hålla hjärnan och själen i trim.

Förra veckan fick jag faktiskt ihop 10,7 km tack vare Husses drag­hjälp. Om inte han fanns, skulle jag förmodligen inte komma i väg. Det finns alltid roligare saker att göra än att gå. Om jag får ta med mig kameran blir det genast mer meningsfullt.

Så länge jag bodde i Östersund var jag ganska duktig. Dels tack vare hundpromenader, dels för att jag cyklade eller gick till och från jobbet. Men det var för 13 år sen!

Dessutom har jag utökat kosttillskotten med kalktabletter. Såna har jag inte tyckt att jag behöver tidigare, men mitt kalkintag via kosten är tyvärr ganska begränsat har jag insett. En osteoporos­diagnos är verkligen inget jag längtar efter! ☹