Klockan 21 på midsommarafton sa jag till Husse: ”Det är lika bra att åka nu.” Om inte Husse hade valt att följa med, var jag beredd att åka ensam. Resmålet var djursjukhuset i Reso, enda stället jag hittade som hade jouröppet under helgen.

Orsaken var igen ett grässtrå som fastnat i halsen på Mia. Senast hände det i maj 2013, men då var det vardag så vi kunde besöka öns kommunala veterinär som försiktigt drog ut det efter att ha sövt henne. Hösten 2015 lyckades hon få upp det själv.

Vi det här laget känner jag väl igen symtomen. Mitt på dagen hörde jag de välbekanta ljuden. Gräs­strået aktiverar kräkreflexen, vilket får henne att hulka och kraxa. Det gör det också så gott som omöjligt att äta eller dricka. Att försöka få bort det utan proffshjälp är omöjligt. Strået sitter långt ner i svalget och änden är invikt under en hudflik.

Vid 22.30-tiden kom vi fram till sjukhuset och anmälde oss. Vi blev hänvisade till väntrummet för katter. Lyckligtvis var Mia lugn. När hon låg stilla irriterade inte strået. Efter många timmars hulkande och hostande var hon förmodligen ganska trött.

Ca 23.10 kom en sköterska ut och meddelade att veterinären var upptagen med en operation och att det skulle dröja ungefär en en timme innan vi fick komma in. Hon tipsade oss att gå nån­stans och dricka kaffe under tiden.

Vi valde att sitta kvar. Husse som är pessimistiskt lagd (realistisk enligt egen utsago) trodde att vi skulle få vänta till halv ett minst. Han hade mer än rätt. Klockan hann bli kvart i två innan det var vår tur. Vårt fall var ju inte lika akut som många andras.

Ny väntan. Två nya akutfall kom emellan, så först strax efter tre återsåg vi Mia. Hon var sövd men hade fått uppvakningsmedel. Fast den här gången gick det inge bra.

Grässtrået hade brustit och hon hade nu ett sår i halsen förstod jag av sköterskans förklaring. Om det kom (mera) blod ur näsan skulle vi torka bort det så att det inte torkade i nosen. Lyckligtvis hade blödningen upphört så vi slapp det.

Vid halv fem var vi hemma på Udden igen. Mia var alldeles groggy, men gick genast fram till mat­skålarna och både åt och drack. Det har hon inte gjort sen dess. 😥

Under gårdagen bara sov hon och verkade inte vara vid fullt medvetande ens när hon vaknade till ibland. I natt vaknade jag vid halv två av hennes ”lockrop”, så jag bar henne till sängen där hon brukar ligga. Hon hade varit på sin innetoa konstaterade jag när jag kollade.

Hon låg kvar i sängen trots att både Husse och jag steg upp. För att se om hon alls kunde svälja gav jag henne en smörklick. Den hade hon märkbara problem att få ner.

En stund senare kom hon och satte sig i verandan där hon blev sittande ett tag. Sen förflyttade hon sig ut till trappan och efter en ny paus vidare ut i gräset.

Där såg vi henne ännu vid halv två-snåret i eftermiddags, men efter det har hon gått och lagt sig nån annanstans. Hon är som bortblåst, men det brukar hon var på eftermiddagarna.

Hon mår uppenbarligen uruselt, men idag reagerade hon i alla fall på ljud och fåglar och insekter hon såg. Men än så länge ingen mat eller dryck. Det har nu gått 24 timmar sen hon fick i sig vätska, så snart är det risk för att hon blir uttorkad. Håll en tumme för att hon repar sig!