Silverpilen är nyservad, nybesiktad och nytvättad.

Inför besiktningen tog jag det säkra före det osäkra och bad killarna på verksta’n i Dalsbruk kolla konditionen. Det fanns en hel del som behövde åtgärdas så det var ju tur att jag gjorde det.

Idag var det dags för besiktningen i Kimito. Min gamla trotjänare godkändes utan anmärkning. 🙂

Eftersom det nästan vägg i vägg med besiktningen finns en biltvätt numera, beslöt jag belöna Silverpilen med lyxigaste tvättalternativet. Senast jag lät handtvätta den var 2017, så det var ju verkligen på tiden.

Nån automattvätt har inte funnits under min tid på ön, senaste erfarenheten i den vägen är från Shell-macken i Östersund. Där fanns minsann inga disco-lampor i olika färger och borstarna såg ut som om dom behövde en rejäl tvätt. Annat var det här!

Fast det började inge bra. Jag satte in tvättkortet med fel sida mot avläsaren. Det bara pep i den. Andra försöket gick vägen. Sen läste jag instruktionerna på väggen och följde dom.

Jag körde in i tvätthallen tills det stod STOP på en röd lampa, stängde av motorn, drog åt hand­bromsen och låste dörrarna, allt enligt instruktionerna. Varför man behövde låsa dörrarna fattar jag inte, men det finns säkert nån förklaring till det.

Sen syndade jag mot punkt 5. Jag hade redan glömt att det tydligen var meningen att jag skulle sitta kvar i bilen, men si det gjorde jag inte.

Eftersom det inte fanns nån kur att hålla till i inne i tvätthallen, beslöt jag vänta utanför. Dörren till utgången var låst upptäckte jag, men jag fick upp den och ställde den på glänt så att jag kunde ta mig in igen när tvätten var klar.

Dom färgglada lamporna lyste och blinkade medan tvätt och vaxning pågick. Borstarna var rena och av ett helt annat material och utseende än i Östersund. Till och med nummerplåten blev ren.

När torkningen satte i gång gick jag tillbaka in i hallen. Nu var det strax klart. Utom på glasögonen, dom immade igen omgående i den fuktiga värmen.

Gröna pilar tändes när torkproceduren var avklarad, nu kunde jag köra ut. Men först ville jag kolla tvättresultatet. Eftersom det var mörkt och kallt ute, beslöt jag göra det inne i ljuset och värmen.

En del blöta barr och löv satt kvar (Silverpilen står utomhus året runt) i vissa skrymslen, men det mesta hade tvätten faktiskt lyckats få bort. Plötsligt hörde jag och såg dörrarna till utfarten stängas. Hjälp! Hur skulle jag nu få ut bilen?

Tidsinställda dörrar är av ondo. För att försöka lura dom att öppna igen, körde jag fram och tillbaka, men det hjälpte föga. Lyckligtvis satt det en stor, röd skylt på väggen med ett telefon­nummer man kunde ringa vid eventuella problem. Det här var definitivt ett sånt!

Till min stora glädje svarade en mansröst efter första signalen. Jag förklarade att jag var instängd och frågade hur jag nu skulle bära mig åt? Han upplyste mig om att det direkt till vänster om ingången fanns knappar för att öppna och stänga portarna.

Jag tackade för hjälpen och kände mig aningen dum. Dom där knapparna borde jag väl ha upptäckt själv. Men om man lider av lätt klaustrofobi som jag, upphör hjärnan fungera som den ska.

Efter samtalet klev jag ur bilen, hittade Öppna-knappen och tryckte på den. Och voilà, då öppnades portarna så jag kunde köra ut. Nästa gång går det nog bättre. 🙂