17.9 – Hur Henry hittade en vän

Det var en gång en gråsugga som hette Henry. Han bodde ensam och övergiven under en fuktig lövhög. En dag bestämde han sig för att ge sig av för att se om han kunde hitta sina släktingar. Nu var han less på att vara ensam.

Han sprang och sprang så fort benen bar honom, men ingenstans stötte han på några släktingar. Till slut blev han så depri­merad att han la sig i ett fuktigt skrymsle för att dö. Han hade ingen aning om hur länge han hade legat där då han plötsligt hörde en röst som ropade hallå. Det fick honom att lystra. Vem kunde det vara som hade hittat hans tillhåll?

Det kunde ju vara någon som tänkte äta upp honom så han vågade inte svara med en gång. Men när ropen fortsatte, ruskade han på sig så att ryggplåtarna rasslade och frågade lågmält: ”Vem är du?” ”Jag är gråsuggan Rurik, vem är du själv?” undrade besökaren.

”Men oj vad roligt! Henry heter jag.” svarade han. Han berättade om sin ensamhet och sin långa vandring och avslutade med att gå fram till Rurik och sträcka fram ett av sina ben för att hälsa. ”Angenämt” tyckte Rurik och åter­gäl­dade hälsningen.

”Jaha, vad ska vi hitta på nu då?” undrade Henry. ”Jo det vet jag!” svarade Rurik. ”Nu ska vi dra i väg till släktträffen som går av stapeln en bit härifrån.”

Henry och Rurik gav sig av i maklig takt. Gråsuggor har sällan bråttom. Det har man inte när man har så många ben att hålla reda på.

Efter ett par dagsmarscher med pauser för matintag nådde de så målet. På plats fanns redan många släktingar som glatt välkomnade dem. Fast när de såg Henry blev de lite fundersamma. ”Varför ser inte du ut som vi?” frågade en av släktingarna. ”Du har ju annan färg på ditt pansar och dessutom har det gula prickar.” fortsatte han.

Henry skruvade lite besvärat på sig och försökte komma på ett svar då Rurik kom till undsättning: ”Jamen det vet väl alla att vi har släktingar som ser ut så!” sa han bestämt. Henry skänkte honom en tacksam blick och dristade sig till att komplettera: ”Vi är av adligt ursprung, men det är det inte så många som vet.”

Släktingen som hade kommenterat Henrys utseende såg förlägen ut och bad genast om ursäkt för att han inte hade koll på en sådan viktig sak. ”Nu tycker jag att vi ansluter oss till damerna.” sa han och gick före.

Det gick ett sus genom damerna då de fick syn på Henry. Om han hade kunnat hade han rodnat. Han tryckte sig närmare Rurik för att få moraliskt stöd. Rurik presenterade dem båda och övriga släktingar talade också om vad de hette.

Så många släktingar visste Henry inte ens om att han hade, än mindre kom han i håg allas namn, men det viktigaste var ju att han nu hade sällskap. Efter några timmar hade han gjort sig hemma­stadd och deltog i festmåltiden av hjärtans lust.

Då släktträffen var avslutad föreslog Rurik att de skulle besöka några andra släktingar. Henry tyckte det var en god idé, så de gav sig av. Om du har tur, hittar du dem kanske när du lyfter på en lövhög eller en blomkruka som står ute. 🙂

PS. Fakta om gråsuggor hittar du på sajten Småkryp.