Jag är inte överens med Nobelkommittén, har stött på ett nytt begrepp, haft ”fröbesök”, hittat ostronsås och väntat på Mia.

Inte överens med Nobelkommittén
Nobelpriset i litteratur gick som bekant till Bob Dylan. Det torde vara första gången vi kan sjunga pris­tagarens alster.

Jag har inget emot BD, men är inte överens med Nobelkommittén om valet. För mig är litteratur och författare nåt man läser, företrädesvis i en bok. Men om sångtexter ska belönas i fortsättningen kan vi kanske förvänta oss att Abba eller en eurovisionsschlager får priset här näst?

Nytt begrepp
Trots att jag har haft en hel del med tryckerier och pappersleverantörer att göra i mina dagar har jag aldrig tidigare stött på begreppet martinerat papper? Jag förstår vad som menas – papper med ytstruktur – men ordet är som sagt helt obekant.

Möjligen används det bara i Finland? Jag kan förstås ha en lucka i min allmänbildning men är i så fall i gott sällskap. SAOL känner inte heller till ordet.

”Fröbesök”
Strax innan jag var klar med månadens disk, dök ”den unge gentlemannen” upp. Den här gången var han till min stora förvåning fullastad med kartonger i varierande storlek.

Det visade sig att kartongerna kom från hans arbetsplats och innehöll frön som annars hade åkt på tippen och dom ville han att jag skulle ta för mig av. En veritabel julafton! Och hjärtevärmande att han tänkte på mig. 🙂

Om jag ska så alla frön jag valde ut får jag göra om hela tomten till blomland inser jag, så det blir nog till att dela med sig. Det lär inte stöta på några problem. Jag har många i be­kant­skaps­kret­sen som gillar blomfrön.

Ostronsås
Ibland gör man oväntade fynd. I förrgår fick jag syn på en flaska ostronsås i kylskåpet. Jag smakade inte på den utan förutsatte att den inte var så fräsch längre eftersom det stod bäst före 2005 på flaskan. 😀

Väntat på Mia
I morse släppte jag ut Mia tio över åtta och gick tillbaka i kojen. Jag hade nämligen en sömnskuld från söndag natt på grund av kvällskaffe efter söndagsmiddagen jag blev bjuden på.

Kaffe efter maten hör liksom till, så jag tackade ja trots att jag var medveten om kon­se­kven­ser­na. Klockan hann bli halv tre innan jag släckte lampan och somnade. Men nu ville jag ta igen den för­lo­ra­de sömnen.

11:30 vaknade jag och klev upp. Ingen Mia syntes eller hördes. Möjligen hade jag inte hört hennes begäran om att få komma in så hon hade gjort en ny tur i sitt distrikt? Ibland glömmer hon ringa på klockan och sitter bara utanför dörren och jamar och det hör jag inte till sovrummet.

Som alla mina bloggläsare vet vid det här laget är jag världens fjantigaste matte. Jag blir genast orolig om hon är borta mer än tre timmar.

Klockan slog både tolv och ett utan att hon dök upp. Lyckligtvis hade jag saker att uträtta så jag slapp höra mina tankar.

Strax före halv två kom hon äntligen och hejade som vanligt. Jag blev förstås jublande glad och över­öste henne med kramar och pussar och frågade var hon hade varit så länge? Gissa vad hon svarade? ”Jag är vrålhungrig, var är maten?” 😀