Jag har läst ut en vidrig bok, tömt en vrå, provkärrat ved och haft tebesök. Mia har snott chips.

En vidrig bok
Drygt 10 års grävande i hemliga arkiv och ett stort antal personintervjuer resulterade i boken Mao – Den sanna historien på modiga 709 sidor, författad av Jung Chang och Jon Halliday. Nu har jag läst ut den.

Det är en fullkomligt vidrig bok innehållsmässigt. Huruvida författarna är sakliga till 100 % är jag inte kompetent att ta ställning till, men boken lämnar knappast någon oberörd. Mao beskrivs som en maktgalen tyrann och massmördare utan den minsta tillstymmelse till empati.

Av alla världens ledare har han rekordet i att ta död på sina landsmän. 78 miljoner kineser dog under hans tid vid makten. I den siffran ingår både hans anhöriga och hans lojala medarbetare som han utan tvekan offrade när de hade misshagat honom.

Inte ens under sina sista levnadsdagar kunde han uppbåda någon annan känsla än självömkan. Jäm­fört med honom var Hitler och Stalin amatörer.

Tömt en vrå
Igår beslöt jag göra plats för veden jag fick lite oväntat den 10.4 (se inlägg 12.4). Den vrån i vedlidret har jag hittills förträngt, vilket innebar att jag gjorde diverse fynd från tiden när fosterfar levde, dvs på 60-talet.

Tanken var att nyttja dom stora lastpallarna Vik Husse har varit vänlig nog att förse mig med, men min mått­tagning visade sig vara lite fransk om man får säga så. Om jag hade mätt på smalaste stället hade jag genast sett att en lastpall på 120 cm aldrig skulle få plats. Det fick bli lite improvisation och pusslande med småpallar i stället.

Provkärrat ved
För att se hur ”möbleringen” fungerade, kärrade jag in några vedlass och konstaterade att Vik Husse har rätt igen. Hela vedhögen kommer aldrig att få plats där jag tänkte mig om jag inte bygger upp den väldigt högt. Nåväl, det lilla problemet löser sig nog så småningom.

Tebesök
Idag har jag i vanlig ordning haft ”karl för en dag”. Vik Husse anlände i vanlig tid med sin vanliga skaffning plus en nyhet och drack sitt vanliga te medan vi som vanligt surrade om ditt och datt.

Nyheten bestod i en Pågen-produkt som inte föll mig på läppen. Efter att ha läst inne­hålls­de­kla­ra­tio­nen tilltalade den mig ännu mindre. För att inte såra min generösa och goda vän, påpekade jag att jag är svårflirtad ibland.

Mia har snott chips
För att få potatischipsen att minska hällde jag upp dom i en skål och ställde fram den till kaffet/teet. Chipspåsen fick jag nån gång vid jultid av en besökare, men dom chipsen föll mig inte heller på läppen så den har blivit liggande i skafferiet.

Åtgången var minimal, så resten åkte ner i det nytömda slaskfatet. Den doften fick Mia att omgående hoppa upp på diskbänken och nappa åt sig ett chip som hon lät sig väl smaka.

Eftersom jag har väldigt svårt att tro att potatischips är nyttigt för katter fick hon nöja sig med ett enda.

Undrar vem som har lärt henne gilla chips? 😀