Tisdagskvällen blev en minnesvärd upplevelse. Jag har varit bekant med flera araber under mitt långa liv, men bara en syrier vad jag minns? Jag har också haft många vänner som har varit flyktingar, men aldrig haft tillfälle att möta syriska flyktingar. I tisdags kväll fick jag och en nästan fullsatt full­mäktige­sal i Dalsbruks kommunhus bekanta oss med våra fyra ny­in­flyttade syriska familjer.

Inledningsvis berättade den yngsta mannen i sällskapet lite om sitt lands historik och familjernas bak­grund. Samtliga kom från storstäder (Aleppo och Homs) och har de senaste fem åren befunnit sig i ett flyktingläger i Libanon där de inte sågs med blida ögon. Trots att Syrien vid tidigare tillfällen välvilligt har tagit emot flyktingar från Libanon påpekade han.

Under kvällens lopp fick vi också veta att det enligt islam inte är tillåtet för kvinnor och män som inte känner varandra att ha kroppskontakt. Som kvinna får jag alltså inte skaka hand med en man eller vice versa. Bra att veta.

Jag förstod att flera bland familjerna kanske var oroliga för att mötas av islamofobi eftersom det fram­hölls att vi inte behöver vara rädda för att de är muslimer. Man poängterade att de våldsbenägna muslimerna är en liten grupp jämfört med världens alla muslimer och att den tack vare media får extra upp­märksamhet.

Det framhölls också att man som kvinna i Syrien ingalunda är nedvärderad. Det tyckte en av fa­milje­fäderna också var medias påhitt. Syriska kvinnor har rätt att både studera och arbeta. Arrangerade äktenskap före­kommer heller inte. Om kvinnan säger nej till frieriet, respekteras hennes vilja.

Jag kunde inte låta bli att ställa frågan om kvinnorna verkligen höll med om allt det här? Dom log och nickade som svar så jag hoppas männen inte överdrev. Jag noterade dock att ingen av kvinnorna uttalade sig, det var alltid deras män som fick berätta.

Den långa vistelsen i flyktinglägret berördes inte närmare, men att vara tvungen att lämna arbete, studier hem och hus, släktingar och vänner fick mina ögon att tåras även om jag inte fullt ut kan sätta mig in i en sådan situation. På en fråga om vad man saknade mest från hemlandet svarade en av männen: ”Min mor och mina släktingar”.

Av alla framföranden fick vi klart för oss att våra flyktingar känner stor tacksamhet för att de fått komma hit och att de vill göra rätt för sig så länge de stannar. En av männen uttryckte det så här: ”Vi ska inte bli någon belastning under vår vistelse”. Så fort det blir möjligt vill de naturligtvis återvända till sitt hemland.

Mer info om Syrien hittar du på Landguiden.

ÅUs lokalreporter var givetvis också på plats. Så här skriver hon i gårdagens ÅU (läsning av artikeln kräver prenumeration).