Mia och jag har grattat vår byäldsta och haft långväga besök.

Grattat vår byäldsta
Efter lunch i lördags tog jag på mig ytterkläder och stövlar, greppade paraplyet och fö­del­se­dags­blom­man. Just då höll det upp, men molnen hotade med mera regn.

Mia var genast redo att slå följe. I år var vi en dag för tidiga med gratulationerna beroende på att söndagen var reserverad för långväga besök. 91 år fyllde hon, vår byäldsta.

Jag hade räknat ut att mattiden var passerad men det visade sig att jag dök upp mitt i bestyren. Sovmorgon, en långsam frukost och butiksbesök hade skapat förseningar i tidtabellen förklarade yngsta dottern som var hemma och hälsade på över helgen.

Men jag var välkommen ändå och maten räckte nog till mig också tyckte de båda damerna. Jag för­säk­rade att jag var nyäten och nöjde mig med att hålla sällskap vid bordet. Mia föredrog att stanna utomhus.

Efter avslutat matintag dukades kaffebordet och så satt vi och pratade om ditt och datt tills skym­nin­gen började tränga sig på. Det fick mig att tacka för oss och bege oss hemåt. Mia hade nämligen infunnit sig så småningom och gått och lagt sig på övervåningen.

Långväga besök
Min jämtländska f d svägerska och svåger (bosatta i Uppsala) har besökt Udden en gång tidigare, men sen dess har det flutit mycket vatten under broarna, året var 2002. Senast sågs vi för ett tiotal år sen så det kändes både roligt och lite spännande när svågern ringde och aviserade besöket. Tänk om vi inte hade nåt att prata om?

Jag hade inte behövt oroa mig. Det uppstod inga som helst tysta pauser under den nästan 12 timmar långa vistelsen. Tvärtom pratade vi nästan i mun på varandra. Om oss själva, om våra döda anhöriga, om parets vuxna döttrar, om våra gemensamma bekanta och en mängd annat.

Gårdagen avslutades med kaffe efter maten i ”södra salongen” som sig bör och framåt 23-snåret be­slöt paret dra sig tillbaka till sitt nattkvarter som stod parkerat vid tomtgränsen. Jag var välkommen till husbilen på frukost klockan åtta kom vi överens om.

Kvällskaffet gjorde att det var svårt att få sömn, så för säkerhets skull ställde jag telefonen på väck­ning kvart i åtta. Det var ju tur, annars hade jag nog missat frukosten.

Under och efter frukosten fortsatte vi förstås att prata och kom fram till att vi kunde ha fortsatt ett tag till, men det var dags att ge sig av. Med varma kramar tog vi avsked och paret kunde gott tänka sig att göra om besöket tyckte dom. ”För du åker ju ingenstans har vi förstått” sa svägerskan med ett brett leende.

Jätteroligt att höra hur alla gamla bekanta har det nuförtiden och vad som har hänt sen jag lämnade Jämtland. Det besöket lever jag länge på. 🙂

* husku: mycket, väldigt, jätte-. artut: trevligt, roligt