Det skrivs i tidningarna och ”alla” säger att det finns massor med blåbär och svamp i år. Igår beslöt jag kolla läget.

Skyddsmundering
När jag var liten och följde med moster till bärskogen räckte det att ha vanliga kläder och gummi­stövlar på fötterna. Nuförtiden gäller full skyddsutrustning.

Enligt ett uttalande jag läste nyligen av nån förstå-sig-påare trivs fäs­tingarna bäst i blåbärsskogen. Alltså gällde långa byxor. Jag har också hört att älgflugorna redan är i farten, vilket innebar att mygg­hatten absolut skulle med. Jag HATAR älgflugor!

Bästa klädseln kom jag fram till, var mammas fritidsdress som jag ärvde i förskott för flera år sen. Byxor och jacka i ett glättat tyg med foder i bomull. För ovanlighetens skull tog jag gummistövlar på fötterna. Det skulle visa sig vara ett synnerligen klokt val.

Blåbärsjakt
Vis av tidigare erfarenhet av kattsällskap i skogen tog jag bilen och parkerade vid ”Rompängen”, knallade en liten bit tillbaka längs vägen och svängde in i skogen. Det hade nån gjort före mig såg jag av spåren. Det förklarade varför det fanns så lite blåbär. Jag beslöt att följa spåren efter varg, lodjur och björn i stället. 😀

Så småningom var jag omgiven av blåbärsris, men några massor av bär såg jag inte till. Till stor del berodde det på att älgflugsskyddet delvis förhindrade sikten kom jag fram till och drog åt det så jag såg ordentligt.

På en del ställen fanns det visst många och stora bär, men i övrigt tyckte jag nog att förekomsten var ganska normal. På en sydsluttning  hittade jag dom flesta.

Kantarelljakt
När burken var nästan fylld var jag less. Ryggen också. Jag beslöt att fokusera på kantareller i stället och lufsade vidare. För att inte få värmeslag åkte älgflugsskyddet och jackan av.

Nästan två timmar senare då jag hade gett upp och var på väg hem hittade jag tre stycken. Eftersom tre kantareller inte räcker långt, fick dom stå kvar. Det fanns inte värst många andra svampar heller för den delen. Antagligen har det redan hunnit bli för torrt eller så rörde jag mig på fel ställen.

Infall
Innan jag åkte hem tillbaka fick jag för mig att jag skulle ta en titt på ”genvägen”. För många år sen byggdes en spång över bäcken som rinner ut i sjöns ena ände.

Jag följde bäcken så gott det gick i den täta granskogen. För att slippa ”akupunkturbehandlingen” från alla torra grankvistar drog jag på mig jackan igen.

Efter ett tag tog jag mig närmare bäcken som på det här stället var nästan uttorkad. Vattenväxterna låg som en grön matta över bottnen. Man kanske kunde ta sig till andra sidan?

Till all lycka stod jag med ena foten på fast mark när jag steg ner på det gröna täcket. Foten för­svann ögonblickligen ner i dyn med ett klafsande ljud. Snabbt som ögat slängde jag mig på marken och fick med möda upp foten igen. Det var i grevens tid. Hade jag sjunkit ner djupare hade stöveln garanterat blivit kvar.

Hur korkad kan man bli? Jag borde ju ha fattat att man inte kan gå på vattensjuk mark av den här be­skaffenheten. Lyckligtvis var jag tillräckligt snabb för att slippa få stöveln fylld med gegga. Byx­bun­ten gick ju att tvätta av.

I tron att jag snart var framme vid spången fortsatte jag en bit till, men gav upp efter ett tag. Den låg mycket längre bort än jag mindes, så jag gav upp och vände om.

Självfallet hade jag en älgfluga på mig kände jag då jag satte mig i bilen. Den blev massakrerad med besked kan jag lova!