18.7 – Från hjärta till saltsill

Jag har nytt hjärta, tur med vädret, har stängt in Mia, ställt in utedukningen och minns rätt.

Nytt hjärta
I samband med en del andra ärenden tittade jag in hos Cozy Villa igår. Jag behövde inget, men var på shoppinghumör och nyfiken på det aktuella sortimentet.

SommarhjärtaHur det nu kom sig, slutade det med att jag behövde ett nytt hjärta. Trots att jag redan är ägare till sex stycken(!) inklusive det jag har i kroppen. Men hjärtan kan man heller aldrig få för många av.

Tanken är förstås att man ska använda metalltråden som stomme för en krans, men jag tycker den är fin som den är och valde en annan utsmyckning av återanvänt material. Uddens sommarhjärta. 🙂

Tur med vädret
Tack vare den lilla utflykten och åskskurarna blev arbets­da­gen kortare än vanligt igår. Jag tvivlar dessutom på att mina in­satser ens märks, men jag kan förstås visa upp innehållet i skräptunnan som bevis. Det mesta är grönt, vilket tyder på att jag rev ogräs. Jo, och så klippte jag bort min lilla prästkragsrabatt. Kragarna började skifta i brunt så dom gladde ingen längre.

En annan fördel med det kyliga och regniga vädret är förstås att jag inte behöver slita på sommar­kläderna. Dom hänger kvar uppe på vinden. Jag har inte ens brytt mig om att byta ut innehållet på hyllorna i sovrumsgarderoben utan plockar fram sommartoppar ur förvaringslådorna under sängen efter behov. Ytterligare en fördel är att fästingarna ogillar blötan.

Mia instängd
Då det andra hällregnet ”anföll” igår var Mia ute nånstans. Jag väntade mig att hon skulle komma rusande och beklaga sig som hon brukar men det gjorde hon inte. Jag kom fram till att hon kanske har lärt sig att söka skydd utomhus.

När hon inte syntes till ens efter att regnet hade upphört började jag ana oråd. Kunde jag möjligen ha stängt in henne? Det fanns i så fall två möjligheter – boden eller förrådet under huset.

Jodå, mycket riktigt, hon dök genast upp när jag öppnade dörren till förrådet. Hon sa en massa saker hela vägen in så jag antog att hon beklagade sig. Med all rätt förstås! Som tur är det lätt att återfå hennes välvilja med lite kattgodis.

RegnmolnStällt in utedukningen
Solen värmde gott och temperaturen kändes behaglig i morse så vid lunchtid torkade jag bordet i ber­sån och la på en duk inför kommande besök.

Knappt hade jag gjort det förrän molnen började torna upp sig. När jag gick ut en stund senare för att för säker­hets skull rädda duken föll redan de första dropparna. Ingen servering i bersån idag med andra ord. Men det gick lika bra att sitta vid köksbordet. Där blåste det inte heller. 😀

Efter ett par timmar kändes det som om en brasa i köksspisen skulle sitta fint så jag tände upp medan vi fortsatte vårt samtal om liv, död och universum.

Minns rätt
Ett annat samtalsämne jag tog initiativ till var sill. Jag frågade mitt sällskap om inte den hela saltsillen smakade bättre förr eller om det var mitt smakminne som svek? Jag fick genast medhåll. Vi mindes bestämt att den isländska saltsillen man köpte i lösvikt för 50 år sen smakade mycket bättre.

SillDen saltsill man hittar i matbutiken numera är skinn- och benfria filéer som ger en unken eftersmak tycker jag. Högst antagligen beroende på att den genomgår så många processer och får så många tillsatser att den goda smaken går förlorad kom vi fram till.

Vid närmare granskning av innehållsdeklarationen efteråt framgår att tillsatserna inte är särskilt många trots allt. Intressant att notera att sillen kallas lättsaltad men samtidigt beskrivs som kraftigt saltad. Hur man nu ska tolka det? Nästa gång får det bli matjesfiléer i stället.