5.2 – Murphys grundlag


Jag pustar ut och tar hand om ”efterbörden”.

Pustar ut
”Våra vattendrag behöver oss!”-tillställningen i Dalsbruk igår kväll drabbades av Murphys grundlag: ”Allt som kan gå galet gör det. (och vid sämsta tänkbara tidpunkt.)” men jag börjar återhämta mig. Hoppas alla andra också gör det.

I tisdags kollade jag ju att projektorn fungerade (se inlägg 3.2) men när första föreläsaren anslöt sin dator (en Mac) hittade projektorn ingen dator… Eftersom jag visste att min dator hade fungerat testade jag med den. Ingen signal. Och klockan tickade.

Välkommen

Bilden som ingen fick se. 😦

Efter ett antal handpåläggningar och omstarter prövade föreläsare tre sin lycka och halleluja! – den datorn hittade projektorn äntligen. Då hade Falkö-föreningens representant redan hunnit läsa sin presentation innantill och jag hade givetvis hunnit tänka mig vilken fasans­full konsekvens det skulle medföra om ingen av föreläsarna kunde visa sin presentation… Men lyckligtvis blev den tanken inte realitet. Tur att musiken och mikrofonerna fungerade felfritt åtminstone.

Idag har jag återlämnat nyckel och projektor till receptionisten i kommunhuset. Hon ville veta om allt gick bra igår, så hon fick ta del av en längre monolog. Men ingalunda gnällig eller be­kla­gan­de, att teknik kan strula vet ju alla.

Drygt 40 åhörare slöt upp. Vi hade beräknat 30-50 så det var ju tacksamt. Tiden kanske blev i längsta laget, 2,5 timmar, jag noterade att en del började försvinna vid 20-snåret. Om och när det blir ett liknande tillfälle ska vi nog begränsa oss till två föreläsare och max två timmar – och utan förseningar!

Efterbörd
Bara för att evenemanget är över, betyder det inte att jobbet är slut. Åhörarna ska tackas och få önskat föreläsarmaterial, en kostnadssammanställning ska göras osv osv. Men faktiskt är jag väl i fas. Allt som går att göra just nu är gjort. Utom möjligen att skissa på en tack-annons, men just idag orkar jag faktiskt inte.

4 tankar om “5.2 – Murphys grundlag

  1. Från publikens sida sett var allt mycket mindre dramatiskt. Musiken var ju på och man kunde lite snacka med grannen sin och då började det redan.

    Gilla

    • Ja, det kan jag tänka mig, och väl var väl det, men mig knäckte strulet totalt… Jag kanske hade för hög ambitionsnivå? :-/

      Gilla

    • Tack min vän. 🙂 Fast ofta känns det som en omöjlig kamp och eventuella resultat kommer troligen inte att synas under min livstid.

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.