Månad: april 2012

av

4.4 – I mål

Jag klarade dagens målsättning med ett undantag.

Besöksförberedelser
I morgon eftermiddag kommer mamma för att fira påsk med oss på Udden. Det innebar vissa förberedelser som jag mycket väl kunde ha påbörjat redan igår, men då kände jag mig inte alls på hugget.

Dels behövde jag åka och proviantera, dels städa, diska och hämta gästsängen. På drygt fem timmar var jag klar. I den tiden ingick också två snabbesök.

Snabbesök
Medan jag höll på att hämta gästsängen och madrassen på vinden, kom Råttan/Vädurens barnbarn och hans föräldrar med en hälsning från Råttan. I sällskapet ingick också Råttans systerdotter.

När dom hade gått kom jag på att jag var förskräckligt oartig – jag bjöd dom aldrig stiga in. Mest för att jag befann mig i verandan och mötte dom ute på trappan. Men ändå. Man brukar ju faktiskt be folk stiga på när dom kommer på besök. Pinsamt.

Under tiden som jag dammsög knackade händige släktingen på. Vi hade kommit överens om att han skulle hämta en tunna som han behöver bättre än jag. Det blev heller inget långt besök. Han tackade nej till erbjudande om kaffe, surrade fast tunnan på släpkärran och puttrade i väg igen.

Undantag
Det enda jag inte har hunnit med är att hälsa på en påskfirare. Målet var att svänga in idag i samband med butiksbesöket men jag konstaterade att tiden blev för knapp. Jag lovade för all del inget när vi pratades vid i söndags, utan sa att jag skulle höra av mig om jag hade vägarna förbi, så jag har inte svikit några löften. 🙂

av

2.4 – Paus och genväg

Jag har fått en ofrivillig paus i vårstädningen och tagit en gammal genväg.

Paus i vårstädningen
Igår eftermiddag började det snöa. Rejält. När jag gick och la mig var Udden täckt av ett lager snö. I morse var det lika vitt. En ofrivillig paus i vårstädningen.

Temperaturen har legat runt noll hela dagen och vinden var isande kall. Solen försökte titta fram, men ångrade sig vid lunchtid och lät nya snömoln ta över under eftermiddagen. Nu är det ändå mer synd om dom späda liven i jorden. 😦

Genväg
Idag blev jag bjuden på mat en bit bort i byn. Jag beslöt mig för att använda apostla­hästarna som om­växling och ta en genväg som min före detta granne visade mig en sommar för många år sen.

Jag hade bara ett vagt minne av hur vi gick den gången, men det var nästan omöjligt att irra bort sig. På ena sidan hade jag berg och åkrar och kom jag för långt bort åt andra hållet hade jag så små­ning­om kommit till sjön.

Varje gång jag åker eller går längs en ny väg känns den lång, men nästa gång har den blivit betydligt kortare. Lustigt fenomen. Så var det idag också. Jag minns att jag tyckte vi gick länge i skogen innan vi kom fram, men den här gången gick jag sträckan på mindre än tio minuter.

Jag kan inte påstå att jag kände igen mig och nån stig kunde jag inte hitta annat än i början, men fram kom jag. Min inbyggda kompass verkar fortfarande fungera. 🙂

Strax innan jag såg ett bekant hus skymta mellan träden mötte jag ett hinder. Inte så mycket fysiskt som symboliskt. Två klena trädstammar utgjorde ett kryss, vilket jag uppfattade som en tydlig signal om förbjudet tillträde. Fråga mig inte varför, det bara kändes så.

På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag trodde jag skulle hitta nåt mer upptrampat än på ditvägen, men insåg efter ett tag att det var enklast att gå i mina tidigare spår. I det tunna snötäcket var det inga problem att se var jag hade gått.

Ibland är det klokare att följa gamla spår än att skapa nya.