Jag har fått en ofrivillig paus i vårstädningen och tagit en gammal genväg.

Paus i vårstädningen
Igår eftermiddag började det snöa. Rejält. När jag gick och la mig var Udden täckt av ett lager snö. I morse var det lika vitt. En ofrivillig paus i vårstädningen.

Temperaturen har legat runt noll hela dagen och vinden var isande kall. Solen försökte titta fram, men ångrade sig vid lunchtid och lät nya snömoln ta över under eftermiddagen. Nu är det ändå mer synd om dom späda liven i jorden. 😦

Genväg
Idag blev jag bjuden på mat en bit bort i byn. Jag beslöt mig för att använda apostla­hästarna som om­växling och ta en genväg som min före detta granne visade mig en sommar för många år sen.

Jag hade bara ett vagt minne av hur vi gick den gången, men det var nästan omöjligt att irra bort sig. På ena sidan hade jag berg och åkrar och kom jag för långt bort åt andra hållet hade jag så små­ning­om kommit till sjön.

Varje gång jag åker eller går längs en ny väg känns den lång, men nästa gång har den blivit betydligt kortare. Lustigt fenomen. Så var det idag också. Jag minns att jag tyckte vi gick länge i skogen innan vi kom fram, men den här gången gick jag sträckan på mindre än tio minuter.

Jag kan inte påstå att jag kände igen mig och nån stig kunde jag inte hitta annat än i början, men fram kom jag. Min inbyggda kompass verkar fortfarande fungera. 🙂

Strax innan jag såg ett bekant hus skymta mellan träden mötte jag ett hinder. Inte så mycket fysiskt som symboliskt. Två klena trädstammar utgjorde ett kryss, vilket jag uppfattade som en tydlig signal om förbjudet tillträde. Fråga mig inte varför, det bara kändes så.

På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag trodde jag skulle hitta nåt mer upptrampat än på ditvägen, men insåg efter ett tag att det var enklast att gå i mina tidigare spår. I det tunna snötäcket var det inga problem att se var jag hade gått.

Ibland är det klokare att följa gamla spår än att skapa nya.