Jag har kommit till sidan 370 i ”Bön för Tjernobyl” (se inlägg 18.11). Bland de senaste intervjuerna finns före detta direktören för Vitryska vetenskapsakademiens kärnkraftsinstitut, Vasilij Borisovitj Nesterenko.
Han konstaterar: ”På vårt territorium låg det redan tusentals ton cesium, jod, bly, zirkonium, kadmium, beryllium och bor, plus okända mängder plutonium (i uran- och grafitkraftverk av Tjernobyls typ upparbetar man vapenplutonium som används vid tillverkningen av atombomber) – totalt 450 olika slag av radionuklider. Mängden motsvarade 350 Hiroshimabomber.” (Min fetstil)
”… Det har skrivits om det i tidningarna: att kärnkraftverket uppfördes i rasande tempo, på sovjetiskt vis. För japanerna tar det tolv år att klara ett sådant objekt, hos oss tog det ett par, tre år… Om någonting saknades ryckte man bara på axlarna och ersatte det med vad man råkade ha till hands för tillfället.”
Ett hundratal sidor tidigare finns en intervju med Sergej Vasiljevitj Sobolevs, vice styrelseordförande i Vitryska samfundet Tjernobyls värn. Av allt att döma var risken för atomexplosion överhängande ett ögonblick. Följden skulle ha blivit: ”Inte bara Kiev och Minsk skulle ha utplånats, det skulle ha blivit omöjligt att leva i ofantligt stora delar av Europa.”
På bilden nedan ser du mängden Cesium-137 (kBq/m2) på marken efter olyckan. Källa: Strålsäkerhetsmyndigheten i Sverige.
I Finland upplever jag att man talar väldigt lågmält om ökningen av cancerrelaterade sjukdomar och sköldkörtelproblem som följd av olyckan, men det kanske man har gjort tidigare? Den 26.4.2016 har det ju redan gått 20 år sen dess.
Då ställer jag mig frågan var det sker en olycka härnäst? 2012 fanns det ca 439 kärnkraftverk i världen, varav de flesta i Europa (källa: Aldijana Puskar, Energiteknik), men trenden är avtagande tröstas vi med. T ex Tyskland har en väldigt ambitiös avvecklingsplan: år 2022 ska all kärnkraft vara avvecklad.
Den trenden gäller inte Finland. Här bygger vi gladeligen fler. Ett pågående, kraftigt försenat bygge, med en fransk huvudleverantör (Areva) och start av ett nyligen beslutat projekt med en rysk huvudman i spetsen (Rosatom). Nästa katastrof blir kanske närmare än vi tror?
För att hålla oss lugna subventionerar staten vindkraft. De andra miljöneutrala energiformerna verkar man ha glömt. Inte ens toriumkraftverk har jag hört nämnas.
Min antipati mot kärnkraft innebär ingalunda att jag förordar fossila bränslen. En f d kollega som är varm anhängare av kärnkraft har upplyst mig om att t ex kolindustrin också kräver liv. Det har han förstås rätt i, men vidden av en kärnkraftsolycka, för att inte tala om en olycka som drabbar långtidsförvaret av uttjänt bränsle, har långt större och mycket mer vittgående konsekvenser.
Om inte kol‑ och oljeindustrin hade haft sitt finger med i spelet hade vi högst antagligen haft miljövänlig energi långt tidigare. Nu tar världen små steg i rätt riktning, men det lär dröja innan alla kärnkraftverk är nermonterade. Och då står vi ju ändå där med avfallet som ska förvaras i hundratusentals år.
Ett informativt bildspel om du vill veta mer: Hur fungerar kärnkraft? (av Aldijana Puskar, Energiteknik)