Tjernobyl

av

23.11 – Var händer det härnäst?

Jag har kommit till sidan 370 i ”Bön för Tjernobyl” (se inlägg 18.11). Bland de senaste intervjuerna finns före detta direktören för Vitryska vetenskapsakademiens kärnkraftsinstitut, Vasilij Borisovitj Nesterenko.

Han konstaterar: ”På vårt territorium låg det redan tusentals ton cesium, jod, bly, zirkonium, kad­mium, beryllium och bor, plus okända mängder plutonium (i uran- och grafitkraftverk av Tjernobyls typ upparbetar man vapenplutonium som används vid tillverkningen av atombomber) – totalt 450 olika slag av radionuklider. Mängden motsvarade 350 Hiroshimabomber.” (Min fetstil)

”… Det har skrivits om det i tidningarna: att kärnkraftverket uppfördes i rasande tempo, på sovjetiskt vis. För japanerna tar det tolv år att klara ett sådant objekt, hos oss tog det ett par, tre år… Om någonting saknades ryckte man bara på axlarna och ersatte det med vad man råkade ha till hands för tillfället.”

Ett hundratal sidor tidigare finns en intervju med Sergej Vasiljevitj Sobolevs, vice styrelseordförande i Vitryska sam­fundet Tjernobyls värn. Av allt att döma var risken för atomexplosion över­hängande ett ögonblick. Följden skulle ha blivit: ”Inte bara Kiev och Minsk skulle ha utplånats, det skulle ha blivit omöjligt att leva i ofantligt stora delar av Europa.”

På bilden nedan ser du mängden Cesium-137 (kBq/m2) på marken efter olyckan. Källa: Strål­säker­hets­myndig­heten i Sverige.

Cesium

I Finland upplever jag att man talar väldigt lågmält om ökningen av cancerrelaterade sjukdomar och sköldkörtelproblem som följd av olyckan, men det kanske man har gjort tidigare? Den 26.4.2016 har det ju redan gått 20 år sen dess.

Då ställer jag mig frågan var det sker en olycka härnäst? 2012 fanns det ca 439 kärnkraftverk i världen, varav de flesta i Europa (källa: Aldijana Puskar, Energiteknik), men trenden är avtagande tröstas vi med. T ex Tyskland har en väldigt ambitiös avvecklingsplan: år 2022 ska all kärnkraft vara avvecklad.

Kärnkraft i Europa

Den trenden gäller inte Finland. Här bygger vi gladeligen fler. Ett pågående, kraftigt försenat bygge, med en fransk huvudleverantör (Areva) och start av ett nyligen beslutat projekt med en rysk huvud­man i spetsen (Rosatom). Nästa katastrof blir kanske närmare än vi tror?

För att hålla oss lugna sub­ven­tio­nerar staten vindkraft. De andra miljöneutrala energiformerna verkar man ha glömt. Inte ens toriumkraftverk har jag hört nämnas.

Min antipati mot kärnkraft innebär ingalunda att jag förordar fossila bränslen. En f d kollega som är varm anhängare av kärnkraft har upplyst mig om att t ex kolindustrin också kräver liv. Det har han förstås rätt i, men vidden av en kärnkraftsolycka, för att inte tala om en olycka som drabbar lång­tidsförvaret av uttjänt bränsle, har långt större och mycket mer vittgående konsekvenser.

Om inte kol‑ och oljeindustrin hade haft sitt finger med i spelet hade vi högst antagligen haft miljö­vän­lig energi långt tidigare. Nu tar världen små steg i rätt riktning, men det lär dröja innan alla kärn­kraft­­verk är nermonterade. Och då står vi ju ändå där med avfallet som ska förvaras i hundratusentals år.

Ett informativt bildspel om du vill veta mer: Hur fungerar kärnkraft? (av Aldijana Puskar, Energiteknik)

av

18.11 – Ofattbart och fattbart

Jag läser om Tjernobyl, planerar för våren och har skapat en mini­plantering.

TjernobylTjernobyl
Eftersom jag inte tidigare har läst nåt av årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, beslöt jag köpa ”Bön för Tjernobyl – krönika över framtiden” och har börjat läsa den. Det är nästan så jag ångrar mig.

Alla de hon har intervjuat har självklart bara gräsliga minnen att dela med sig av, det ena värre än det andra. Om jag inte visste att katastrofen verkligen har inträffat skulle jag kanske kunna betrakta inne­hållet som en kombination av skräck och science fiction, men nu går det inte.

Alla vidrigheter tränger sig på och får mig att rysa av obehag och sorgen och vreden som ge­nom­sy­rar vittnesmålen gör mig ledsen och arg. Det är den ohyggligaste bok jag nånsin har läst!

Men jag ska ändå läsa den till slut har jag bestämt. Om inte för annat så för att påminna mig om hur oändligt tacksam jag har skäl att vara som inte har behövt uppleva Tjernobyls fasor. Än så länge, bäst att tillägga, framtiden vet jag ju inget om.

HarrisburgDet som hände i Harrisburg 1979 var också oroande och skräckfyllt, men ändå så avlägset att jag inte begrep vidden av det hela. Det som hände i Tjernobyl var dessutom av en annan magnitud än en härdsmälta vad jag förstår.

Mitt motstånd mot kärnkraft har varit kompakt ända sen folkomröstningen i Sverige 1980 och kommer att så förbli. Jag förstår ju att energiproduktionen i sig är miljövänlig, men kon­se­kven­serna av en olycka är ofattbara.

Garanterat säkra kärnkraftverk existerar inte. Det kan ingen nånsin övertyga mig om! Inte ens i Japan som bekant. Dessutom oroar jag mig för det uttjänta kärnbränslet som deponeras på ”säker plats”.

Planering för våren
För ett par månader sen skickade jag förslag till infotillfälle och kurs i Windows 10. Idag bad kurssek­re­teraren mig skissa på upplägg och innehåll inför vårterminen.

Det ska bli riktigt roligt att få bita i ett nytt ämne. Min sista kurs för höstterminen som skulle ha börjat i morgon är inställd på grund av för få deltagare, så det blev extra tidigt jullov i år.

Miniplantering
Jag är stormförtjust i naturens egna ”miniplanteringar” vilket kanske har framgått av en del bildmotiv. ”Miniväxthuset” från i våras (se inlägg 7.4.2015) har jag fortsatt hålla liv i och idag har det utökats med en miniplantering som än så länge står ute i verandan för att vänja sig vid temperaturväxlingen.

Jag fick nämligen för mig att ett fat med grön mossa skulle vara fint att ha över vintern. Om mossan inne i den lilla flaskan klarar sig, borde en större mängd också göra det resonerade jag. Några små torra kvistar och lite vintergröna fick bli dekoration. Återstår att se hur det experimentet lyckas.

Miniplantering