motionspass

av

14.2 – Epilog

(Nej, jag är inte senil – jag är fullt medveten om att det här är andra inlägget idag. :D)

Jag har motionerat Mia och förberett morgondagen. Antalet vänner har minskat.

Motionspass
Eftersom Mia inte är särskilt förtjust i att vistas utomhus den här årstiden, ”övertalade” jag henne att följa med upp till soptunnan. Stigen är visserligen upptrampad men krävde en del extra skutt för att ta sig fram. Hon verkade ändå tycka det var roligt av tokrusningarna och ”kommentarerna” att döma.

För att få ner hennes vikt har jag minskat på mathållningen och serverar lättfoder. Det är inte värst populärt, igår kväll insisterade hon på att få det utbytt mot nåt godare, men oftast går det ner.

Kursavslut
I morgon är det sista kursavsnittet för ”Flinkt och tryggt på nätet”. Efter avverkad soptur och lite snöskottning ägnade jag mig åt kursinnehållet. Förra veckan installerade vi Skype och i morgon ska jag gå igenom hur man ställer in och använder programmet.

Det förvånar mig att man inte kan radera sitt konto? På supportforumet får man reda på att kontot inte går att ta bort, bara innehållet i profilen. Undrar varför?

Å andra sidan går det att ha flera Skype-användare på samma dator förutsatt att var och en har ett eget konto. Praktiskt om man har ett hemnätverk eller samma dator används av flera personer.

Färre vänner
För varje år blir Alla hjärtans dags-hälsningarna färre har jag märkt. Vännerna i Sverige som tackade för hälsningen jag skickade, har i år minskat till tre. Och det är väl inte så underligt eftersom vi aldrig träffas längre.

Desto gladare blev jag över att höra Grisen/Tvillingens röst. Vi kom fram till att det snart är läge för picknick på bryggan igen. Den 27.3.2011 begav det sig senast ser jag av datumet på bilden hon tog.

En trolig förklaring till den krympande vänkretsen är att jag är dålig på att hålla kontakt och höra av mig. Jag tror på nåt sätt att vännerna alltid finns kvar, oavsett hur länge sen vi senast hördes av eller sågs och riktigt så fungerar ju inte vänskapsrelationer. Precis som alla andra relationer be­hö­ver dom underhållas. Jag är alltså en dålig vän ur den synvinkeln.

Dess värre tror jag inte att jag kommer att bli bättre… Dom enstaka personer som står mig nära får stå ut med mig som jag är. Det gör dom nog förresten, annars skulle dom inte tillhöra ”den inre kretsen”. 🙂

Det påminner mig om ett klokt citat: ”En vän är en person som vet allt om dig, men som gillar dig ändå.”

 

av

12.2 – Snösöndag

Jag har fått ett motionspass, letat efter snörakan och gjort en ”provrakning”.

Motionspass
Jag blev förbluffad över snömängden när jag gick ut efter lunch.  Flingorna såg inte så stora ut men hade duggat tätt i flera timmar så alla stigar var igensnöade. Första gången i år jag fick skotta ”på riktigt”. 🙂

Jag tänkte först strunta i genvägen till uthuset, men hur det nu var kom jag ändå fram till att jag skulle anstränga mig lite till, så nu är triangeln fullständig igen. Jämfört med i fjol är snö­mäng­den minimal, men strax före julafton 2010 hade vi ungefär lika mycket snö kan jag se av bilden jag tog då.

Snösläden fick också tjänstgöra som transportsläde. När jag ändå var i farten tyckte jag det var lika bra att fylla på vedförrådet och fraktade vedbäraren på snösläden för att slippa bära den. Snön har onekligen vissa fördelar.

Var är snörakan?
Snön rasade från hustaket i omgångar under tiden jag skottade, vilket påminde mig om att jag gott kunde inviga den nyinköpta snörakan. Men var hade jag ställt den?

Jag fick för mig att den var delvis blå, men hittade inget som överensstämde med synminnet, varken i boden eller i vedlidret. Hade jag kanske varit så fiffig att jag ställde den i vindstrappan för att ha den nära till hands? Nix, där fanns den inte heller. Märkligt.

Då måste den ju finnas i boden eller vedlidret. Några andra förvaringsställen har jag inte. Jag gick tillbaka till boden och kollade noga, men ingen snöraka.

In i vedlidret igen, men där fanns absolut inget blått. Däremot en avlång kartong som var oöppnad. När jag vände på kartongen såg jag en eti­kett som avslöjade att innehållet var det jag sökte. En brun kartong blev alltså delvis blå? Jag har tydligen ett allvarligt fel på synminnet. 😦

”Provrakning”
Efter att ha slitit upp kartongen och skruvat fast stödbenen på snöbladet var jag klar för ”prov­rak­ning”. Fullt utdraget blev teleskopskaftet mer än tillräckligt långt, men vikten räckte inte riktigt till för att bladet skulle hugga tag i snön, delvis beroende på en i mitt tycke onödig böj på bladet.

Troligen är snörakan mer lämpad för att skuffa ner snön än för att dra ner den, etiketten till trots. Men det gick ändå bra att tömma trapptaket, vilket förstås resul­te­rade i en ny skottningsövning för att få bort den kompakta snöhögen framför trappan.

Onekligen bästa verktyget hittills och det kräver tacksamt nog ingen stege. Hur dom har tänkt att en rak borste på en rak stång ska kunna rengöra takrännan är dock för mig en gåta? Men det kanske beror på att min tekniska begåvning är något inskränkt?