finklädd

av

I-landsproblem

På måndag ska vi uppvakta en 85-åring, så dom gamla vanliga paltorna duger inte. I går beslöt jag därför inventera ”finklädsförrådet”. Det blev en sorglig upplevelse.

Hittills har jag ägt sju par finbyxor, men efter in­ven­te­rin­gen minskade dom till fem. Mina favoritfinbyxor, ett par svarta krit­strecksrandiga, har hängt med ända sen 90-talet men nu var det tji att få upp blixtlåset – magen har tyvärr vuxit med åren.

Med sorg i hjärtat la jag dom i högen för avpollettering och tog tag i nästa par. Jättesnygga mörklila, men verkligen inte årets snitt. Möjligen inköpta i början på 2000-talet. Minns att jag senast hade dom på mammas begravning 2014, så dom har jag verkligen inte slitit på så ofta.

Dom kändes fortfarande rymliga. Ända tills det var dags för blixtlåset vill säga. Det blev tvärnit igen. Bort med dom också. Förhoppningsvis finns det nån annan som kan ha glädje av dom.

Då återstod dom mossgröna, vinröda och två par svarta byxor förutom ett par pepitarutiga som jag faktiskt kunde ha senast i vintras. Både dom gröna och röda räckte till över kaggen. Det gjorde också dom svarta, även om det ena paret var något tajt sen jag dragit igen blixtlåset.

Vilka jag ska ha på måndag är inte avgjort, men det lutar åt dom rymligare svarta för att få plats med alla godsaker på kaffebordet. ”Begravningsbyxorna” kallar jag dom, men svarta byxor är ju alltid klädsamt – om än ganska tråkiga kan jag tycka.

Överdelen är heller inte fastslagen. Färgen på den avgörs ju av färgen på byxorna. Jag lät mig nöja med en hastig titt i garde­ro­ben där dom hänger tills vidare. Att det finns att välja på råder dock inget tvivel om.

Ändå har jag successivt gallrat ut det mesta av festkläderna. Här på ön bevistar jag varken Guldgalan eller några andra högtidliga eller offentliga evenemang som kräver att man är uppklädd till tänderna.

Jag saknar dom inte heller för all del. Den tiden är förbi för länge sen känns det som. Det räcker gott med enstaka kaffebjudningar och födelsedagskalas. 🙂

av

Strumpbyxdax

I går var det dags. Det gällde att göra sig fin till förestående födelsedagsfirande, den här gången ”på lokal”. För en gångs skull hade jag bestämt mig för klänning. Det händer minsann inte ofta.

Klänningen köpte jag hos min ”hovleverantör” på nätet redan för nån månad sen. Jag visste ju att Husse ville fira sin födelsedag i Labbnäs med ett (för mig) stort antal inbjudna, så jag valde den med tanke på det tillfället.

Men klänning betydde strumpbyxor … Nån dag innan inventerade jag mitt lager. Trots att jag ytterst sällan använder strumpbyxor – inte ens på vintern – har jag ett ansenligt förråd sen den tiden jag använde såna dagligen på jobbet. Vi talar början 90-tal, så dom är snart antika.

Grå, mörkblå, svarta och bruna i olika etikettförsedda påsar. Det finns också påsar märkta fin­strump­byxor, respektive festdito, samtliga svarta. Men svarta var inte att tänka på tyckte jag. Ur påsen med bruna strumpbyxor hade jag valt ut ett par som jag tyckte skulle passa bra.

Förberedelserna började fyra timmar före avfärd med dusch och hårtvätt. Eftersom det var för tidigt att ta på klänningen, tog jag bara på mig underkläder och drog på mig strumpbyxorna under morgonrocken. Det lyckades utan att jag drog sönder dom och faktiskt fick jag plats med mina fylliga former. Fast det är ju en himla tur att dom töjer! 😊

Ett par timmar senare började jag fundera ut vilka smycken som passade till klänningen. Eller rättare sagt vilka jag kände för. Ett tag var jag inne på ”klimakteriekulor” (vita pärlor) för att citera en f d kollega, men övergav tanken eftersom jag inte har nån matchande ring, bara örhängen och halsband.

Det fick bli malakit i stället. Den är ju grön och stämde väl överens med färgen på klänningen. Både en ring och halsband i malakit således. Örhän­gena blev dock inte i malakit. Jag vet faktiskt inte vilken halvädelsten dom är gjorda av? Men färgen och modellen stämde, det var huvudsaken. Armband och ring nummer två i silver passade bra till.

Så var det skorna. Jag hade tänkt ut två alternativ. Dels ett par högklackade svarta i nubuck som jag köpte på rea hos Åhléns i Östersund långt innan jag flyttade hem 2007, så dom är väl vintage vid det här laget. (Om jag minns rätt kostade dom 69 kronor, dvs ca 6,75 €.) Alternativet var ett par lågklackade skor i flätat, grönt läder.

Jag valde dom högklackade trots att jag visste att jag får lida. Ryggen ogillar högklackat numera. Sen tog jag på klänningen och ställde mig framför helfigursspegeln. Aj, aj, aj! Dess värre ”skrek” dom svarta skorna och strumpbyxorna var på tok för mörka. Kontrasten till den gröna klänningen blev för stor och framför allt för dyster.

Då gällde det att tänka om. Suck. Jag prövade dom lågklackade men det blev stilbrott även om färgen var OK. Så vad skulle jag då hitta på? Det slog mig att jag har ett par hyfsat snygga beige sommarskor med kilklack, möjligen från 80-talet? Dom kanske skulle gå? Och då kanske jag kunde skippa strumpbyxorna? Nä, det kunde jag inte tyckte Husse. Faktiskt höll jag med honom.

Då gällde det att hitta ett par bruna strumpbyxor som var lagom. Inte för mörka och inte för ljusa. Själv­klart hade jag ett par såna också. Av med dom mörka och på med en ljusare nyans. Nu var jag äntligen nöjd. Husse godkände också.

Frisyren var enklast. Jag behövde ju inte göra nåt åt håret eftersom det ännu inte har vuxit ut mer än ett par centimeter efter 12 millimeters trimningen. 👍