Ibland kommer döden som en befrielse.
döden
Om liv, död och sorg
Om liv och död
Döden är en del av livet sägs det. Jag instämmer. Likaså instämmer jag i att målet med livet är (livs)vandringen, inte döden.
För varje begravning tar man ett steg närmare sin egen. Sen våren 2008 har 21 personer dött i min bekantskapskrets. Senast fick jag besked om att ”El-Tigern” nyligen har lämnat oss. Också det en människa som jag har känt hela mitt liv och som jag gillade skarpt.
Att personer som närmar sig de 90 avlider är kanske inte så oväntat, men då personer i min egen ålder dör känns det orättvist. Å andra sidan är jag övertygad om att vårt jordiska liv upphör när vi har nått en viss nivå av medvetenhet och vishet eller när vi lärt oss det vi kom hit för att lära oss.
Jag är också förvissad om att vår själ är odödlig och att vi lever många liv. På så sätt känns det mer meningsfullt att leva. För varje liv får vi ny klokhet och nya erfarenheter som vi tar med till nästa liv tills vi så småningom är fullärda och övergår i en annan existensform.
När jag mår som bäst brukar jag ofta tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Sen ångrar jag mig, för hur ska det då gå med Mia om hon råkar vara instängd med mig? Och hur ska nån kunna ta sig in om dörren är låst och nyckeln sitter i låset? Jag kanske ska börja ta ut nycklarna när jag låser och se till att hänga extranycklar utomhus? Och se till att mina närmaste grannar vet var dom finns.
Det svåraste jag kan tänka mig är att få en dödsdom och sen bara ligga och vänta tills den verkställs. I många fall är döden förstås en befrielse, som i mammas fall, men lika ofta är det en förlängd pina.
En av mina kursdeltagare i Östersund, en kvinna i 20-års åldern, led av en sjukdom som gjorde att alla muskler i hennes kropp förtvinade successivt. När jag lärde känna henne satt hon redan i rullstol och hade svårt att styra sina fingrar och hennes talförmåga var påverkad.
Jag minns hur chockad jag blev när hon lugnt konstaterade att den sista muskeln som slutar fungera är hjärtat. Hur orkar man leva med den vetskapen? Jag är full av beundran över hennes mod och det goda humör hon visade och tror inte att jag skulle klara det lika bra.
Om sorg
Sorg är en egoistisk känsla hävdar Lejonet/Tigern. Man sörjer bara för att man känner sig övergiven av den som dött. Jag är benägen att hålla med henne även om jag protesterade först när jag hörde hennes påstående.
Oavsett vad man tror om livet efter döden har den döde sluppit alla sina plågor och behöver inte något medlidande. Alltså är det vårt ego som framkallar sorgen och tårarna. Det är oss det synd om som har blivit ”lämnade”.
På tal om ego… En bok som ALLA borde läsa är ”Semester i egoland” av Cicci Lyckow Bäckman (2013). Den ger många aha-upplevelser och en hel del goda råd om hur vi bör förhålla oss till egot.
Vetskapen om att egot ligger bakom känslan av sorg hindrar mig ingalunda. Ibland gråter jag av saknad, ibland för att jag känner andras sorg. Därför är begravningar det mest påfrestande jag vet. Jag känner med alla som sörjer och är helt utmattad efteråt.
Jag minns att jag plötsligt kände mig oerhört sorgsen ett par dagar innan jag lämnade Östersund. Tårarna rann då det slog mig hur många nära och kära jag troligen aldrig mer skulle träffa. Det är förmodligen därför jag inte har saknat dem. Det går uppenbarligen att sörja i förskott.
Det värsta vi kan göra är att förtränga eller försöka fly från vår sorg. Jag hävdar att alla negativa känslor som inte får utlopp – speciellt ilska och sorg – lagras i kroppen och gör oss fysiskt eller psykiskt sjuka på sikt. Alltså ska vi bejaka våra känslor, också egot när det gagnar oss.
6.1 – I dödens väntrum
Rubriken är lånad från titeln på Sven Stolpes bok. Den skrevs året efter mammas födelse och känns lämplig efter dagens besök.
Besöket blev ovanligt långt, en dryg timme. Om det berodde på att våra samtalsämnen engagerade henne eller på nåt annat vet jag inte. Vi pratade mest om begravningsarrangemang och utformning av dödsannonser. Det mesta har hon talat om tidigare, men hon hade också ett par nya önskemål.
Jag är oerhört tacksam över att hon är klar i huvudet, kan höra och uttrycka sig. Hennes närminne har blivit märkbart sämre, men det är fullt förståeligt då varje dag är den andra lik och hon inte längre orkar ta in nya intryck.
Hon oroar sig för hur det ska gå (för mig) att tömma lägenheten. Jag försökte övertyga henne om att det kommer att gå bra, men jag inser att hon inte kan känna nån lättnad förrän det är överstökat. Som tur är det inte så långt till dess.
Idag kändes det som en tröst att tala om för henne att det här var hennes sista jul. Doktorn hade ju redan talat om för henne att hon var döende och den tanken kände jag att hon hade förlikat sig med fullt ut för ett tag sen, men det var tydligen bara till mig han sa vilken tidsrymd det rörde sig om.
Mammas stora fasa har alltid varit att hon ska bli ”långliggare” och hon säger ofta att hon undrar hur länge hon måste vara kvar. Idag tilla hon: ”Tänk om det blir flera år?”. Därför talade jag alltså om för henne vad doktorn sagt till mig. Hon verkade lättad över beskedet.
”Hur gärna jag än vill vara här med dig, orkar jag inte längre” sa hon sen. Jag tog hennes tunna, lilla hand i min och sa att jag förstod henne så innerligt väl och att jag är övertygad om att vi ses igen. ”Hoppas det. På nåt sätt, nånstans” svarade hon med tårfyllda ögon.
————
Det är märkligt att döden kan förena två människor. Jag är ingalunda den första eller den sista som upplever det, men det är onekligen lite underligt. Först när det är för sent hittar man en relation som känns bra för båda parter.
Kanske är det för att man i dödens närvaro blir mer ödmjuk och skalar bort allt oväsentligt? Man har ingen roll att spela längre, ingen prestige eller kontrollbehov. Man bara är. Så som vi alltid borde (få) vara, men livet stöper oss tyvärr i många konstiga former innan vi är klara att bli oss själva igen.
Funderingar kring döden
Ju äldre jag blir, desto fler funderingar har jag kring döden.
Hur förbereder man sig för sin egen och närståendes död? Så länge man statistiskt sett har mer än halva livet kvar att leva är döden något som drabbar andra, men ju äldre man blir desto mer tränger den sig på. Dels för att bekanta och anhöriga dör, dels för att ens egen dödsdag rycker allt närmare.
När jag mår som bäst brukar jag ibland tänka: ”Idag är en bra dag att dö på”. Men tyvärr är det inte upp till mig att bestämma. Och ibland innan jag somnar ligger jag och funderar hur någon ska kunna ta sig in i huset när jag har dött… Dörrarna är ju låsta från insidan och nyckeln sitter i låset.
Och vad händer med Mia när jag dör? Hur länge måste hon vara instängd utan mat? Dör hon också innan jag hittas? Men det går som bekant inte att lösa problem i förskott, så funderingarna gör ingen som helst nytta.
Det är lika svårt att förbereda sig inför en nära anhörigs död. Även om man har möjlighet att vara fysiskt närvarande är vi ändå alla ensamma i dödsögonblicket, precis som vi var då vi föddes. Känslan av hjälplöshet och otillräcklighet känns tyngst.
Eftersom jag tror att själen är evig tror jag att jag ska dö fridfullt och se det här livet som slutet på ett äventyr och början på något nytt. Livet känns mer meningsfullt så länge jag hyser den övertygelsen. Det sägs att döden är en del av livet och så uppfattar jag det också.
Vad jag känner till har jag inget otalt eller oavslutat med någon. Det gör att jag känner mig lugn. Men att känna de sista krafterna sina och till slut se döden i vitögat kan jag inte förbereda mig på. Det kan nog ingen.
Jag har inga synpunkter på hur min begravning ska gå till, men jag blir gärna kremerad. I ett TV-program härom kvällen framkom att det är det billigaste alternativet för den som ska bekosta begravningen och lättsammast för den som ska gräva gropen för urnan. Platsen är given, jag vill förstås bli begravd tillsammans med mina fosterföräldrar.
Visserligen är jag döpt och konfirmerad men jag har inte mycket till övers för vår statsreligion, så en traditionelll kyrkbegravning avstår jag gärna ifrån även om jag numera tillhör församlingen. Men ett önskemål har jag: Jag vill gärna att min favoritmelodi, Time To Say Goodbye med Sarah Brightman och Andrea Bocelli spelas, antingen under eller efter begravningen. 🙂
Uddmors betraktelser 