av

Beundransvärt och Verksamhetsgranskning

I går kväll slog det mig igen … Att många som har svår värk ändå inte klagar, utan tvärtom, orkar utstråla värme och dela med sig av vänliga leenden.

Ingenting blir förstås bättre av att klaga, men dom som har verklig anledning gör det sällan. Annat är det med en del andra som gnäller över minsta lilla krämpa. Att ha förmågan att vara glad och positiv trots svåra smärtor är i mina ögon beundransvärt.

Verksamhetsgranskning
I eftermiddags packade jag ryggsäcken och gav mig av till väglagets verksamhetsgranskare. Solen värmde gott, småfåglarna kvittrade och en ekorre hoppade omkring på marken, troligen i jakt på ätbart.

Hackspetten hördes knacka i en tall och högt ovanför mig kraxade en korp. Alla diken var fyllda till brädden liksom utloppen till sjön.

Vägen var rätt så blöt på sina ställen så det gällde att kryssa rätt. Optimist som jag är, hade jag klätt mig i lågskor.

När jag steg in hos verksamhetsgranskaren på utsatt tid hade damernas skidstafett precis börjat olyckligt nog. Vår granskare var intresserad av att följa tävlingen så jag föreslog att jag kunde återkomma en annan dag. Nej då, det var OK tyckte han.

Då granskningen var klar, ville värdinnan som vanligt bjuda på kaffe och talade om att hon hade bakat dadelkaka. Jag försökte avböja erbjudandet, men föll till föga då hon sa dadelkaka. 😀

Det blev te i stället för kaffe. Dagens kaffemått var rågat. En bit dadelkaka gick så klart ner den också.

Efter det tackade jag ganska snart för mig och pallrade mig hemåt. När jag kom till änden på ”Rompängen” hade solen täckts av en molnslöja och jag nåddes av en kall vind, men kunde konstatera att videungarna har vaknat.

Resten av sträckan noterade jag inget annat än ett par intressanta stenar och bergformationer, men då jag nådde ”hembacken” fick jag syn på pyttesmå röda knoppar vi vägkanten: Tibasten står snart i blom. Ett vårtecken så gott som något. 😊

av

Frivillig och ofrivillig städning

För nån dag sen hade jag fått nog av dammtussar, spindelnät och skräp. Dammsugaren åkte fram. Men kan ni tänka er, det var så länge sen sist så jag hade glömt hur slangen skulle låsas!

Av bilden anar man längst upp till höger den sinnrika mekanismen för att hålla slangen på plats. Hur jag än vände delen som skulle passas in blev det fel. Till slut fick jag till det. Mer av tur än skicklighet.

Däremot misslyckades jag med att minska längden på slangen. Metallröret som ska skjutas in gick inte att rubba. Möjligen har jag blivit så muskelfattig att krafterna inte räckte till.

Trots motgångarna blev det städat till slut. 🙂

Den ofrivilliga städningen kom sig av att datorfläkten helt oväntat gick upp i maxvarv, datorn blev ”seg” och betedde sig inte som den brukar. När jag kollade CPU-tem­pe­raturen stod den på 81°!! Normalt ska den ligga på 60° (jag har fyra processorer).

Jag misstänkte genast att värmealstringen kom sig av dammansamling i chassit. Så det blev en rejäl omgång med dammsugaren. Dock bara från utsidan, att försöka komma åt inkråmet var inget jag ville ge mig på.

Tryckluft var ett alternativ, men Husse avrådde mig. Det var nog klokt, troligen hade jag bara packat ihop dammet eftersom jag inte hade tagit av locket till chassit.

Som avslutning körde jag mitt ”städprogram” (Fortect). Tydligen hade VSS-tjänsten (Volume Shadow Copy Service) hakat upp sig, men det fixade ”hjälpredan”.

Efter det fungerade allt som vanligt och temperaturen hade gått ner till 60°. Ibland är själv bästa dräng. 😊

av

Hjärnkoll

Vid senaste besöket på cancerpolikliniken ledde min beskrivning av hälsotillståndet till att jag fick en remiss till magnetröntgen av hjärnan. I dag företogs den.

”Vid magnetröntgen av hjärnan placeras en enhet runt huvudet. Magnetröntgen av hjärnan gör man för att utesluta eventuella sjukdomar som multipel skleros (MS), tumörer, stroke (hjärnblödning), hjärninflammation och även förändring vid tidigt stadium av alzheimers sjukdom.” Källa: magnetlabbet.se

Jag hade redan hunnit glömma vilket förskräckligt oväsen apparaten förde. Öronpropparna gjorde ingen verkan och det överröstade utan problem musiken jag lyssnade på i hörlurarna.

Att ligga stilla i en dryg halvtimme är ju inte svårt kan tyckas. Men när man måste göra det, kliar det plötsligt i ögat, armarna domnar och hostreflexen gör sig påmind.

Det verkar som om jag har mycket tomrum i hjärnan … Kontrastmedlet tog slut efter lite mer än halva tiden. 😀

Efter påfyllningen kände jag att ansiktet blev varmt. Tydligen vanligt skriver terveyskylä.fi: ”Ett kon­trastmedel som getts via en ven kan orsaka en kortvarig känsla av värme och metallsmak i munnen.” Lyckligtvis slapp jag metallsmaken.

Och under 24 timmar ska jag dricka 2-3 l vatten för att bli av med medlet står det vidare. Om jag följer rådet får jag räkna med många kisspauser i natt misstänker jag.

Om två veckor får jag reda på resultatet. Förhoppningsvis är det helt normalt.

av

Ett brev till mig själv

Du är sällan glad nuförtiden. Du har väl aldrig varit nån muntergök, men numera är du rentav tråkig. Din stresstålighet har också minskat med åren. Numera blir du grinig när du känner dig stressad. Du är heller inte speciellt hjälpsam om det inte är nåt du är intresserad av.

Dina vänner hör bara av dig i undantagsfall. Du är synnerligen självtillräcklig, men du har medkänsla med dom du bryr dig om. Din empati är bristfällig.

Du blir latare för varje år som går och är inte intresserad av sånt som kvinnor förväntas vara intres­serade av. Det har du förresten aldrig varit. Din umgängeskrets består av ett minimum antal personer. Du vantrivs i stora sällskap och avskyr kallprat.

För att citera din mor: ”Mina väninnor tycker att du är underlig.” Säregen låter snällare. Men du trivs med att vara annorlunda och bryr dig inte om vad andra tänker och tycker om dig. ”Jag har aldrig träffat en kvinna som du” uppfattar du som en komplimang.

Du är lättrörd, noterar detaljer och sinnes­stäm­ningar. Du är djur- och naturvän, men känner dig lätt förvirrad och hjälplös om du ska umgås med små barn.

Du är mot våld i alla former – i synnerhet mot hjälplösa individer – och anser att vi alla föds goda och är likvärdiga. Tevevåld stör dig konstigt nog inte.

Du dömer inte, men svek gör dig ledsen. Du är rak och ärlig, men försöker undvika att såra nån med dina omdömen.

Du avskyr måsten, hushållsarbete, är dålig på siffror och handarbetar aldrig. Ditt intresse för att påta i jorden är numera obefint­ligt och du tar ofta död också på tåliga växter.

Du gillar att hålla dig informerad och lära dig nya saker så länge det rör sig inom din intresse­sfär. Din kreativitet är så gott som obefintlig nuförtiden.

Du trivs i ensamhet och tystnad. Du är mån om din frihet, ogillar auktoriteter och avskyr att bli beord­rad. Du söker verklighetsflykt i böcker och filmer. I övrigt är du ”kulturanalfabet”.

Du är allergikernas skräck – röker, använder parfym och har katt.

Du försöker leva efter zoroastrismens devis: Goda tankar, goda ord, goda handlingar. Buddhismen tilltalar dig också. Du är inte religiös, men du tror på en högre makt och att livet fortsätter i en annan form efter döden.

Du är en konstig typ, men jag gillar dig ändå. 😊

Med hälsningar från ditt alter ego

av

Copilot, hälsa, jordfästning och pannkakor

Sen ett tag tillbaka ingår Copilot, en AI-funktion, i Microsoft 365. Av nyfikenhet beslöt jag prova den när jag skulle skriva ”hemläxan” till nästa Skrivlördag. ”Skriv en novell om tystnad” gav jag i uppgift.

Resultatet blev över förväntan! Den novellen kunde jag inte ha skrivit bättre själv. I fort­sätt­nin­gen ska jag kanske låta Copilot skriva min blogginlägg också. 😉

På onsdagen fick jag min första vaccination mot bältros. Senaste tiden har det informerats om det både i teve och sociala medier så det slog mig att en vaccination kunde vara bra för mig.

En av tre drabbas tydligen och eftersom jag känner till två som råkat ut för eländet tog jag till mig budskapet. För närvarande har jag en röd blaffa som är öm, varm och svullen på injektionsstället, men det kanske är normalt?

I torsdags hade jag tid för årskontroll på Cancerkliniken i Åbo. En ung dam som var villig att prata svenska kollade att allt stod rätt till. Det gjorde det lyckligtvis.

I dag var det dags för begravningsklädsel. Strax efter lunch jordfästes en av våra bybor som avled på trettondagen.

En rar dam som skulle ha fyllt 90 den 1 mars. Vi har umgåtts sporadiskt med henne och hennes man, så det kändes självklart att vara närvarande vid jordfästningen. Det förvånade mig att ingen annan bybo syntes till trots att paret har bott i byn i mer än tjugo år.

För ett tag sen kom vi på att det var länge sen vi åt pannkakor. Eftersom jag har glutenfritt mjöl, beslöt jag slå till. Det gör jag aldrig mer!

Undrar om ICA verkligen har använt sitt recept som jag hittade på nätet? Resultatet blev en mjölklump som inte gick att hantera ens med elvisp så jag slängde alltihop.

Men skam den som ger sig. Husse hittade ett recept hos Valio som lät bättre. Efter den första decilitern mjöl blev skillnaden att det uppstod många små degklumpar i stället. Då rann sinnet på mig. Resten av mjölet fick bli vanligt vetemjöl.

I fortsättningen blir det vanligt vetemjöl i pannkakorna och inget annat. Jag lider lyckligtvis inte celiaki, även om jag mår bättre av glutenfritt.

av

Läslust

Kvällarna avslutas med minst en timmes läsning. Ofta hinner klockan bli ett eller mer. Sen kan jag somna utan att tankarna snurrar.

Jag är klar med ”min ryska fas” – senast läste jag Alexandra Kollontajs novellsamling Arbetsbiens kärlek. Novellerna väckte högst troligen en hel del uppmärksamhet för sin inställning till kvinnors frigörelse när de publicerades på 1920-talet.

Därefter ett hopp till Kina och Den långa marschen av Harrison E. Salisbury. En faktaspäckad bok med massor av kinesiska namn. Intressant men verkligen inte lättläst.

Efter den avslutade jag i går Danielle Steels Bröllopet. En fullständig motsats till föregående, en riktig bladvändare. Steel var en av favoriterna redan på 90-talet och står sig än.

I samma klass ligger Judith Krantz, Penny Vincenzi och Sidney Sheldon med flera. Ingen av dom räknas förstås till högklassig skönlitteratur, men som underhållning är de helt i min smak.

Nästa i tur är Zen Attitude av Sujata Massey, en för mig okänd författare som jag fick för mig är japan, men hon är född i Storbritannien har jag googlat mig till.

Samtliga böcker har jag hittat hos Antikvariat Kojan. På biblioteket har jag en lång lista i Favoriter, så läsningen är tryggad en tid framöver. Bland andra finns årets nobelpristagare, Han Kang, på den. Mest för att hon är sydkorean, författare därifrån är okända för mig.

av

Årskontroll, bokslut och annat

Det har varit dags för årskontroll. Förra tisdagen hade jag tid i Salo hos en ”bröstpressare”, dvs tortyr­red­skapet som används för mammografi. Lyckligtvis är smärtan kortvarig.

Efter mammografin togs jag om hand av en radiolog (f ö samma som hittade dom senaste svulsterna). Han kompletterade med en ultraljudsundersökning som också omfattade lymfkörtlarna.

”Inga förändringar, allt ser bra ut”, konstaterade han. Skönt att höra. 😊 Efter dagens blodprov blir det kontroll på cancerkliniken i början på februari.

Så här års är det bokslutstider … I går granskades hembygdsföreningens bokslut. När jag äntligen – tack vare Husse – kom på vad jag missat, stämde balansräkningen äntligen, så verksamhetsgranskaren var nöjd.

På kommande årsmöte fattas beslut om föreningens upplösning. Nya ledamöter finns inte att uppbringa. Tyvärr ett ganska vanligt fenomen i föreningsvärlden.

Efter åtta år som ordförande anser jag att jag inte har nåt att tillföra längre. En välmående förening behöver nytt blod helst vart femte år, sen börjar engagemang och idéer tryta.

Med tanke på min allt mer sjunkande aktivitetsnivå räcker det gott med befintliga uppdrag i väglaget. Undrar om det är åldern som medverkar till passiviteten? 😉

I lördags hade vi Skrivlördag i vanlig ordning. Den hålls var sjätte vecka i Kojan, vårt lokala antikvariat.

Gruppen var ovanligt liten den här gången. Bara fyra deltagare, men som alltid hade vi det gemytligt medan vi verkställde skrivövningar och diskuterade litteratur.

Den här gången hade jag inte gjort ”hemläxan” på temat en början eller ett slut (fick inte gälla års­skiftet), men det gjorde inget sa vår coach bara jag närvarade.

I morgon ska herr och fru grannen äntligen få det utlovade ”julkaffet”. Eftersom Husse insjuknade när det var aktuellt blev det skjutet på framtiden. Fast nu får dom inga jultårtor. 😀

av

Påkallad arbetsdag

När man bor i ett gammal hus på landsbygden blir arbetsuppgifterna förstås annorlunda än om man bor i tätort. Men hellre det än att bo med grannar tätt inpå!

I dag var vedkorgarna tomma och vedlådan höll på att sina, Mias toabehållare och asklådan i köks­spisen krävde tömning liksom slaskhinken. En vattendunk behövde fyllas på.

Eftersom framkomligheten till vedlidret har varit begränsad i flera dar på grund av snö, har jag dragit mig för vedhämtningen. Förhoppningen var att stigen skulle töa fram, men i stället har vi fått och får som bäst mera snö.

När jag försökte mig på att skotta stötte jag på patrull. Skaren var stenhård eftersom vi haft minus­grader nattetid. Den första drivan tog jag mig ändå igenom, men sen beslöt jag mig för ett experiment. Delvis för att skona ryggen, delvis på grund av (medfödd) lättja.

Eftersom stigen har en hyfsat brant lutning bestämde jag mig för att dra ner pirran när den var lastad med vedkorgen. Att skuffa den gick nämligen inte. Och si, det fungerade trots visst motstånd då hjulen sjönk ner genom skaren.

Andra turen gick redan lättare eftersom jag kunde hålla mig i uppkörda spår. Så nu är vedlådan fylld och det finns två fyllda vedbärare med köksved. Ved till kakelugnen fanns sen tidigare.

Resten av uppgifterna är också verkställda. Nu återstår bara att hämta potatis från källaren. Det glömde jag nämligen kom jag på när jag redan hade skakat av mig snön och fått av mig stövlarna.

Men tack vare den dryga ärtsoppan kan jag göra det i morgon i stället. Pro­krastine­ring kallas det. 😀

av

Mystiskt

Ett mysterium har uppstått på Udden. Den senaste tiden har jag känt nåt hårt i mina vinterkängor varje gång jag har tagit på dom. Det gäller också vinterstövlarna med höga skaft.

När jag vände dom upp och ner rasade en hög av Mias torrfoder ut. Men hon är garanterat oskyldig, hon äter allt hon får med god aptit.

Misstankarna riktas därför mot mindre fyrfotade individer med lång svans som har sitt matlager här. Troligen samma filurer som förser sig från återvinningskärlen ute i verandan.

Härom dagen tömde jag kartongen med återvinningsbara grädd‑ och mjölkburkar som jag förvarade i en Clas Ohlson-kartong.

Det understa lagret visade sig bestå av omsorgsfullt strimlade förpackningar. I hörnet på kartongen fanns ett hål som fungerade som in‑ och utgång.

Men frågan är var dom hittar torrfodret? Vad jag kan se blir det inget liggande då jag utfordrar Mia. Burkar och påsar med torrfoder är orörda, så frågan är var det kommer i från?

Husse påpekar att musfällor vore en god idé. Det kan jag hålla med om, men samtidigt bär det mig emot. Än så länge är ingen skada skedd och jag unnar mössen maten.

Var dom hittar torrfodret är dock fortfarande ett olöst mysterium. 😀